Om man nu måste rädda gammelkatten från svältdöden så måste en kattmatsburk inhandlas genom att vandra ner till affären. Däri finns sanningen. Så jag vandrar ner. Tänker “motion”. Får lite motion. På vägen hem, kamekazesädesärlorna, ungarna, leker sin dödslek där på stora vägen. Den som sitter kvar längst vinner. En av dom är gul. Har aldrig sett en gul sädesärla förut. Måste söka när jag kommer hem. Gulärla. Första beskådandet av mig på +60 år. Makes my day.
Mer behövs inte.
“Stora vägen” förresten. Ett bra exempel på att allt är relativt. Tämligen glest trafikerad om man jämför med det mesta. Fast där finns ännu en sanning. Det är så vi lever våra liv. Utifrån det vi har nära och närmast. Våra domar fälls också utifrån det. Hur skall stad någonsin förstå landsbygd. Hur skall landsbygden någonsin förstå staden. Eller rika vs. fattiga. Män vs kvinnor. Osv. Det är svårt.
Men det var alltså den av mig skådade Gulärleungen jag ville berätta om. Att ha sett den och att ha träffat, till och med pratat med, människor, ja det lyfter.
Det börjar röra på sig i världen igen. Tyskland, Belgien, Norge, USA, Australien, Sydkorea. Dagens virtuella möten. Färre än en normal dag visserligen. Likafullt känner jag fortfarande en stor fascination över dessa kontakter. De flesta blir bara en snabb fråga, en kommentar eller något som passera iväg och ut och iväg på några minuter eller en timme eller en dag. Annat skapar livslånga bekantskaper. De är alltså halva nöjet, kontakterna, liksom.
Annars knappar jag på. Tid går. Och det är väl där syftet ligger med liv. Att man låter tiden gå och fyller den med något man tycker är meningsfyllt. Jag tycker alltså att det jag gör är meningsfullt. Det finns däremot ingen annan som tycker det på den hör kullen. Måttstocken är ändå pengar för mätandet av framgång. Jag drar inte hem många sådana. Just nu. Men har jag gjort det? Kanske.
Sen tycks ju det här livet vara så njutbart att alla vill byta. Fast som vanligt skall man ha gått några mil i någons skor innan man önskar något sådant.
K lämnar prover till Folkhälsomyndigheten idag. Försvarsmakten hämtar. Det är militäriska procedurer när prover skall lämnas över. Men också denna gång hade jag förväntat mig en mullrande helikopter eller en oljeröksspyende stridsvagn som fordon inte en helt vanlig silverfärgad kärra av okänt märke.
Broder skickar över lite gammelsläktinfo. Törns-Hansarna har lämnat spår efter sig i Ovanåker. Lite roligt att se är det ändå. Att cirklar sluts på ett nästan magiskt sätt är onekligen en upplevelse. En kusins barn köper ett hus. En förfader byggde det. Visste inte om alls. Det finns mycket sådant. Massor. Som att vi numera sitter här i Los där farfar kom ifrån. Det visste ingen. Det fanns ingen naturlig koppling kvar hit. Slump bara.
Jag försöker inte ens förstå det där.
Men läggdags här. Blev inte många timmars sömn inatt. Misstaget var att dricka kaffe på kvällen. Ibland går det. Men oftast inte. Man får ligga där. Vänta på morgonen. Ta tag i nacken vid sjutiden och ta sig upp ändå.
Men trött nu alltså. Ger mig därför. Sover en stund för freden och friheten.
En sådan där riktig kall natt i natt som ingen vill tillbringa i tält. Det vill man inte i kväll heller, då natten lär bli ännu kallare. En försmak på det som skall komma bara. Man hukar sig och söker betäckning.
Photo by Luiz Eduardo Martinez de Souza Pereira on Pexels.com
Var gårdagen dag 0 så är det här alltså dag ett. Om man nu skall hålla sig till traditionen. Räkna på det sätt som de flesta gör. Men måndag. En av favoritdagarna ändå. Obruten vecka föröver. Ännu så länge inte ett isberg i sikte.
Polarbröd brinner ner. Landssorg kommer antagligen utlysas. Barn svälta ihjäl i Sverige.
Låtsasarbetsveckans dag 0 (ja, jag är nu ändå programmerare) är slut. Klockan närmar sig tolv. Det är dags att ge sig. Motvilligt men ändock måste det ske. Gamla gubbar osv.
Helgen liksom rann mellan fingrarna. Det blev inte så mycket. Ett fönsterbyte visserligen avprickat. Men annars. Noll. Ingenting. Zip.
Kvällen däremot har levererat. Knyter ihop den påsen imorgon och sen får det ses som “klart”. Inspirerande timmar som avbröts av några rejäla åskknallar. Åska är detsamma som total nedkoppling, följy av noggran bevakning av SMHI’s radarbilder, påkoppling igen när åskväder passerat. Något som man knappast behöver bry sig om när man bor i en storstad eller en större tätort. Men här går saker sönder när det åskar.
Nöjd alltså. Trotts allt. Ibland är det ju så. Eller snarare nästan jämt. Man får inte allt. Får nöja sig med det man får. Ingen ide att gnälla över et.
Jag somnar på grön IKEA-soffa redan vid åtta. Ja kvart i. Det kan inte hjälpas. Gamla gubbar behöver sin skönhetssömn. Den som knappast hjälper den heller. Det skall mer till. Men det är som det är. Jag vaknar vid nio. Ser en åtminstone skapligt sebar film, men en som hade behövt ett intelligent twist på slutet för att bli ihågkommen imorgon, ja och här är jag nu. Det skall nu låsas och stängas och sen skall jag krypa till sängs med med Ulf Lundell.
Men vilken dag! Jag har varit helt borta. Det är sådana här dagar jag fattar varför man tar till droger eller en flaska sprit. Flykt. Bort från verkligheten till vilket pris som helst. Ren njutning. Det är när man skall tillbaks igen som det tar tag i en alltihop. Verkligheten. Det är då jag somnar i ren utmattning. Men min last, låtsasarbete, är väl ändå skapligt socialt accepterad ändå. Inte helt såklart. Man skall åtminstone delvis gilla semester, fester och umgänge. Eller låtsas göra det. Det får inte bara vara låtsasarbete. Men nära får vara gott nog i mitt fall.
Jo, jag försakar människorna. De vänner som finns kvar och är nära har jag inte förtjänat alls. Ja och de dör en efter en. Lever jag vidare blir jag snart den sanne solitären. Som om jag nu inte redan har varit det hela livet. Ja, och njutit av det. Hatat det. Frågar han/hon/det/gud vad meningen är med alltsammans. Aldrig fått ett svar. Såklart. Hade jag förväntat mig det?
Arton grader ute. Det betyder en natt till sovandes med öppet fönster. Det kanske går imorgon natt också. Men sen. Möjligen någon odd och enstaka natt. Sen tar hösten över. Fönster strängt. Täcket uppdraget till hakan. Bäst att inte tänka på det.
“Buslåt till Backa-Jan” skulle ha varit uppe nu. Istället meddelar Spotify att nästa låt är på väg. “Ha hå hi” eller vad jag nu benämnde den. Något ditåt. Men buslåten är på riktigt. Viktigare. Till en person som är den mest osjälviske jag träffat. Men inte med oss nu då längre. Hur ont gör inte det. Hur förvånad är jag inte att det fortfarande gör så ont. Men det var den där godheten. Att någon ger utan att vilja ha. Man möter det så sällan.
Men det är som det är. Man lärde sig det tidigt. Man sväljer och går vidare.
Lundell ropar där uppifrån. Vill berätta sin historia. Sann eller inte. Fantiserar om att skriva ett sådant där långt djupt innehållslöst brev till honom. Men han är född 49. Som brorsan. Det är mil mellan oss. Vi kan aldrig förstå varandra. Så det får bli envägskommunikation. Vardagar. Jag lyssnar på hans klagande. Han inte på mitt.
Men läsa en god stund alltså. Hela vitsen med att somna en timme en fredagskväll. Man har kraft kvar att vända ett blad till när klockan slår tolv. Fast vad vet man. Ibland är den där tröttheten igen och kastar grus i ögonen och får kroppen att lugna sig för dvalan fortare än man anar. Då är det bara att åka med. Ta emot. Hämta hem de där minuterna i sömn som man ligger efter med. De som inte går att hämta hem.
