Delar med mig av en gammal musikbild till. Gamla hus och rockband har en speciell koppling. Fråga mig inte varför. Men här har de två hittat varandra ännu en gång. På bilden, jag (gitarr), Kjell “”sluggo” Toresson (gitarr), Jon “jompa” Olsson (sång), Tommy Lindberg (bas), Esbjörn “ester” Käll (trummor). Bandet heter “King Sonic” eller möjligen “Creatures“. Det var många olika sättningar och namn under den här tiden. Men sättningen är en föregångare till både Patent och Atmosphere In Rock.
Före den här sättningen fanns såklart andra grupperingar. Och egentligen kom vi från två olika ställen. “Jompa” med de sina från Ovanåker, och “ester“, “sluggo” och jag från byn. Av någon anledning bestämde vi att vi skulle slå oss ihop. Vi träffades en kväll i tapphuset (av marmor så det ekade vansinnigt mycket) utanför aulan på Celsiusskolan för en första repetition. “jompa” och jag flög i luven på varandra redan den gången. Vi ville båda så mycket. Ville bestämma låtar, sound, vilka som fick vara med. Ville dra åt varsitt håll. Helst helt motsatta riktningar. Men när den här bilden tas är vi skapligt överens. “jompa” fick antagligen bestämma för husfridens skull. Jag surade säkert gruvligt mycket över det. Fast det är en rätt kort tid det här håller. Med mycket turbulens. Ganska snart gick vi åt varsitt håll. Fanns ingen annan möjlighet.
Men det började 1972. Jag fick ett rullband av Anders Herrdahl med Deep Purple som han tyckte jag skulle lyssna på. Det måste ha varit “Machine Head“. Ja hade aldrig hört talas om dom. Men det var ju så man delade musik och upptäckte ny musik då. Jag hade en gammal rullbandspelare som jag fått efter min brorsa där man fjädern till tonhuvudet var trasig så man fick balansera en sax mot huvudet för att det skulle fungera. Jag minns att “ester” och jag laddade det där bandet i mitt rum. Och så startade musiken. Sen blev det liksom tyst tills bandet var slut. Ingen sa något. Vi häpnade. Tittade på varandra. Ja det var tyst en stund efteråt också. Vafan var det där!? Det hände något i en liksom. En atomexplosion. Vilken otrolig musik! Några månader senare hade “ester” skaffat en virveltrumma, trumpinnar och en cymbal och jag en elgitarr. Vi ville också göra sådan där musik. Att vi inte kunde spela var inget hinder.
“sluggo” kom mest med för att han hade ett garage och välvilliga föräldrar nere i myran som vi kunde repa i. Jag plågade honom med ackord så att han blödde i början men han gav sig inte och lärde sig snabbt och blev en mycket duktig gitarrist (när han fick en bättre coach). Ja och vi var stolta att en repetition där nere tydligen hade hörts ända upp till Roteberg. Per Jonsson spelade bas då. Tommy kom med ganska sent har jag för mig. Någon kände väl Tommy och visste att han spelade. Per träffade en tjej och hade inte riktigt tid med musik längre.
Det byttes medlemmar flitigt här. Reidar Nirs (som kunde många låtar) var med på några spelningar. Sören “snöken” Olsson (ett musikgeni) till och från såklart.?Smygaren från Landsfors var med ett tag i början. Kanske var Allan Kring med ett tag här också. Inte säker. Han var i alla fall med i Patent senare. Slitvargen Esko Niskanen såklart.
När Södran kom till var det tidigt sagt att vi skulle få replokaler. De flesta av oss jobbade som dårar på kvällarna efter skola och jobb för att få lokalerna klara. Det var såklart inte bara folk som spelade. Snarare en massa människor med olika bakgrund. Vi blev väldigt sammansvetsade allesammans. Underbara människor. Det uppstod ett sådant där sammanhang och en samhörighet som man bara upplever några gånger i livet. Att man hör till. På riktigt. I alla fall kändes det så för mig.
Vi fick nycklar så att vi kunde repa också när Södran inte var öppen. Efter danserna i Viksjöfors och på andra ställen så jammade vi ofta här ända fram till morgonkvisten.?Stackars grannar. På julaftonskvällen samlades alla just här när de där måstena med julen var avklarade. Alla andra kvällar också. Helg som vardag. Här blev “jompa” snart danspjatt med de sina (Patent) och jag något slags farmarlag som gjorde egna låtar med de mina (Atmosphere In Rock). Vi lånade grejer av varandra. Umgicks. Snökarnas Volvo duett gav oss möjligheter till utflykter. Egna bilar senare. “jompa” och hans talangtävlingar och vi andra som hejade på. En gång dansade vi sönder ett golv på en skoldans i Arbrå. Fick dra därifrån illa kvickt. Överallt galenskaper. Skratt. Glädjetårar.
På Södran skulle man ha en gammeldanskurs. Men det var bara tjejerna som anmälde sig.?Alltså fattas det danspartners. Gårdföreståndaren (Pärlenskog) ställde då som krav att vi som hade replokal måste ställa upp och vara med på den där gammeldanskursen om vi ville ha replokalerna kvar. Det grymtades nog en del. Men som jag minns det så var det förbaskat skoj att dansa gammeldans fast man var en cool “hårdrockare”. Tror att vi tyckte det allesammans.
Vi blev vänner allesammans där. “jompa” och jag också. Vi ville ju samma sak egentligen. Bara inte i samma konstellation.?Han var ju stjärnstoft från allra första början den grabben. Tjejerna älskade honom, japp varenda en av dem. Ja killarna också. Jag inbillade mig kanske att jag var ämnade för det där också just där. Men fattade ju snart att “hårdrock” skulle man nog inte spela då i en tid när alla ville ha dansmusik. “jompa” VAR stjärna. Vi andra ville bli stjärnor.
Fast Neon Rose fick vi dit, eller till Voxna logen. Det fans pengar. Vi skulle rösta om vilket band ville ha. Majoriteten var nog för att välja någon form av dansband. Flamingokvintetten kanske. Det krävdes både kupp och övertalning för att få tillräckligt många att välja Neon Rose. Men det gick. En av få segrar till hårdrocken favör under den tiden.
Fast man gillade ju musik. ABBA fick man ju inte gilla. Det var lite fult. Kommersiellt. Ändå så hade “sluggo” och jag och “ester” gett oss ut på byn och vrålat efter segern i Brighton.?När filmen om ABBA (ABBA: The Movie) kom så smög “jompa” och jag oss in på en matiné-föreställning. Det var mest mammor med barn, och det var definitivt inget man berättade för kompisarna om. Riktigt skämmigt (om någon fått reda på det). Men vi var överens om att dom var jävligt bra och självklart skulle vi ditåt och uppåt vi två också.
Lars Jonsäll finns med ett tag här som sångare. ?Gert-ove “fjärten” Thynell spelade gitarr och skrev låtar. Andra? Minns inga fler namn just nu. Men säkert fanns det andra. Speciellt i Patent som spelade mycket och ofta.
Men vi växte väl upp. Folk skaffade flickvänner och det blev seriösa förhållanden. Lumpen. Jobb. Andra intressen. Det var svårare och svårare att få folk att repa. Färre av de gamla gänget dök upp på Södran och yngre tog över. Precis som det skall vara. Ja och en dag insåg man att den där tiden var slut.?Att det var dags att dra.?Alla upplevde nog det där i sin takt. På sin plats. Gav sig av efter sin egen väg.?Aldrig glömmer jag människorna och känslan av samhörighet och att höra till. Troligen var de här människorna de bästa människorna jag träffat i det här livet. Jag känner stor tacksamhet för att jag fick det med mig som en slags bas i sinnet när jag drog från byn, en trygghet. Där i Katrineholm och början på studier, sålde jag gitarren och förstärkaren och köpte en TV… Ja det sista talar väl för sig själv.?Ja och ganska bra blev det ju ändå fast inte en enda av drömmarna från den där tiden slog in. Så här efteråt inser man att det var nog bäst som skedde och att det som var och pågick räckte alldeles utmärkt.