K inleder sin semester idag. Ni vet alla hur det känns den där dan man går av. Då och där ligger en oändlighet av ledighet framför en. Man får suga i sig. Sköna tider försvinner förbi snabbare än till och med vad löningar gör. Detta faktum säger en hel del.
Låtsassemestrarna börjar inte förrän nästa vecka. Dag -> oklart. Men ledigt på riktigt från det som är på låtsas skall det bli. Jag är bättre på det där numera. Kan koppla ifrån. Förr var det sämre med just det. Men då var det mindre saker som var på låtsas också å andra sidan.
Det återställs efter grävningen här idag. När man åker härifrån är allt bättre än innan. Man kan bara tacka. Skönt med seriösa aktörer. Känner jag Los rätt så lär det väl vara en och annan som klagar ändå. Den här byn är nog den plats där jag mött mest klagande av alla platser jag bott och verkat i. Men som vanligt är det bara några stycken som å andra sidan hörs mycket. Dom som tänker “dom” och “vi” i allt. Känner sig missfördelade i varenda detalj. Ja som helt enkelt måste gnälla för att de själva mår så jävla dåligt antagligen.
Som låtsasjobbare så kan man välja att inte lyssna på dem.
Så jag slår dövörat till.
De flesta Losbor är ändå förbaskat bra människor. Det får man aldrig glömma.
Sätter på kaffe. Inte bra. Kvällskaffe är ett gissel. Kan jag somna ikväll blir det att springa på toaletten stup i kvarten. Kan jag inte somna blir det också spring åt samma håll. Prostata och kaffe har en speciell och kinkig relation. Öl lika så.
Anledningen till kaffet är en burk med nybakade bondkakor. Jag menar vem kan hålla sig från att plocka med sig en näve ner till låtsaskontoret. Ja och något måste man ju ha att skölja ner dem ned också. Kaffe alltså. Det får bära eller brista.
Förresten måste jag ge Ellevio en stor eloge för att de fixade kabeln som de grävde av för flera år sedan. Trodde nog att jag skulle få laga det där själv, men man har utan att tveka tagit sitt fulla ansvar. Mycket bra gjort måste jag tycka. Att få el i garaget igen är såklart och självklart en stor lyx. Gräsfrö på köpet dessutom. Liksom.
Budar en krona på en skärm på Tradera idag. Tänker att går det så går det. Ja och den blir min. Visserligen får jag lägga till en hundring i frakt men summa summarum är att den transaktionen löser ett skapligt akut låtsaskontorsproblem.
Nu skall jag suga i mig mitt kaffe och koda några rader.
En sak som jag verkligen inte fattar är varför etablerade musiker är sådana idoldyrkare som de är. Det är ett jävla namedroppade hit och dit och upp och ner när man pratar med dem. Borde man inte istället vara lite immun mot det där när man själv är där liksom? Bara människor allihop liksom. Lite tröttsamt är det faktiskt. Är ju en sak om man beundrar någon för att de gjort en bra låt eller trakterar sitt instrument på ett galant sätt. Men det är aldrig det det handlar om. Ett känt namn skall liksom spilla över cred på den ande musikern.
Fattar inte. Jag. Nope.
Liksom.
Jag städar kontor. Japp, det är verkligen på tiden. Det är rent ut sagt förbannat äckligt, dammigt och lortigt här på låtsaskontoret. En av fördelarna med att se dåligt var att man inte noterade det där. Rättelse: Den enda fördelen, och man får leta den jävligt hårt.
Dammsugare klarar 100 + 45 + 45 och lite till kvadratmeter sen är påsen full och säger att det får räcka. Tycker dammsugaren, dock inte jag. Men såklart, fler påsar, nope det finns det inte. Inte en endaste en. Slänger alltså iväg en beställning. De där kvarvarande 100 – några tiotal kvadratmeter får alltså tas då när nya påsar anländer. Men griper istället tag i skurandet av de dammsugna delarna av lokalerna (som inte alls är på låtsas). Detta genererar svartvatten. Men till slut ljuvlig doft av såpa i lokalerna. Sisådär, det går en dag.
Nu sitter jag här. Trött ocool gubbe med ont i kroppen. Löjligt såklart. Finns ingen anledning varken till trötthet eller ont. Men ändå är det där. Behöver mer fysiska sysslor alltså. Träning. Tecknen är tydliga. Fast nu får det räcka. Alltså för idag. Tar tag i koden istället. Låter hjärnan också få del av dagens träning. Söker jämvikten. Som alltid.
När jag sitter vid skrivbordet inser jag att det enklaste hade såklart varit att låna dammsugaren uppifrån lägenheten. Göra klart. Nåja, ibland hjälper hjärnan till när man behöver sitta lite på rumpan igen.
Nyheter, jag är i den ålder när man anser dem heliga. Dock inte längre låst av tablå nu när det finns SVT Play och andra appar. Men se dagliga nyheter det vill jag gärna. Hinner med ett webinar om ST’s nya nätverksprocessor innan dock. Men som vanligt är det mest en tidsspillan. Man tar in den där informationen snabbare själv genom att titta i ett datablad. Jodå, ibland får man titta länge och noga om man vill förstå. Men oftast hämtar man in massor med en genomläsning. Har svårt att förstå att tillverkarna kör så hårt med webinar. Men antagligen är jag bara för gammal för att ta in informationen den där vägen. Ja och min tid är snart ute så jag tänker inte lägga mig i.
Nyheterna ger väl inte så mycket dom heller o sanningen skall fram. Världen är galen. Galnast är Trump. Socialdemokraterna har glömt vad ordet “solidaritet” betyder. Inget nytt alltså.
Jodå, hinner få i mig lite mat också och diska lite innan jag vandrar ner för trapporna igen. K har möte med de sina. Vi möts i trappen – hon på väg hem, jag på väg ner till låtsaskontor – och säger “god kväll”. Vi innefattar säkert “god nat”t i det också eftersom jag nu oftast sitter här några timmar när jag väl satt rumpan i stolen.
Ja nu låtsasjobb då alltså. Ja och denna text som uppvärmning. Men på riktigt fast det nu är på låtsas. Jo, det kan ni ge er fan på…
Ett första klassens regn av äkta vara drar fram över Hälsingland. Man kan inte annat än älska det. Vi behöver det här regnet. Luften, växterna, djuren och ocoola gubbar liksom hukar sig ner i skydd, men sen sträcker vi alla på oss när vi girigt dricker välsignat vatten sänt från himlarna.
Är man låtsasjobbare kan man njuta av en dag på ett låtsaskontor. Ja som alla andra dagar. Men skillnaden, en regnvädersdag som denna, är att man sitter här inne med det godaste av samveten. “Kojdag” tänker man. Man skulle ändå hållits inne. Så varför inte tycka om det hela. Eftersom man kan.
Men visst. Barnet inom en viskar i ens öra att man borde ge sig ut. T-shirt, jeans och en dans i regnet. Dansa där tills kläderna är genomblöta. Tills man är grundligt döpt av sommarens första riktiga regnväder. Har erhållit tillåtelsen av gudarna, eller kanske gjort sig förtjänat av ynnesten, att få njuta ännu en sommar.
Fast har man inte den där tillbedjande naturen, en sådan som inte behöver gudar och herrar, ja då kan man såklart godkänna den där rätten till njutningen ändå. Resonera med sig själv och säga att “visst, du får njuta, du förtjänar det”. Ja och sen åker man bara med. Tänker inte. Bara existerar i alla anspråkslöshet som en av de levande bland så många andra levande. Inser att vara en av alla dessa är en vinst, en ynnest, ett första pris och absolut ingen självklarhet.
Mitt sinne innehåller lugnet den här morgonen. Det är inte alltid så, fast ändå oförtjänt ofta är det ändå som jag går upp och känner tillförsikten fylla mig vid frukost. Tron på en bra dag. En där jag har tillåtelse att uträtta storverk. Nej då, nej då, nej då. Inga storverk som tidningar skriver om och tv kanaler gör dokumentärer om. Min värld är sedan länge bara min egen. Måttstockarna därefter. För andra må mina storverk vara små och obetydliga som de minsta obetydliga smulor som ligger kvar under bordet efter den stora vilda festen. Men kärleken till mitt verk är äkta. Som bekant är kärleken blind och döv. Den som befinner sig i den kan väl med rätta och efter alla vedertagna mått kallas galen. Men allt det förminskar såklart inte känslan inne i orkanens öga. För den som uppfylls. Där inne där guldet skapas av bly och sand. Spelar det verkligen någon roll att man är den ende som ser det? Att bevisen saknas?
Således – Ljuvliga måndag.
Med rätt grejer går det lätt. Själv lyfte jag inte ens ett pekfinger.