Category: Betraktelser & Berättelse

Jaha, Det var idag det var dags för Urolog i Hudiksvall. Återbesök. Ja det har blivit några genom åren. Man skall bara kissnödig när man kommer dit så jag startar min resa tidigt i förhållande till min tid. Tänker: drick kaffe, drick dricka, drick… där, på sjukhuset, innan det är dags.

Kommer till sågen i Färila. Sen är det kört. Gaspedalen i botten och därifrån vill den inte röra sig. Gaspedalwire som gått av troligen. Resan är slut där. Åker på tomgången till närmaste parkeringsficka. Stannar. Suckar lite. En julklapp från han/hon/det/gud. Precis vad man behöver före jul. Alla borde få en. Ringer efter bärgare. De kommer om en timme eller två. Är på annat jobb.

Ställer mig och liftar. Har tur. Får skjuts till Färila av ett gäng gulvästar. Jag har tur igen (jag har ALLTID massor av tur) och det går en buss till Ljusdal om fem minuter. Jippie liksom. Missar första bussen till Hudiksvall. Funderar på att åka hem och dra ett täcke över mig. Men bestämmer mig för att klara av det där läkarbesöket. Det blir lite tight tidsmässigt men kan gå. I värsta fall får jag väl nöja mig med att boka en ny tid och sen åka västerut igen.

På urologen är man hur vänliga som helst. Jag får komma in direkt. Allt är OK. Bättre värden. Ingen cancer i sikte. Troligen. Åtminstone ingen som har bråttom. Visst, prostatan är tre gånger så stor som en normal prostata och man önskar att det var k**en som var tre gånger så stor som en normalk*k istället, – såklart – men han/hon/det/gud ger och han/hon/det/gud tar. Man får vara nöjd med det man har. Mycket nöjd med beskedet att jag står kvar på kontrollistan. Det blir kontroll om ett år igen. Tack Jerker P. för det.

Ja sen är det bara att ta sig hem. En trasig bil är en bil och fortsatt liv är fortsatt liv. Så i jämförelse med hur det skulle kunnat vara så får väl undertecknad vara mycket nöjd med dagen. Allt annat vore väl otacksamt mot det man värderar högst.

Fast lite moloken är jag kanske ändå när jag kommer hem på kvällskröken. Behövde verkligen inte detta bilhaveri just nu. Dålig timing. Om det nu finns någon bra timing i det fallet då såklart.

Nu så, soptunna ut, pellets in. Sen läsa, sova. Se där hela mitt liv i ett nötskal. Nåja nästan. Gnäller lite däremellan.

Till slut, efter mycket krypande på golvet och letande, hittar jag den. Inspirationen. Ger mig hän såklart. Jag älskar inspiration. Lika mycket som jag hatar löpande band. det finns lycka i en hittad inspiration.

Jodå, bilden, det är Hulken. Den store gröne. Tittar man lite uppe på den så hittar man en Raspberry Pi och några av mina moduler. Ja där lever de där temporärt såklart. Det finns en låda. Men jobbar på det. Nästan. Dvs. Skall det. Snart. Om jag hinner dit.

Pratar med ögon idag. Jag vill att dom fixar min grå starr. Men dom tycker att jag ser för bra. Att jag inte kan klara av mitt dagliga värv snart skiter väl dom i. Jag är ganska väluppfostrad. Skriker sällan. Men idag var det nära. Jag får istället gå till optiker igen. Vänta till jag är nere i en korrigerad syn på 0.5, Va fan! Då är man också rent tekniskt halvblind och mer. Länge sedan då som ett ytmonterat motstånd var synligt. Det fungerar knappt idag. Ja och skall man byta glasögon varannan månad på vägen dir så kostar det också. Japp, blir förbannad.

Jag förundras också över att jag sitter här hemma och läser textremsan på tv’n utan minsta problem. Åker på en infektion och blir inlagd på sjukhus. Kommer hem igen efter två veckor och kan inte läsa textremsan på samma tv från samma position eller känna igen ansikten på folk på större avstånd än fem meter. Alltså förundras över att ingen tycker det där det minsta konstigt inom sjukvården. Det är en släng av gå starr liksom. Ja och det är det ju. Men varför där och då? Jaha, sådär bara. Knappast. Tror fan inte på det där. Men har såklart inte mycket att sätta emot där.

Sorry, nu blev det gnälligt igen. Men det här med att kunna se känns viktigt.

Under så många år har vi brukat skicka en chokladask eller något liknande till släkt och vänner under den här tiden. Som uppskattning till dem som suttit ensamma. Eller som ett tack för att folk funnits där. På något underligt sätt lyckades vi med det där under svåråren också. Oftast fanns det såklart inte pengar till en chokladask åt oss själva då. I år blir det ingenting skickat. Alla är borta. Lite sorgligt.

Fast, nu är det bästa att gripa tag i den där inspirationen medans man har den i ett lagom grepp. Det gäller ju att inte klämma ihjäl den heller. Allt börjar bli så bråttom. Det vandras mot ett mörker. Ja och jag är mörkrädd fortfarande.

En sol låtsas att det är sommar utanför fönstret. Lyser och lyser och lyser. Tvingar mig till slut att motvilligt dra ner persienner. Datorer är djävulens redskap på det viset. Skärmar är som vampyrer. De hatar solljus. Smälter som troll i solstrålar. Och är man nu då alltså är slav under de där får man alltså begränsa solinflödet. Skapa en krypta av mörker under en tid när man man som varandes en vanlig människa behöver ljus mer än någonsin. Men även om jag tvingas ge efter för idiotin skall jag i alla fall alltid vara medveten om den. Jag tror nämligen det kan hjälpa. Lite.

Jag är trött idag. Inte för att det finns en anledning till det. Jag har sovit mycket och gott under helgen. Jag är trött i alla fall. Möjligen får jag för lite sol…

Imorgon sjukhus igen. Denna gång koll av prostata. Det där har jag hållit på med i trettio år nu. Numera med en prostata som är tre gånger så stor som den skall vara. PSA värdet går upp pga det. Man blir lite orolig där. Så jag tjatar till mig återkommande kontroller. Numera. Det var en gammal vän som jag mötte för några år sedan som satte igång det där. Han såg ut att vara i fin form. Jag sa det. Men viktnedgången var just cancer. Japp, i prostata. Två månader senare var han död. Men han tyckte det var tur att jag kollades upp för min godartade prostataförstoring. Men det gjorde man såklart inte. Sådant får man tjata sig till. Det var efter det där jag började tjata. Japp, jag tjatar fortfarande. Kommer att fortsätta med det.

Äter en lussebulle mot tröttheten. Det hjälper inte ett dugg. Tar alltså en till. Det hjälper inte heller…

Borde inte äta sådant där alls.

Egentligen.

Men har dålig karaktär för det där söta.

Bredband är det som man alltid haft nu. Det tickar på. Underbart. Men knappast märkvärdigt. Det är som man alltid haft de här hastigheterna. Skulle vara svårt att steppa ner nu.

Dricker Blossa årsglögg igår. Tradition. God, men har en lite bitter eftersmak. Men en bra affärside det där. Alltid trevligt att tillsammans smaka av den första koppen och fundera lite över smakerna däri.

En del bryr sig såklart inte om det där. Andra bryr sig inte om någonting alls. Från mitt perspektiv verkar det vara tråkigt och trist.

Men nu skall jag lägga mig på golvet på alla fyra och söka efter den där inspirationen jag tappat bort. I något hörn ligger den säkert. Jag hade ett fast grepp om den under fredagen även om jag somnade en stund där i låtsaskontorsstolen då under dan. Så långt kan den inte ha hunnit. Måste hålla till någonstans här i närheten. Definitivt så.

Ja, det är väl bara till att börja krypa…