Jag vaknar av en sådan där röst som man hör på uppvaket efter en operation. Ett irriterande piggt men vänligt “vakna” från lite långt håll sådär. Det enda man vill i det läget är att sova vidare. Fast nu bli jag såklart också lite nyfiken. Lyssnar. Tänker. Var kommer rösten ifrån? Är jag på sjukhus? La jag mig inte i min egen säng igår?
Så jag ligger där och lyssnar. K ligger bredvid mig så hemma är jag definitivt. Klockan på nattduksbordet visar 03:37. Alla sover. Någon mer aktivitet eller röst hörs inte förrän K efter tio minuter eller något sådant börjar mumla och röra på sig och försvinner upp på toaletten. Själv ligger jag kvar där i någon slags lyssnande, upplevande, halvdvala. Känner efter om jag skall följa K’s exempel efter att hon kommit tillbaks. Mellanläge i blåsan. Man klarar sig och man irriterar sig på känslan av kissnödighet.
K kommer tillbaks. Mosig. Lägger sig. Sover igen efter några minuter av de lugna andetagen att döma. Jag bestämmer mig till slut för att ändå gå upp och tömma blåsan. Staplar upp. Klarar av toabesöket. Staplar tillbaks till sängen. Vänder mig på min favoritsida, den mot klockan. Urtavlan visar 03:37 fortfarande och slår precis om till 03:38. Somnar.
Sådana här bilder fascinerar alltid tycker jag. Sätter liksom fart på fantasin. Vilka bodde här/använde stället? Varför övergavs det/kom ingen hit längre?
Oliebollen blev det till nyår. En Nederländsk vän har skrivit om Holländarnas tradition att äta sådana varje år vid nyår och man blir ju nyfiken på hur de smakar. Så vi testar. Nåja, kanske inte riktigt vår grej. Fast går i, ja de gör de ju. Min mage är nämligen rymlig och välkomnande.
Två riktiga vardagar föröver. Härligt! Gillar. Gilla också 2020 (0010 0000 0010 0000). Mycket nollor. Ett år för en sådan som jag alltså. Nåja man kan skriva 0000011111100100, som väl är mer korrekt också (fler ettor), så blir det ju ett år för er andra högvälborna också.
Det har vilats den här julen så att jag vet inte vad. Men skönt har det varit. Dock måste detta vilade till slut få en ände och där är vi nu. Fulladdad. Japp, jag gillar både vila och jobb men andas kanske lite djupare och lite ivrigare när jag sitter på ett låtsaskontor. Det finns massor att göra och nu gör jag det. För att jag kan. För att jag vill. Sen får “de där andra” tycka vad de vill. Det flesta skiter såklart i bad jag gör. Bra så. Sen har jag alltid undrat vila “de andra” är.
Det smyger in sig ett nytt element i nyårsfiranden efter att man passerat sextio. Nåja kanske inte såhär på årsbasis. Men åtminstone på decenniumbasis som i år. Frågan är “Kommer man att vara med vid nästa decenniumfirande?” Då är man 73. Om man är med. Farsan dog vid 70. Många kamrater är redan döda. Säkert är det inte. Absolut inte.
Nu kan det där verka dystert. Som om man går och är rädd för det där slutet. Men så känner inte jag. Döden har alltid funnits där i min närhet. Jag är lycklig över varje ny dag jag vaknar upp till. Jag känner fortfarande att det är mycket jag vill åstadkomma. Men ett faktum är det att tidsutrymmet att göra saker på minskar. Har man något man vill vara säker på att få gjorda i livet så börjar det bli dags att göra det nu. Ja, eller ägna sig åt ånger över ogjort om man nu föredrar och gillar det.
Men framför oss ett nytt år och ett nytt decennium. Fantastiska möjligheter. Glädjefyllda stunder. En del sorg också såklart. När man summerar en tidsperiod blir summan nästan alltid noll. Det handlar om att ta och att ge och att inte hänga upp sig för mycket på varken det dåliga eller det som är bra. Livsresan består av jämvikten. Dessutom brukar “dåligt” inte alltid ses som “dåligt” när man får distans till det. Samma sak för “bra” såklart. Man ser klarare på saker efter att tid har gått.
Det är de där små stunderna, de som man nästan inte märker när de händer, som egentligen är de stora ögonblicken. Som i mitt liv. Jag har ett minne av en dag på rygg här på gräsmattan, studerande molnen, i full harmoni med mig själv. Inget annat hände annat än att jag ligger där och tittar på molnen som sakta far förbi. Men en av de bästa dagarna i mitt liv. Eller en annan dag med barnen på en stor sten. Mete efter abborre. Saft och kakor. En solig sommardag. En stor sjö med klarblått vatten. Ljumma vindar. Trollsländor. Underbart. En annna av de där bästa dagarna. Dagar med tidningsrubriker, prisutdelningar, fester förbleknar i jämförelse med de här dagarna.
Jag hoppas på fler sådana ögonblick såklart. Jag har blivit bättre på att upptäcka och uppskatta dem i nuet. Insikterna som gjort det möjligt har kommit under år som kanske inte varit så enkla att leva under. Man betalar ett pris för saker hela tiden. Jämvikten skall hållas intakt.
Men nu ett nytt decennium alltså. Härligt. Jag är mycket nyfiken och förväntansfull på vad som väntar där på andra sidan tolvslaget. Hoppas du som läser det här också känner så. Att det är med förväntan du går in i ett nytt år och ett nytt decennium. Jag hoppas det. Nyårskram får du härifrån kullen av en idag särdeles ocool gubbe.
Det är halt. Som vanligt kan man gå ut i kurvan här utanför, stå där tills det släpper, och utan större fördröjning är man nere i byn och flyger in på ICA. Svårare att ta sig upp på kullen igen. Alltså stannar man hemma.
Lite feg numera när det gäller halka. Ändå rasar jag ner för källartrappen efter att ha matat fåglarna igår. Hela. Öm i kroppen idag. Ett helt OK utfall av ett totalfall kan man säga. Blir dock inte modigare av det där. Man sandar alltså idag. Före. Inte efter. Börjar bli sandbrist. Fanns svårigheter med enarmsfyllandet av sand från grustag under sommar/höst. Men man får visst fylla en hink hos kommunen. Åtminstone är det så i Ljusdal. Man får försöka den vägen.
Låtsasarbetsdag idag. Får en del gjort. Faktiskt. Glad för det. Knappast någon annan dock. Alltså som gläds. Men det är som det är. Jag gör det jag måste för att själv kunna överleva. Ja kanske till och med för att orka leva. Man är den man är. Nu som då.
Jag hade kamrater som hade bröder, systrar, mammor, pappor och annan släkt som kom när vi spelade på olika tillställningar. Det hade aldrig jag. Fast kanske var livet enklare för en sådan som mig. Frihet. Man skall aldrig tro att gräset är bättre bara för att det lyser grönare där på andra sidan. Oftast är det bara en illusion. Men ibland värker sådant där till. De där gångerna man skulle vilja höra ett “jag älskar dig” från någon som verkligen menar det.
Men de flesta har väl inte support bakifrån ändå. Det finns alltid fler som hugger ner och bromsar än som lyfter och bygger upp och puttar på. Jag har alltid försökt vara en sådan som lyfter istället för att sänka folk. Jag vet ju vad det betyder att inte bli lyft. Fast helst vill ju folk höra sådant från “kungen”, vem han/hon/det nu är för dagen. Men hellre säga jag något uppmuntrande än är en tråkmåns som genererar bakåtvolter och svärta i någons annans liv. Trotts det skulle jag aldrig orkat leva ett helt liv med mig själv såklart. Vi försöker gå en bit ifrån varandra jag och jag. Värre är det såklart för de i min närhet som ser de där två som en. Påfrestande såklart.
Fast nog blev det lite deppig stämning här nu allt. Det var såklart inte meningen. fast det är såklart så att jag aldrig varit den där riktigt glade gubben. Det finns ett mörker. Det jag håller mig ovanför genom att jobba. Ja, låtsasjobba. Fast jag behöver faktiskt det där mörkret. Utan det hade jag varit någon annan. Man vill ju ändå vara den man nu blev. Så känner i alla fall jag.
Fast “‘älska mig för den jag är” (Ainbusk) har jag aldrig vågat mig på att tänka. Jag har alltid satt på mig masken som artisten, fysikern, programmeraren eller vad man nu har kunat hitta på som ställföreträdare. De som varit värda att älska. Ainbusk’s ord är väl ändå att begära för mycket…
Jag skall fråga Limpan vid tillfälle. Han vet nog.
