Jag är i Stockholm. Vi delar på oss. Jag har en timme att fördriva i en solig huvudstad. Naturligtvis måste jag dra mig ner mot vattnet. Det drar hårt i mig här som överallt annars. Jag släntrar över Kungsträdgården. Det är den 17-maj. Fullt med norrmän överallt. Norrmännen har intagit hela Kungsträdgården. Dom är alla glada. Norska kvinnor i vackra norska dräkter. Män med. Men jag ser kvinnorna. Dom som ler och är glada. Stolta över sitt ursprung. Inte så där sursmakande nationalistiskt utan bara firandet i ren skön glädje.
Men jag fortsätter. Plasket från det infångade vattnet i fontänerna räcker inte, jag vill nå fritt vatten. En båt kommer in när jag kommer ner mot Blasieholmen. Folk från hitom och bortom Möja strömmar av, hastar iväg in mot stan.
Jag sätter mig på en stentrappa och tittar ut över vattnet mot slottet. Jag har precis visat några Asiatiska turister var det finns. Vackert kan man inte påstå att kungens rent logiska boning är men husen runt omkring är det. Stockholm är vackert härifrån. En ensam Amerikansk turist frågar efter vägen till Kungsträdgården. Jag visar. Det är inte svårt. Två unga som läser SFI och bryter lite på något öststatsspråk vill intervjua mig om vad jag skall göra på semestern. Jag svarar på deras frågor. Blir själv igen. Beundrar Chapman som ligger där på Skeppsholmen, vit, vacker men fånge vid bryggan och sina fjättrande pålar.
Det är femton grader. Man pratar om tjugofem. Varmast hittills i år. En klarblå lite diffus himmel bildar tak över stan. Någon enstaka molnpuff kan man se om man anstränger sig. Konstakademin öppnar trettonde juni står de på huset bakom mig. Det händer saker här. Varje dag. Här nere vid vattnet är det en svalkande vind som flöda in mot land utifrån skärgården. Pålandsvind kallas det visst bland dom kunniga. Men jag kan ha fel. Jag är inte en av dom. Det är skönt. Någonstans på andra sidan vattnet till vänster om slottet har jag en vän. Men det var länge sedan vi träffades så man kanske skulle skriva hade. Vad vet man. Men han bor bra. Man skulle kunna tänka sig att byta vissa dagar. Men inte dom flesta såklart. Besökarens roll räcker för mig. Nästan alltid tänker jag så.
Jag ser såklart också söder och höjderna härifrån. Allt det fantastiska där. Fy fan vilken härlig stad det här är. Helvete vilket härligt ställe en sådan här dag. Jag har varit här ett dygn nästan. Jag behöver kanske inte så mycket mer heller. Jag lever på dom här dagarna länge efter att jag åkt hem. Nu känns det som om jag skulle kunnat stanna några dagar. Varit kvar här tills längtan efter skogen och lugn tagit över igen. Jag är inte där ännu.
Jag går tillbaks mot Kungsträdgården. Vill sitta en stund på en bänk och se och lyssna på de glada norrmänen. Nere vid bankpalatsen svänger jag av och tittar på den ryske Oligarkens båt. Den är stor, dyr och skinande. En mans sätt att visa att han är bäst. Vad är det för tvävlingsinstinkter som får människor att göra det här. Det är för stort. För perfekt. Det blir bara fånigt. Skryt. Men det är andra som betalt priset egentligen såklart. Med sin svett och med sina muskler. Andra med tankar.
Mot Kungsträdgården. Nu kan jag behålla kursen. En BMW av senaste årsmodell och med ett högt modellnummer svänger ut från ett av bankpalatsen. Svart och skinande blank. Mannen i är i trettiofemårsåldern. Dyr slips. Dyr kostym som sitter perfekt. Hår som ser vattenkammat ut men som säkert innehåller klet från någon dyr tub för att se just så där enkelt vattenkammat ut. Han och jag lever i helt olika världar. Det slår mig med full kraft när jag släpper fram honom och hans bil. Vi kommer aldrig att förstå varandra. Aldrig. Jag är helt säker på det. Möjligen när han bryter ihop mellan femtio och sextio kan vi närma oss varandra. Då när han undrar vad meningen med livet egentligen är och jag redan klarat av den funderingen för egen del. Oligarken är ännu längre bort från oss båda två såklart. Det är ju så det är. Men det behöver inte vara så för evigt. Det är just det här den ständiga kampen handlar om . Att vi alla skall vara du med varandra. Det är inte dom och vi, det är VI. Att ingen är förmer än den andre. Olika men lika. Alla är bäst någonstans på någonting.
I Kungsträdgården strömmar de fortfarande in alla de där glada norrmän. Flickorna som ler i vackra dräkter, familjerna som ler, förväntansfulla barn. Glada på sin gemensamma dag. Förväntansfulla och lediga i solen. Det är härligt att se. Men jag har inte tid att stanna nu. Min kamrat väntar på kulturhuset. Min tid själv är snart slut. Jag går förbi scenen. Man dansar en polska. Poliserna tittar på. Ointresserat. Dom ser ut som de tycker dom är lite förmer än glada norrmän den 17 maj. Men det är kanske så i deras jobb. De är utanför, ovanför, lite på sidan. Aldrig med. Det är synd om dem.
Min promenad är i alla fall slut. Det här var höjdpunkten den här resan. Det är nästan alltid det enkla som är det.
