Det är lika bra att lägga sig. Det blir liksom inte så mycket. Bättre då att vara utvilad imorgon. Ta tag i allvaret då. Om man nu kan vara det när man läser UL’s Vardagar 3. Fast det är mest gnäll vill man läsa vidare. Klockan går alltså. Det flödar. Han har ändå den förmågan. Den och att håva in stålarna för orden.
Men alltså kvällen denna söndag den 16’e augusti. Det blir inte mycket. Kommer inte riktigt igång. Klarar bara av de där förberedande. Men dagen har väl ändå gett något. Eller vad sägs om
Målat fönster.
Bytt avgassensor på bilen.
Klippt gräsmatta.
Ja lite gräsmatta har jag fortfarande kvar. Självgången på gräsklipparen har gett sig. Det går tungt. Eller jag är klen. Måste byta drivrem. Alltid är det något. Orkar alltså inte hela. Planerar att ta återstoden imorgon.
Fint väder är det hur som helst. Njuter av det. Samlar på mig varmgrader inför vinterkyla.
Byn samlas för stormöte. Det är visst krig nu. Rätt så.
Vacker. Nej jag har nog aldrig känt mig vacker. Realisten i mig är för stark (åtminstone i det fallet). Kanske är det just därför jag har lagt in en stående önskan hos han/hon/det/gud om att få bli fjäril i mitt nästa liv. Om det finns sådana. Om man får fler chanser. Chans att bättra sig. Ja och möjlighet att önska. Ja och någon att önska hos.
När jag vattnar kryddlandet. En Silverstreckad pärlemorfjäril (enligt Google bildsök) landar där bland kryddorna . Min storebror J. skriker säkert rakt ut över den klassificeringen. Kan sådant där. Om det nu är en annan sort. Teckningen stämmer inte riktig så det finns nämligen tecken på att Google har fel.
Fast vacker får räcka för mig. Det verkar den dessutom tycka själv för den visar verkligen upp sig där i sommarkvällen. Ja och jag uppskattar såklart det hela. Är än mer säker på att det ÄR just fjäril jag skall bli i mitt nästa liv. Ännu mer när den dansar iväg till en annan växt. Dansare, ja, fascination där med. Jag skall dansa för allt vad vingarna duger till som fjäril i mitt fjärilsliv. Ja som larv också. Larvdans. Ja, hela metamorfosen skall gå som en dans. Säg ordet högt för dig själv. Bara det ordet räcker ju för att man skall önska att man aldrig blev född till människa. Vi mognar på sin höjd. De flesta inte ens det. Inga metamorfoser där inte.
Hur som helst lyfter jag av det där mötet. Som alltid när man möter det vackra. Det intelligenta. Det kluriga.
Förresten. Trollslända. Ingen dålig varelse det heller. Kan definitivt ha det som andraalternativ. Trollsländor som flyger omkring här bland oss människor och minns när de flög omkring på samma sätt och det var dinosaurier som gick omkring här på jorden. Det minnet vill man såklart uppleva. Ett tvåhundratusenårigt människosläkte har inget att hämta i jämförelse.
Japp, fjäril eller trollslända. I det senare fallet gärna i skimrande blå eller grön metallic. I det första fallet definitivt gul. Älskar det gula. Tror visst det är galenskapens färg. Passar mig troligen.
Tänk förresten om den här fjärilen jag möter var en människa i sitt förra liv. Då kan och måste man såklart undra vem? Men den kunde såklart lika väl ha varit en giraff. Så ingen ide att fundera mer på det. Jag känner ingen giraff personligen. Ännu.
Liksom
Men min vecka börjar nu. Låtsasvecka visserligen. Men ändå. Räknar kallt med att det blir en synnerligen bra vecka.
Vägen bär till skogs. Lagom tidigt. Det är lördag. Man vill ta det lugnt en stund först. IKEA soffa. Grön. Halvsova. Dricka te. Men nu alltså ut i friheten. Fast tappar glädjen över tystnad, milsvid mark och skattkammarskogar redan innan vi lämnar Los. Det kan inte hjälpas. Allt är på låtsas. Det blå tar mig. Hela mig. Det finns inget kvar.
Men ändå. Tar en ny väg till smultronstället Klöverhäll. Alltid lite spännande. Man kan hamna var som helst. Men hittar inte riktigt. Bara nästan. Vänder. Tar den gamla vägen. Långt. Bilen krånglar. Hjärtat upp i halsgropen. Vi pratar långt ut i skogen utan täckning och människor. Tar oss knappt upp för backarna. Men puttrar på. Kämpar. Gasar. Hostar. Gurglar. Instrumentpanellamsblinkar. Stänger av. Startar. Det löser sig. Måste byta den där trasiga avgassensorn. Räddad ännu en gång av en reset. Hurra för alla RESET’s. Men lika trött, idag som igår – som alltid – på gamla bilar och avsaknad av säkerhetsnät. För vem ringer man med självklarhet när bilen krånglar och man står där lika handfallen och fattig som varje gång före?
Men Klöverhäll är vackert. En fin plats. Ett smultronställe som verkligen kan rekommenderas. Kaffe. En pizzabit från igår. Sockerkaka. Sen njuta av Voxnans strömmar som forsar fram där över hällarna. Fast helt och hållet går det inte att ta in idag så alltså. Oro – “skall vi komma hem” – ramlar runt i huvudet. Krackelerar och rör upp där det nu borde finnas jämvikt och lugn.
Jag tar stigen åt andra hållet mot vägen vi åkte först. Vill veta var man tar sig in från det hållet så vi vet nästa gång vi far där. Ett stup. En magnifik arbetad stentrapp med räcke är bygd där upp för stupet. Det måste varit ett jäkla jobb. Precis som hängbron nere vid forsen. Man undrar vem som åstadkommit allt detta. Vill dela ut priser, applådera och klappa ryggar i tacksamhet och BRAVO.
Hängbron har börjat förfalla. Man borde alltså ta sitt ansvar och fixa. Bära ut några brädor, byta ut och spika fast. Man kan inte bara förlita sig på att andra alltid skall ordna saker. Men nu för tiden kan man kanske inte bygga sådant här utan att också ha ansvar för allt som kan hända och inte hända. Det är alltid någons fel idag när det händer en olycka. Oturen och den egna klumpigheten är bortsorterad hos så många så att de har blivit en fara för ett fungerande samhälle. Dit tar jag ännu inte kommit.
Den lila kilen man ser på kartan är Dalarna. Resten är Hälsingland (Gävleborg). Bron är alltså flyktvägen över till Dalarna när man tröttnat på Hälsingland. Det är således av hög vikt att den bevaras även för framtiden. Man vet aldrig när den flyktvägen måste tas i anspråk. Såhär ser den ut om man backar upp lite.
Man undrar stillsamt vad som fick gränsritarna att rita in den där kilen. Man ser likadana kilar åt Jämtlandshållet också. Någon tanke har det såklart funnits med dem. Oklar är den tanken fortfarande för mig.
Vi besöker våra blåbärställen och kantarellställen i grannskapet också på vår resa. Det är fler blåbär än kantareller men eftersom vi ser noll stycken kantareller så är inte heller blåbärstillgången att skryta med. Några ätbär blir det. Inte mer. Alla säger att det är fullt med bär i skogen. Dock gäller det tydligen inte på de ställen där vi befinner oss idag. Men skam den som ger sig. Det kan komma fler dagar. Fler försök.
Förundras över att man inte längre reagerar mer än man gör över en stor björnskit på vägen när vi åker hem. Blåbär finns det, det ser man där. Men i allt annat så har en björn och de spår den lämnar efter sig blivit vardagsmat idag. Dom har blivit lite som bergen. Man vet att de finns där men förundras inte lika mycket som man en gång gjorde och borde över det mäktiga och storslagna.
Så hemma. Trött. Tjugofem grader. 60% fuktighet. Tryck 114 hPa. Nåja trött. Man piggnar inte på sig av de där siffrorna. Men sannolikt kan man sova med öppet fönster i natt också. Årstidens storhet finns just i det. Det stora finn i det lilla. Varje gång och alltid.
Man undrar ibland. Över liv. Hur det blev. Varför. Vägen framåt. Fredagsfunderingar. Men man vandrar på. Som man gör. Hela vägen som jag lovade en gång. Imorgon bär. Så många som det går att hitta. Hittar man inga bär får man nöja sig med upplevelsen. Oftast räcker det. I alla fall om det finns lite matsäck och kaffe med. Det behövs inte så mycket. För att orka vandra på.
En trollslända stor som en handflata flyger in på kontoret idag. Vacker och skimrande blå. Med visst besvär lyckas jag få ut den igen. Så att dess dag i ljuset inte slutare på ett datoriserat dammigt och gammalt låtsaskontor. Jag kunde såklart ha skitit i den också. Lämnat den åt sitt öde där vid ett stängt fönster med friheten på andra sidan. Kanske säger handlingssättet något om vem man är. Eller också gör det inte det. Jag skulle ha släppt ut den i alla fall. Jag tror på liv. Behöver inga belöningar nu eller i ett efterliv för att göra det där. Karma och han/hon/det/gud kan dra åt helvete.
Eller inte.
Liksom.
Min fredag är i alla fall slut. Fönster är stängda. Dörrar är stängda. Bara sängkammarfönstret är öppet. Suger i mig det sista av sommaren. Låter det blå omsluta mig.
Jodå, kom ju på vad den där “release” anteckningen i almanackan står för. Det är ju “Buslåt till Backa-Jan” som släpps (ungefär) då. Ja det där har jag ju såklart släppt tanken på och vandrat vidare i såklart. Det finns fler låtar. Dock bara en (mycket saknad) Backa-Jan.
Sitter och lyssnar på Han & Hans Vänner. Imponeras av produktion och låtskriveri. Borde säga det till Ljungström nästa gång vi pratas vid.
Den stora tröttheten övermannar mig idag. All ork lämnar mig en bit in på förmiddagen. Hatar det! Nej, hade inte börjat lyssna på Han & Hans Vänner när det där hände. Både han och vännerna är oskyldiga till tröttheten. Men vart tog energin vägen? Behöver hålla energinivåerna uppe. Behöver pricka av på listorna. Försöker med mat. Försöker med en kopp av husets starkaste kaffe. Försöker med självsuggestion. Kanske hjälper det. Kanske stjälper det. Just nu kan ingen förbättring skönjas ens om man med kikare spannar in bästa möjliga plats i fjärran.
Ute, japp soligt och varmt, gungar en tom hängmatta under ett träd… Men hen som sitter där på axeln… Behöver jag säga mer. Den där djävulen hindrar mycket som vore gott och upplyftande.
Får väl somna en stund här i stolen. Det har fungerat förr. Familjen förundras aningen över det där. Men fem eller tio eller femton minuter kan göra underverk. Skapa en fungerande människa av en som inte är det. Hur många resor från Stockholm under sena nätter och tidiga morgnar har man inte räddats av den där mikrosömnen som stulits på en parkeringsficka? Går icke att räkna. Mer sällan och räkningsbara är dock de som händer på låtsaskontoret. Men ibland alltså… Det går inte längre… Snark…
Fast kaffet verkar ha lite effekt på misären. Så kanske klarar man av att uppbåda lite energi här på eftermiddagen. Det går såklart inte på annat vis. Även om man alltså inte måste längre. Men man vill ju. Tacksam för att man gör det. Hela vägen in i kaklet gäller.
Det regnar inte. Det är inte kallt. Det är sommar fortfarande. Ute alltså. Alltså, varmt utan ansträngning inne också. OHulkat. Jag kör med öppna fönster. Upp med allt bara. Njut. Fast fågelsång. Noll. Men hackspett och skator vid fyratiden i morse. Skator kan många “ord”. Spännande att tjyvlyssna på. De låter dessutom som vilken rädd människa som helst när de flyr för att en hök äntrar området. Men inga problem såklart. Man samarbetar om man är fågel. Jagar bort. Svarta och vita och blå och alla andra. Solidaritet kallas det. För den som inte vet alltså. Förr var det ett ord som en hel del människor tyckte var vackert. Nu för tiden är vi bara några få. “Jag” – ordet – har liksom tagit över världen. Ingen är svagare än “jag”.
Men det är gott att leva en dag till i livet. Man får vara tacksam. Det är enkelt att vara det. Faktiskt.
Nu här på kvällen bara mörker såklart. Men klockan har passerat 23:30 och det är fortfarande tretton plus ute. Alltså öppet fönster i natt också. En lyx för en Hälsing såklart. Man sover bättre. MYCKET bättre. Ja och så kan man lyssna på skatorna på morgonkvisten.
Fast dagen. Det blir visserligen en hel del gjort. Men inte det jag tänkt mig och dessutom mycket mindre. Men det är väl så med dagar som går. Åtminstone ibland. Eftersom det är varmt och strålande sol så kollar jag om jag har wifi vid postlådan och det har jag ju, ja tvåhundra meter bortanför den också. Så där blir det till att experimentera. Man vill ha ett mail när posten anländer. JU! Såklart. Liksom.
Fast egentligen är det väl mest en tänkardag. Behöver fundera ibland. Vägval. Höger? Vänster? Uppåt? Eller kanske rakt nedåt, ner i det djupa hålet. Eller varför inte satsa på alla håll samtidigt för att man inte kan bestämma sig. Eller ingen riktning alls kanske. Lägga av. Vila sig. Liksom.
Den artonde augusti står det “release” i min almanacka. Inte mer än så. Jag har ingen aning vad som avses. Är det jag som skall göra en release? Ja och i så fall varför och av vad? Mystiskt. Liksom.
Är det något särskilt med den artonde augusti?
Ja jag vet inte.
Kommer sannolikt aldrig få veta.
Men det får stå kvar. Utifall.
Fast nu börjar det bli dags att lägga sig. Trött nämligen. Det är väl gammeln. En gång i livet var jag som piggast den här tiden. Nu när telefonerna var tysta och sannolikheten att de skulle börja ringa var nära noll. Med en ständig cigg i mungipan körde man på bortåt fyra sådär. Ackumulerade sömnskuld och hämtade hem sömn på lördagsmorgnarna. Fast man kan visst inte det säger expertisen. Fast då har de inte följt några decennier av mitt liv. För det kan man visst. Fast antagligen betalar man en summa i år i slutet av sitt liv för det där. Allt har ett pris.
Men alltså, nu för tiden är det oftast tolvtiden som gäller. Åtta till tolv utom på fredagskvällar och lördagar. Sömnskuld noll. Ingen återhämtning behövs men hämtar in ändå av gammal vana. Räknar man ihop så blir det en jäkla massa timmar. Bäst att inte göra det alltså. Det blir för galet. Vem vill inse att man är galen?
Så, trappor upp gäller nu. Medicin, tandborstning, läsa, sova. Sen får man hoppas på morgondagen…
