Den gamla bilen skramlar. Dom har alltid gjort det mina bilar. Svänger av vid dödskurvan. Ja, den hette så förr. En grop och en tvär kurva. Nu är det mesta av både gropen och kurvan borta. Det är trekanten mot Voxna först sen vidare västerut. Här började vintern de år jag pendlade till Stockholm och Gävle. Varför snödjupet ökar just här har jag aldrig fattat.
Hur många gånger har jag åkt den här vägen? Tusentals gånger såklart. Under ganska många år varje dag. Fram och tillbaks i ur och skur, snöstorm och blixthalka. I dag känns det ganska bra. När man kommer längre bort ifrån så brukar dom här milen vara svårast. Oftast är det mitt i natten och man är förbi av trötthet när man väl tagit sig hit. “Powernap” är sammanknippat med korta pauser, sen natt och den här vägen.
Åker förbi macken i Voxna, förbi poeten. Det är för kallt för poeter i skogen nu. Dom behöver sommar och värme för sin konst. Vi andra har inget val så jag fortsätter. Minns framsidan på Ljusnan. Krigsbokstäver “Voxna herrgård svävade i luften”. Vaknade till den en lördagsmorgon. En lokal lördagstidning kunde toppa med andra nyheter förr i tiden. Man skulle leta upp den framsidan och rama in. Borde åka till herrgården på afternoon the någon söndag förresten. Farsan och Morsan åkte här också sen dom hittade huset i Samuelsfall där farsan levde upp och hittade hem till slut och sen dog för tidigt men på rätt ställe. Brorsan far också här från och till sitt ställe där på berget. Men jag skall längre. Såklart. Hela vägen.
Jag har sett dom alla efter den här vägen. Varg, björn. lo, räv, älg, örn, hare, mårdhund och allt annat man kan förvänta sig att se här. Ändå var det på vägarna i Gävle jag var tvungen att åka på för att spådomen om älgen skulle uppfyllas. Där i den splitternya bilen sa det pang. Bilen blev skrot. Jag plockade glas ur öronen och håret veckor efter. Men överlevde. Det gjorde inte älgen. Här på den här vägen har det kanske varit nära men aldrig kritiskt. Inte än så länge.
Idag har jag nästan full tank. Tacksam när jag ser mätaren. Hur många gånger har jag åkt här med tankmätaren nästan i botten osäker på om jag skulle komma hem. Oräkneliga gånger under dom svåra åren när man gjort ett jobb någonstans och ville hem och skriva ut fakturan. Men jag klarade mig alltid. Man lär sig utnyttja saker fullt ut om man måste och saknar fallskärmar. Men fel på bilen har jag såklart fått några gånger men alltid kommit hem om än inte alltid bort.
“Lövriset” smakar gott när man tänker eller säger det. Men vägen däremellan till Lobonäs är tung. Den går bra åt andra hållet. Men väl i Lobonäs är man nästan hemma. Det tar en kvart. Tio minuter åt andra hållet när farsan dog. Har aldrig kört så fort. Någonsin. Hoppas jag inte behöver det igen heller. Men inte ens då fanns det något att göra när man kom fram. Han låg där på soffan. Men när jag åker förbi Samuelsfall lever han för mig ändå. Han älskade det där jäkla stället så förbannat mycket så han stannade säkert heller där än på en kall jävla kyrkogård i Ovanåker. Det tror jag. Det är hans ställe!
“Lomsjöhed”. Ett till namn som också smakar gott. Dom gör det namnen här. Morsan brukade cykla hit och köpa grädde när affären fanns kvar. I desperation. Man kunde inte dricka kaffe utan grädde. Vi handlade öl här på fredagskvällarna när vi var unga i egen desperation. Svänger inte av till Hässjaberg (smaka) idag. Farfar och farfars far och farfarfars fars berg. Kan inte hålla mig ibland. Men det finns ju inget kvar där såklart. Bara utsikten. Den har jag ärvt och den är lite min ändå.
Sen är det bara Aborrtjärn man noterar och sist kyrkan i Los. Är man inte religiös så är det bara ett landmärke bland många andra. Men är man trött och har åkt långt så betyder tornet “framme”. Det är skönt. Men här har ungarna sjungit in sommarloven och avslutat skolgången. Grannar begravts. Så man har minnen där också. Bor man här så blir det med tiden mer än bara ett landmärke ändå. Hinner man inte härifrån hamnar man väl där utanför i jorden själv till slut.
Men “hemma” nu alltså. Lite hemma är ju det här för mig också men bara lite. Det var ett misstag att flytta hit en gång. Men jag har min bubbla och lever i den. Trivs bra i den det skall jag inte förneka. Man kan inte fly från sig själv det har jag lärt mig. Och jag älskar ju den här trakten såklart. I alla fall lika mycket som jag hatar den. Men nu är det fredag. Skiter i det nu. Svänger upp mot vårt berg. Häller upp en virre, tänder en brasa och har det lite gött i inledningen av helgen på gamla o-coola gubbars vis.