Lisa Nilsson sjunger här min “Flyga som en svala”. Den här låten (och en till) skrev jag den sista kvällen i repan på Södran (sommaren 1978) innan jag flyttade och började plugga fysik. Efter den kvällen rörde jag inte en gitarr på sisådär trettio år.
De här två låtarna fanns kvar på ett kassettband som överlevde alla flyttar, barn och annan omild behandling och långt, långt senare spelade jag in dom igen här hemma med lånade instrument.
Min version finns på Spotify om någon (mot förmodan) vill lyssna på den versionen. Den andra låten hette förresten “Brudarna”. Båda får liksom stå för sig själva. Jag var ändå bara tjugotvå när de skrevs. Visste och kunde inte bättre och hårdrock var egentligen allt. Ett litet ge upp och ett farväl till något jag älskade och en plats som betytt massor.
För mycket reverb kan jag tycka på den här versionen men det var Lisas val. Hon är ju sångerska och alla som sjunger älskar ju reverb.
Blåbärs- och lingonris har i tidigare forskning visat sig vara en viktig del av älgens föda, men studierna är gjorda på ett fåtal platser. Nu vill forskare på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) undersöka hur det ser ut i resten av landet och efterlyser frivilligas hjälp att skicka in spillningsprover.
Ett röjarlag går fram över kullen och det brummar så att man tror man befinner sig på en racerbana. Men det blir säkert bra till slut. Står ut någon dag med sådant där utan problem. Vältajmat är det dessutom för idag blir det inga inspelningar här i lokalerna. Fast kanske hade det bara tillfört ljuvligheter till min “musik” när man tänker efter. Sådant vet man ingenting alls om
Åker till Färila på morgonen. Vänder där och åker hem igen. Tyngre tillbaks än dit. Inser när jag åker där på vägen att man måste väl klassa sig själv som “lycklig” ändå. Just nu inga problem som är tydliga. Nejdå, jag inser att en levandes framtid kommer med problem också. Det hör till. Men varje dag utan, ja man bör känna tacksamhet för sådana dagar. Alltså sitter jag där i bilen och njuter lite av tillvaron. Att man inte har så många måsten som knackar en på axeln hjälper ju det också. Pensionär ni vet… Man gör vad man vill och gör det när man vill.
Nu sitter jag här med en mugg kaffe i näven – också det en ynnest – och gör mig redo att angripa den där “att göra” listan. Känner ett visst motstånd där faktiskt. Vet ju att sätter man igång så drar det igång hela alltet. Sen sitter man där och vill mer, och mer och mer och mer. En första injektion av programmering är förödande på det där viset. Efter den vill man bara ha mer och mer och mer av den där problemlösningen och skapandet. Men en annan del av en lycklig tillvaro det där såklart. Man är bortskämd med många segment som gör en lycklig.
Fast egentligen skulle man väl vilja ge sig ut och resa. Helst långt bort och helst utan mål och slutdatum. Men sitter kopplad till hundkojan och linan räcker som längst till Hudiksvall. Men lever man så kan det bli ändring på det där. Kanske. Lever man inte, alltså som död, antar jag att man kan resa fritt och hur och vart man vill. Eller i totalt mörker, det stora “om“, ja då spelar inget av det där någon roll såklart.
Just nu har “musiken” liksom poppat upp och blivit viktigare. Det där yttre spelar inte så stor roll här och nu som det kan göra ibland. Mina tjugofyra lyssnare är såklart inget att sätta mot Bollnäsgrabben Anton’s miljoner lyssnare. Men just nu så spelar det liksom ingen roll. Integritet känns viktigare. Att göra saker som man vill och göra det man vill. Sen vet jag såklart att den där ambitionerna/avundsjukan tassar in ibland ändå och man vill ha framgångar och beröm. Men alltså inte just nu. Man får vara glad för det. Ja och hoppas att det kan sitta i och håla i sig.
