Month: May 2013

Jag har kodat den här veckan.  Jag är aldrig lyckligare än när jag kodar. Jo när jag sitter i studion och när jag sitter vid havet och när jag går i skogen och… Men det är ändå något speciellt med att koda ändå. Det har inte blivit så mycket i år. Nu hängde till och med kollegieblocket med upp framför tv’n. Då är vet man att det något på gång. Det är där jag brukar prova mina idéer. Det som jag sen skall koda. Jag läser sällan det där jag skriver där uppe senare utan det handlar mer om att sitta och skriva och tydliggöra det jag tänker. JAG ÄLSKAR DET!

Att tänka ut hur något skall lösas är ju en sak. Då är allt rent och vackert och felfritt. Sen skall man koda det. Skapa det och göra det virtuella till något verkligt. Då finns det begränsningar. I verktyg och hårdvara och i tid. Man får göra det bästa av det hela. Gå runt problem och lösa andra. Leta buggar. Där är som den som står inför uppgiften att äta en elefant. Hur gör man? Jo man tar en tugga i taget. Precis så är det också med programmeringen liksom med all annan problemlösning. Det stora problemet måste delas upp i mindre delar som löses i tur och ordning. Det där lär man sig med åren men det brukar vara svårt när man är nybörjare.

Så med skrattmåsarna “skrattandes” utanför fönstret förflyttar jag mig i sinnet till ett vitkalkat hus på en sluttning ner mot havet på en grekisk ö och kodar vidare. På låtsas såklart. Vi är sådana vi låtsasjobbande.

Måsarna nattsjunger utanför mitt fönster här på låtsaskontoret. Sådär som dom gör på sommaren när det sista ljuset försvinner för att strax komma tillbaks igen. Nu är natten fortfarande längre än bara ett kort ögonblick, men om bara några veckor finns den inte längre. Då blir det aldrig riktig natt egentligen här på +400 ö.h. Bara mindre ljust. Inte ens när det är som mörkast och måsarna flyger där uppe och skriker ut sitt godnatt är det mörkt. Inte ens när dom landat och satt sig på en trygg plats för att vila är mörkret på något sätt mörker.

Jag gillar måsarna. Dom låter som Amerikaner. Låter mycket. Tar för sig. Visar att dom finns till. Skiter på den som retar upp dem. Om måsarna är fåglarnas Amerikaner så är björktrastarna Stockholmarna. Eller kanske tanterna. Dom arga. Dom som också låter ibland med handväskan i högsta hugg. Jag gillar björktrastar lika mycket som tanter. Amerikaner med för den delen. I alla fall de fredliga.

Bäst att inte glömma Stockholmarna heller såklart. Men de är i och för sig mest Svenskar där. Eller människor som blivit Svenskar efter att ha fötts på platser som vi inte räknar som Sverige. Ursprungsstockholmarna är så försvinnande få. Resten kommer härifrån skogarna. Det är de bästa som är där. Vi förlorarna och klåparna är kvar i orter som Los, Edsbyn, Bollnäs och Ljusdal. Man har ju försökt plocka bort sig själv från de där förlorade. Men just det är bara tecknet på att man är den största nollan av dem alla. Grattis! Förresten Amerikaner är väl inte så förbannat mycket “Amerikaner” heller för den delen.

Har träffat ondskan i form av en egoistiskt kärring idag. En sådan där som försöker förbättra sina positioner när det verkligen gäller att hålla ihop. Ångrar bara en sak idag att jag inte sa “jävla kärring” och gick därifrån. Men jag är säker på att denna kvinna en dag kommer att få en måsskit rakt i huvudet av en av de godnattande måsarna. En stor rinnande sak. Ibland hatar jag verkligen människorna!