Kaffe istället för te här på morgonen. Ovanligt och lite konstigt. Just dessa år. Har såklart aldrig varit så. Kaffe hela tiden var det förr om åren. Men alltså inte nu. Väldigt sällan nu. Som vekling.
Anledningen till det traditionsbrytande beteendet är att jag har varit till Färila nu på morgonen. Väl hemma igen behöver man en återställare. Så kaffe…
“De vackra” skriver jag igår om något jag själv konstruerat. Som en förälder som pratar om sina barn. Eller någon förälskad som beskriver sin älskade. Men en lösning, kod, en ekvation kan verkligen vara vacker såklart. Det enkla, rena, okonstlade och mest okomplicerade är det vackraste. Alltid. Om nu VSCP platsar där kan jag såklart inte säga. Det är för mycket av “mitt barn” i det där för att jag skall ha en åsikt. Så ni må ha överseende med mitt “vackra” sagt om eget igår. Det vore såklart konstigt om inte (i alla fall) jag tyckte så. Men brukar inte lufta den där känslan offentligt.
Bollarna i luften just nu är så många att jag inte riktigt får något gjort. Åtminstone inte som det känns. Den ena har lett fram till det andra och så till det tredje och fjärde. Nu skall man ta sig tillbaks till det första innan alla de andra bollarna faller ner till marken. Man blir stressad. Men sådär är det såklart med saker man utvecklar själv. Hittar man konstigheter får man angripa dom själv. Ingen annan gör det åt en och det finns ingen annan att fråga om råd. Som stressad tenderar jag att få mindre gjort än som ostressad. Fast det finns iof olika typer av stress också. Den positiva varianten som manar på är bara av godo. Är som raketbränsle.
Ute växer gräsmattan okontrollerat. Man vet alltså vad man skall använda en stor del av lördagen åt. Så som det är på sommaren. Men jag tycker ändå det där går för sig. Brukar gå där och filosofera för mig själv. Glömsk av tillvaron. Luftar hjärnan.
Nu ser jag att boll två är på väg nedåt i en rasande fart så bäst för mig att ta tag i boll tre och ett och fyra och sluta blogga…
