Han satte sig i kanoten. Spände fast duken. Som vanligt behövde han inte ens hålla sig fast i bryggan. Det blev som att cykla efter en tid. Den lilla båten blev liksom en del av en själv och man parerade automatiskt och utan att tänka också när den stod stilla och var som mest instabil. I rörelse var det såklart enklare. Kraften som tvingade båten framåt gjorde den också stabil. Enkla fysikaliska principer som kroppen lärde sig förstå utan inblandning från hjärnan.
Det var dimma över viken. Man kunde inte se öarna längre ut. Men han var säkert på att den skulle lätta snart. Väderleksrapporten hade lovat fint väder. Tjugofyra grader och kanske en lätt bris mot eftermiddagen. Nu i dimman var havet helt stilla. Som om dimman var en hand som lugnade det. Tog kraften från det. Möjligen gick det att skönja en mycket lätt dyning men det kunde lika gärna vara svallvågor efter en båt som passerat långt där ute som gett upphov till den vattenrörelsen. Men perfekt paddelväder så han tog några kraftiga tag med paddeln när han fått på sig ryggsäcken. Den som innehöll kaffe och tre ostsmörgåsar. Båten skar sig fram genom det lugna vattnet i viken. Bröt en annars spegelblank yta. Några sjöfåglar simmade åt sidan ur hans väg. Inte helst skrämda. Antagligen hade dom sett en kanot förut och visste att den normalt inte utgjorde någon fara för dem.
Kaptenen på turbåten hade bråttom. Det var en jävla tjocka och man såg inte mer än tio meter framför sig. Men han var sen. Hade varit ute med grabbarna igår. Vaknat med en helvetes huvudvärk i morse och sen hade båtjävlen nästan inte velat starta när han drog igång startnyckeln till den stora Volvo penta motorn. Men till slut, efter många försök, hade de ändå vrålat igång. Kastat ut ett svart moln av sot genom skorstenen och nu verkade de gå som de skulle. Men bråttom var det. Gästerna skulle hämtas klockan åtta. Han skulle bli sen även om han skyndade sig. Så han körde full gas. Spanade ut i dimman. Men såg inte mycket. Inte orolig ändå. Fritidsfolket hade inte vakant ännu. Låg och sov i sina sängar. Så när telefonen ringde. Hans chef som undrade var han var så tittade han inte längre framåt. Såg inte kanoten med mannen i. Märkte inte ens av att han funnits där när han knäppte av telefonen och ökande farten ytterligare. Chefen hade varit förbannad.
