Month: May 2013

Lövsångaren och Bofinken tävlar om vem som sjunger vackrast utanför mitt fönster nu på morgonen. Jag har vaknat efter fem timmar sömn igen. Pigg och sugen.  Egentligen borde jag ligga där en stund och lyssna. Lill-katten vill definitivt gärna ligga kvar en stund till. Nära. Hon är som mitt latare jag den där lite slöa, lena, sköna, varma  katten. Försöker locka mig att sova längre. Men jag är på hugget som sagt. Har varit det några dagar. Ovant och härligt. Måste passa på liksom.

Men jag ligger ändå kvar och lyssnar en stund. Tills gässen flyger över och låter som gäss gör. Kandadagäss har vi mycket av i Sverige nu för  tiden. Förr inga. Dom hör inte hemma här egentligen. Någon tog hit dem. Nu tränger undan andra med sin Nord Amerikanska bufflighet. Men det förändras också där ute och även om de inte låter så vackert så kan jag inte låta bli att gilla dom lite också. Men det är klart Lövsångaren och Bofinken och Tranan långt där borta vinner sångmässigt. Hackspetten kanske inte men vi är kompisar året runt å andra sidan och då får man låta som hackspettar gör.

Nu skall jag ta emot den här dagen som ser ut att bli fin. Har ätit min lunch ute under några dagar. Kan inte låta blir att tycka att det är den ultimata lyxen. Vind i håret, sol som värmer och bara sitta där och smaska i sig lite mat. Men jag är sugen som sagt så det där riktiga lugnet infinner sig inte. Men skönt och lyxigt är det i alla fall. Dagar som man kommer minnas som dom bästa.

Häggen har slagit ut. Doften, den ljuvliga, letar sig in i min näsa när jag går och hämtar tidningen. Den passar inte riktigt in i tiden för igår var det sommar. Riktig sommar. Solen brände när vi åt en macka och skedade i oss lite Bollnäsfil ute i trädgården. Ja, det blev kaffe där också och en god stunds bara sitta upp och ner på en stol, lyssna på fåglarna och njuta. Våren har liksom bara farit förbi och lämnat sommaren kvar hör i Lo(o)s.
Men så blommar Häggen då, den som doftar ljuvligt. En vårdoft. Den är försynt den där doften. Man anar den mest i luften. Inte som kvinnorna som går inuti någon slags luktbomb och som utraderar – mördar är nog det rätta ordet – alla andra dofter med sin påskvätta parfym. Det blir bara äckligt. Nej, det är det där lilla unset av doft. Man anar det och letar källan till det, blir intresserad istället för mördad.

Som en jordgubbe mitt i den här dofttårtan så sjunger Lövsångaren här ute så att man nästan blir religiös. Hur kan något så litet låta så mycket och så vacker. Mer än så behöver ingen för att känna den totala lyckan. Om vi vill ta in det. Har tid. Inte ens o-coola gubbar i Lo(o)s behöver mer än så. Jag förväntar mig många tidiga sköna morgnar framöver när jag kan ligga hänförd i min säng innanför det öppna fönstret och lyssna på Lövsångarens, Koltrastens och Bofinkens konserter med bara ett svagt ljumt vindrag, som ibland lyfter en flik av gardinkanten och skickar in sommarens dofter, som en extra vänlig smekning från en nordisk sommar. Den man bara måste älska.