Category: Betraktelser & Berättelse

Jodå vi är ut en sväng. Plockar de krusbär som krusbärsbusken nu äntligen levererar. Jodå, den har stått där några år. En herrans massa faktiskt. Fast inte till annan nytta än att symbolisera hopp. Fast i år då fyra bär. Att inmundiga efter middag. Johodå, gott som när man var barn.

Men jag låtsasjobbar det mesta av dan. Ja och läser i soffan före det. Hmmm… somnar också. Borde väl ha gjort annat. Men det blir lite Kronblom-liv här ibland. Gott för själen åtminstone. Tror jag.

Hasse Alfredsson är död. Till och med ett rutinerat nyhetsankare kan inte tala om det utan att få gråten i halsen. Jo den sätter sig i min hals och i ögonvrån med. Japp, han har ju alltid funnits, stått för det goda. Vem fan gör det nu liksom? Finns för helvete ingen som kan axla varken Tages eller Hasses mantel. Jag ser bara yta och ytlighet. Men då ser jag såklart också bara på ett öga. Kan beror på det. Man får hoppas att ni andra ser och känner hoppet.

Här kodas det. Byter stora sjok av kod utan skyddsnät. Det är lite otäckt. Men har man tur blir det bra. Annars får man backa. Ja det är såklart detsamma som att bita i det där ruttna äpplet om man får gå bakåt men vill framåt. Men man måste ju försöka. Foxtrot. Ett bakåt två framåt. Tror jag. Dansar ju inte.

Gammelkatten är borta. Har inte synts till på några dar nu. Fyller arton idag så vad som helst kan väl egentligen hända. Men hon har varit borta längre perioder än så tidigare så jätteoroliga är vi väl inte. Ja och hon kommer väl inte att leva för evigt heller. Arton är redan det en ansenlig ålder och hon är gammal och skröplig sedan några år.

Jag tycker det är gott att leva. Japp, det kan inte hjälpas. Jag ber om ursäkt. Ett skitliv utan troféer och priser är det väl utifrån sett. Men tydligen behöver det inte kännas så inuti ändå. Jag är ganska säker på att det omvända gäller också. Hur mycket kostar du lille vän?

Men någon kom ju fram till att känna tillfredsställelse över livet var ett sjukdomstillstånd. Ja och det kan väl kanske vara rätt också men förutsätter i så fall att de flesta är olyckliga. ja och tro att man är det och defakto vara det är två olika saker.

Men nu säger herr Tidholm att jag svamlar igen. Jo, jag hör det tydligt. Så hej och good bye är det bästa jag säger innan något exploderar i min närhet.

ps Förresten, vad skall man med “vänner” till som baktalar en när man inte är med. N’ de är inget att ha. Faktiskt. ds

…med sånt här

kan det ibland vara skönt att titta ut genom låtsaskontors-“fönstret” på det här

Visst, det är på låtsas, men mildrar lik förbannat den där längta-bort.känslan en aning. Nästa vecka tror jag att jag väljer att ha låtsaskontoret i Tokyo. Varför inte liksom. Jag en globetrotter liksom.

Det går inte alltid som man tänkt sig. Jag flyttar alla våra siter från Loopia efter att man tappat bort några års mail för oss. Det är liksom oförlåtligt och det kommer inte ens en ursäkt. Bara ett konstaterande. Så det blir City Networks. Men vad händer. Jo Loopia köper upp dom. Ja i alla fall deras siter. Så…

Här sitter alltså jag med Svarte Petter ännu en gång.

Sommar i P1 medJohan von Schreeb

Bra om att vara läkare OCH människa och dessutom om att vara en feg jäkel. Lyssningsvärt. Varför finns det inga “programmerare utan gränser”. Vi en samling rumpsittare.

Ja sitter man i Los, det händer inte så mycket, så kan man lägga upp en live feed från Times Square, New York, på en av skärmarna. Klockan är strax efter tre där när det här skrivs. Full fart såklart. Ja och jag, jag känner mig lite mer som en del av världen jag också med den där feeden uppe.

Jag kan inte låta bli att titta en stund. En familj med två små barn kommer till synes lyckligt gående över torget, en sopgubbe i skyddsväst slänger i två säckar sopor i sopbilen, men vad tänker han på när han gör det där? Ett gäng ungdomar på kanske femton personer kommer ut från något ställe Två tjejer i gruppen tar ett gruppfoto. Alla verkar glada och uppspelat. Vilka är det? Var skall de sen? Den unge mannen på cykel som cyklar tunt, runt och vekar vänta på någon, vem är denna någon? Vart är de på väg. Alla bilar som susar fram här redan vid den här tiden. Var skall dom? Varför åker de här såhär tidigt? Vilka är det som sitter i alla de där gula taxibilarna? Vem berättar deras historier. Varje person en egen bok, ja eller flera, om någon skrev den/dem.

Regnet faller lite lätt över torget. Det är ungefär tjugo grader. Inte så pjåkigt ändå alltså. En man med röd tröja går med bestämda steg över torget. Han har en svart väska i handen. Vart skall han? Vad innehåller väskan. Han går förbi en man i kavaj. Han som står och väntar på någon. Jo se där. En annan man, yngre, med vit hoodie kommer honom till mötes. Mannen i kavajen höjer armen. Samtidigt kör en av de där stora Amerikanska brandbilarna förbi. Svänger av. Han i den vita jackan och kavajmannen tittar på en karta. Troligen. Eller biljetter? Mannen i den vita jackan hoppar lite upp och ner. Jabbar lite. Fryser? Är trött? Vill komma igång. Kanske skall de vidare. Ut till Kennedy. Får känslan att det är far och son. Men vad vet jag? Jag bara sitter här och fantiserar. Långt, långt bort från det som är verklighet för de här människorna.