Category: Betraktelser & Berättelse

Utan bil promenerar man i natten. Det är inte så dumt det heller. Den behöver liksom bara sätta sig den där insikten att det är såhär det är nu. Ja och gå och vandra behöver jag ju. Ingen tvekan om den saken.

Möter någon gör man inte. Byn är tom. Heltom. Som om man var den siste människan kvar i världen. Blir nästan orolig ett tag. För mycket fantasi där i mitt huvud antagligen. Som vanligt. Ett skidlandslag som brukade åka förbi här vintertid hade alltid vadslagningar innan man åkte genom byn. Såg man en människa kunde man samla på sig poäng. Ja sånt kan man hålla på med också. Så många poäng tror jag aldrig det blev för dem där i träningsbussen. Det är rätt dött. Efter sex. Ingenting.  Inte som på Times Square, New York  alltså.  Fast inget fel på det. Det behöver inte vara sömnigt för att ingen är ute. Folk är antagligen upptagna med att göra viktigare saker än att promenera. Ja och det tycker jag dom gör helt rätt i. En trött resenär på genomresa får tycka vad hen vill om den saken.

Ja det där med “natten” ovan är dessutom starkt överdrivet. Klockan är bara sju när jag vandrar där. K behöver hjälp med att sätta upp utställning om Finska krigsbarn på biblioteket. Man får ställa upp för kommun och fosterland.

Finlands självständighetsdag imorgon. Ja och så firar man 100 år. Heja Finland.

Tror tamefan att jag skall lägga mig. Det händer ändå inte så mycket här på låtsaskontoret ändå. Sitter mest och funderar över varför våra bilar alltid går sönder i juletid och däromkring.  Det har hänt ovanligt ofta. Mer än vartannat år. Han/hon/det/gud har väl en plan. Man skall härdas. Härdas som den där bonden på en Småländsk åker som tröttnade och åkte till Amerika när skörden torkade eller frös bort för vilken gång i ordningen det nu var. Ja det känns lite så. Såklart. Fast för de flesta av bönderna som stack blev det såklart inte ett bättre liv. De fick kämpa på som förut. Det är barnen man får hoppas får en annan resa. Ja och så kämpa man på hela vägen. Fundrar inte så mycket. De skickliga är de som också har tur sägs det. Den följer med dem. Som pengar följer de som redan har. Man fattar ju vad det säger om oss som inte har den där turen såklart. Ja jävlar liksom. Gneta och spara en jul till.  Vem kunde för en sekund tro att det kunde bli på annat sätt? Jo jag. Tills idag. Jaha! Men… Skitsamma liksom.

Gissa vilken grupp jag räknas till? Fjäderhaveri på väg hem från röntgen i Ljusdal. Sprillans däck slut också såklart. Sicken julklapp. Liksom. Suck!

Fast vet ni vad? Det kunde varit MYCKET värre…

Kanske är det supermånen. Kanske är det bara dagen, men sova kan varken K eller jag. Vi ligger där och vänder på oss. Inte ens Petite, när hon kryper under täcket, lägger sig nära, får mig att somna. Men skitsamma liksom. Man får ligga där. Till slut orkar man inte. Somnar. Fast det har blivit mycket natt och lite tid kvar att sova på vid det laget.

Men upp sju. Skapligt pigg ändå. Månen hänger där. En kamrat i universum. Hen skrattar. Med rätta. Jag ler tillbaks. Vi har inget otalt med varandra. Inget alls faktiskt. Jag och det måste vara ensamt där uppe uppe/där nere/där borta. Vinkar. Jag tycker nog månen blinkar tillbaks.

Fast ute kan man inte vara. Kallt. Isvindar. Nej in och på med kaffe. Shunt redan maximerad. Det kommer att bli varmt och skönt vad det lider. Fryslortar behöver det där. Värmen. Hur skall de annars klara vintrar såhär nära nordpolen. Jag insåg faktiskt inte närheten förrän Steve Ciarcia, Amerikan, Circuit Cellar, såg och kommenterade ett kort på vårt hus och vår parabol och dess inriktning. Så jävla lång till nordpolen har vi inte. Usch.

Et “kort” förresten. Man säger sällan det numera. Men just det där var faktiskt ett “kort”, japp med en “bild” på.

Ja jag tänker ägna mig åt låtsasarbetandets ädla konst idag. Det är faktiskt svårare än vad de flesta tror. Motivation till att göra det man gör skall uppfinnas varje dag. I låtsasarbetarens värld delas det inte ut några gratifikationer. Definitivt inte den 25’e.

Men kanske är räddningen just det där sten på sten. Hur skulle det bli annars? Svårmod utöver det nordiska. Utan låtsasjobbet klarade jag mig nog inte. Det är bara att konstatera. Det må vara hur värdelöst och leda in i hur många void och återvändsgränd som helst. För mig betyder det ändå något. Ja och just i det har jag inte ansvar för någon annan än mig själv. Att orka leva. Att hitta mening med det liv man lever. Den meningen finns där. Alltså orkar jag.

Imorgon röntgen av axel igen. The never ending story. Sen Hudiksvall direkt efter jul. Ja och efter det så kommer väl då de där två operationerna. Orolig för den här våren. Minde för egen del än för allt annat som måste lösas. Pellets skall fortfarande in, Hulken kommer att stanna, det skall faras hit och dit, ja sådant som hör till vardagen skall fungera. Men den här gången går det i alla fall planera lite bättre. Det går att se till att det inte ligger en dead line och väntar när man kommer hem från sjukhuset.  Det var kämpigt förra vändan.

Fast inte tänka på det nu. Ta en tugga i taget. Jag har blivit bra på det. Som programmerare måste man såklart bemästra den tekniken annars går det inte alls. Det är mycket skygglappar på i det jobbet. Japp också i låtsasjobbet. Jag lovar. Kanske mer. Man kan inte ta sig an för stora delar av livet åt gången. En bit i taget räcker.

Fast nu kör vi.

O-glödgad. Ännu så länge. Det får bli efter maten. Middagen som herrskapen sa. Kvällsmaten som vi fortfarande säger. Oftast. Åtminstone jag.  Årsglögg. En årlig eftergift. Indiska smaker i år sägs det i pamfletterna. Jag har aldrig  varit där. I Indien. Så jag lär inte kunna avgöra. Men å andra sidan kan inte de som varit där avgöra det heller. Åtminstone de flesta. En del såklart. Hur som helst tycker jag om när man bjuder in världen in till det traditionella. Tänker på Dinesh med familj i New Delhi och på världens tak. Vi som blivit vänner trotts alla dessa mil (och år) mellan oss.

Precis inkommen efter att ha varit ute och satt upp ljusslingor. Iskalla vindar såklart. Det hör till det där jobbet. Iskylan som letar sig in innanför kläder och in under skinn. Den finns där bara för att man skall tycka det är skönt och härligt att komma in i värmen igen. Tänk så vist det är ordnat ändå.  Några dagar efter trettondagen står man där igen och skall ner med allt igen. Då vidtar längtan efter sommar och sol med Vasaloppssöndag som milstolpen fram till hoppet. Det gäller att överleva Januari och Februari. Mars, i alla fall efter Vasaloppssöndagen brukar fungera. Fast det är långt i Januari till den första maskrosen.

Annars vila, vila, vila och inte mycket mer än vila den här helgen. Det har inte varit någon hejd på vilsamheterna. Men ibland är det ett måste. Det är bara så.

Men jultider. Det finns mycket jag gillar med julen. Att vara tillsammans, mer vila, äta gott , kanske spela ett spel tillsammans, se en gammal långfilm eller två. Det behövs inte mycket mer. Lite juldepression på det så. Den hör till. Brukar alltid bli lite nedstämd under julen. Njuter som vanligt lite i att vara där i det blå. Man får ge sig hän.

Fast det jag längtar mest efter just nu är musik. Uppevarao innebär brist på musik. Här nere på kontoret går däremot musiken jämt. Men båda lägena behövs. Men såhär på söndagen när den anglosaxisk låtsasarbetsveckan börjar så är min musiktörst densamma som vätskesuget efter en lång ökenvandring. Jodå. Så låt tonerna ljuda. Mer jul, mer jul.

Jag håller på att rulla ihop mattan i manegen här för dagen. Jag har gjort de konster jag mäktar med nu, orkar inte fler. Det är dags för den här clownen att gå bakom kulisserna. Ingen skrattar ändå längre så jag hör. Så jag drar mig tillbaka dit där jag hör hemma. En grön IKEA soffa, en tv med någon serie eller film och kanske till slut en sovande och snarkande gubbe mitt uppe i alltsammans.

Men en bra låtsasvecka har det varit. Ja det måste man väl  ändå konstatera. Det har varit mer Tango än Foxtrot. Liksom. Man har tagit sig framåt.  Åtminstone jag är nöjd med det. Fast dansa inte riktigt är min grej.

Fick tid sjukhuset i Januari direkt efter jul. Röntgen nästa vecka. “Vi tar det till våren”, min önska, eftersom det existerar eldningssäsonger här, har kanske inte haft det genomslag som jag hoppades på, eller kanske börjar våren efter jul. Vi får se. Kanske lika bra att ta tag i det där ändå. Så att man kanske kan fungera till sommaren. På det viset är det såklart bättre med två tidiga operationer. De där två månaderna utan protesen oroar mig. Kan man låtsasjobba då? Ja en två operationer på det. Jag vill helst ha kontroll. Här är man utan. Japp som när man flyger. Gillar icke.

Fast nu skall vi inte prata sjukdomare.  Nehejdå…

Den ettriga vinden från norr är kvar. Lurar sig liksom in i huset och in i märgen på  mig. japp, fast jag sitter vänd åt söder. Fast å andra sidan fryser jag alltid i olika grad från oktober fram till maj. En fryslort. Ja ni vet ju det redan. Ni som läser. Om det är någon som gör det fortfarande.

Den där jullåten som jag gjort de senaste åren vette tusan hur jag skall hinna med. Låtsasarbete tar tid. De tär liksom mer effektivt med riktigt arbete. Men måste ju försöka ändå.

Nu den här tiden, förr, brukade jag packa ihop ett kollegieblock, pennor och en bunt med papper att läsa. Sen satt jag där framför tv’n. Helgerna var påläsningstid. Lära-sig-nytt-tid. Det var ljuvligt. Helger innebar för det mesta ett inköp av en bok inom ett nytt område. Sen kunde man gå igenom den under helgen där i soffan. Ja och ibland flödade de idéerna så att man knappt han med att fylla de där blocken. Men det där är borta nu. Det var längesedan jag okade med  just det. Jo det kan trycka på ibland, men jag känner ju att jag behöver ha den där tiden off också. Förr gick det där kombinera. Vara av och på samtidigt.  Så där ett tydligt tecken på att man har blivit äldre. Suck.

Dubbelsuck.

På måndag har K julfest med flickorna/tanterna/tjejerna. Då får man hållas här nere. Det skall skrattas, ätas gröt med punsch och drickas vin.  Flickor/tanter/tjejer gör sådant. Hörlurar och en programmeringsuppgift är nog själva grejen. Dyker man ner i något tillräckligt komplicerat så försvinner världen för en stund. Sen efteråt får man väl kanske smaka lite punsch. Om det finns en droppe kvar. För dracks den av grosshandlarna, nu av tjejerna. Nya tider. Nya chefer.

Men så. Halv sju. Fredag. Stopptid. Nya tag på söndag.  Nya tag med glögg, och pepparkaka. En ny låtsasvecka börjar. Ja trevlig helg. Liksom. Då. Och hej och hå och hejdå så länge.