Category: Betraktelser & Berättelse

Så uppstod det där naturliga avslutet på en dag. Kod incheckad. Det är liksom ingen ide att börja med annat. Förr hade det varit det. Då var bästa tiden efter tio. Telefonerna hade tystnat. Man körde lätt till fyra. Klev upp efter några timmar och körde igen. Eller la sig aldrig. Men inte nu alltså. Segare. Behöver sömnen. Inbillar man sig i alla fall. Men sextontimmarspassen får duga. Måste duga.

De trettio silverpenningarna för min själ ramlade in idag. Japp jag behöver dom. Japp, så pass mycket att själen till slut ändå blev till salu. Fast stoltheten får sig såklart en snyting. Men just stoltheten har varit med om snytingar många gånger förut och stått pall.

Det ensa som återstår här är nu alltså att uppsöka bingen. En novellsamling väntar. Jag gillar just noveller. Men läser allt för sällan novellsamlingar. Borde ändra på det. Det där komprimerade historieberättandet plockar fram något annat i en berättelse. Sen får det mig också sugen på att skriva själv. En kort historia känns överkomlig att jobba med. Det får inte bli som i mitt dagliga låtsasvärv med skrivandet och låtmakeriet. Där måste lusten få härja fritt. I det här andra får man undertrycka lusten en hel del i sökandet efter “klart”.

Nåja, allt har sin tid. Kanske kommer man en dag ta tag i det där. Kanske gör man det inte. Det är inte så noga. Det är ju det som är det bra med det som är lustdrivet.

Idag har jag inte pratat med en enda levande person utanför familjen. Det är säkert inte bra. Bäddar för en ålderdom i ensamhet och en skygghet som ropar efter med solitär tillvaro. Men det är som det är. Ja och det är ett val. Eller kanske inte. Man måste göra det man måste och måste man så offrar man något. Fast tragiskt egentligen såklart om man gillar människor.

Men nu alltså kväller här på låtsaskontoret. Däri den sanningen finns en massa bra saker. Ju. Liksom.

Det är måndag här på kullen. K, som behöver gå ut, rapporterar regn. Japp i januari. Nope, det är den första gången man upplevt det här uppe. Men jag går alltså inte ut. I alla fall inte ännu. Fåglar skall väl ha mat vad det lider. Alltså bör jag gå ut jag med. Men senare. Inväntar ljuset. Behöver det.

Tittar man här ser man tydligt varför vi har det här varma vädret. Värme, hämtad från, ekvatorn pumpas upp upp till oss en mass. Mig gör det såklart inte så mycket. Jag applåderar det rent utav. Men alla snöälskare lider såklart. Inte ens jag vill att folk skall behöva lida. Tio minus stabilt är väl annars den bästa vintertemperaturen.

Fryser gör man dock inte. Inte alls just nu. Det är ju hur som helst något som man måste höja ena ögonbrynet för såhär mitt in vintern. Speciellt när det gäller mig. Jag fryser som känt alltid annars.

Blir en felfinnare av värsta sorten på fredagen. Hatar mig själv för det. Man bör kunna hålla käften om bagateller. Men gör alltså inte det. Skäms. Vill inte vara sådan. Men åtminstone noterar jag när en av mina dåliga sidor hoppar fram och bråkar. Inte alla som gör det. Åtminstone en liten tröst.

Men, livet är gott här på min kulle. Man är visserligen gammal, alltså stel, mer eller mindre enarmad, ser dåligt, osv… men glad inuti huvudet är man. Det hjälper. Ja och sugen på livet. Nyfiken på vad som händer. Det där tar mig framåt. Får mig att uppskatta dagarna som går förbi. Det handlar alltid om lite av den inställning man väljer att ha till livet och skeenderna också.

Men nu, traska visare, bocka av och lägg till. In i evigheten. Fast utan amen.

Låtsasarbetsveckan har startat. Nåja. Segat igång efter vila. Men igång är den i alla fall. Även om starten i realiteten blev sen eftermiddag.

Utvilad är man. Ännu en helg i vila avklarad. Men det är liksom som om vi behöver det där. Både K och jag har trötthet i oss. Hos K som verkligen arbetar kan man till och med förstå att den finns där. Hos mig, nåja, mer tveksamt, mer slöhet, mer brist på lust att åstadkomma storverk längre på en lördag här. Förfall.

Ute blåser det hårda vindar. Vanlift denna vinter. Snön upp mot Örnbergskanten påminner om hur det brukar vara i början på april ett vanligt år. Vårbäckern är till och med framme och porlar förtjust fram vid bergets kant. En underlig vinter indeed. Prognosen säger dessutom fortsatt varmt väder. Det är bara enstaka grader från att vi måste ta till “vårdefinition” såhär i januari. Men SMHI har i sin stora visdom bestämt att det minsann inte går för sig att ropa “vår” före 15/2. Tur det kanske. I alla fall ett år som detta.

Men snart är den första av svartmånaderna avklarad. Skottår i år så belastningen av svartmånadsdagar är ju dessutom fler än vanligt. Men hit har det gått rätt bra ändå. Kanske har det där med åldern att göra också. Den liksom jämnar ut och mildrar. Sen upplever man såklart att tiden rinner iväg på ett annat sätt också. Av godo då såklart under svartmånader.

Jag har 652 dagar kvar till pension idag. Inget förändras såklart i och med att dom dagarna går egentligen. Jag kommer att fortsätta precis som vanligt. I alla fall så länge jag orkar göra det och så länge som det fungerar att hålla på. K har några år kvar efter det. Sen kanske man vill ha en del mer tid till att resa iväg och uppleva saker. Men man vet så lite om vad som händer. Få passa på att njuta av den tillvaro man har just nu. Som faktiskt inte alls är speciellt dålig om man tittar på den och orkar jämföra med hur det kunde vara.

Jag blöder väldigt ofta näsblod för tillfället. Torr luft och förkylningar antagligen. Som på bilden ovan i slutet av ett 16h låtsasarbetspass förra torsdagen. Inget att gnälla över såklart. Bara som det är.

De här veckan är fortsatt arbete med att närma sig release. Plågsamt alltså. Men nu närmar det sig. Kanske. Möjligen. Vi får se. Inte för att det gör så jättestor skillnad. Efter release börjar bara alltihop om igen. Fast lite skillnad den här gången såklart, eftersom så mycket är omskrivet och ändrat. Lite nervösare.

Sitter jag här och skriver dynga så blir det såklart inget alls av det där. Bäst att kliva upp på hästen och köra alltså.

Jobbar med att beta av den där listan som man skall igenom före release. Det går sådär. Den växer. Men som vanligt såklart. Som det skall vara. Hur nu irriterande det än är. Men man får nöta på tills den börjar avta. Där någonstans kalla grejerna “klara”. Om man törs…

Sitter nog en timme idag med en coredump som inträffade då och då när jag startade programmet. Hittar denna

Men kan för mitt liv inte förstå vad som är fel med den. Jag menar hur många for loopar har man skrivit i sitt liv? Så jag försöker och försöker men fattar i alla fall inte. Helt lost. Vad i HELVETE liksom. Men det är då jag inser att variabeln i inte är initialiserad. Ja sen gick det bättre. Japp det är de enkla grejerna som är de svåra. Såklart tror man inte att man som erfaren programmerare kan göra dylika saker. Men det gör man. Tydligen!

Men bra dag idag. Dock inga semlor idag men det har gått ganska bra ändå. Faktiskt.

På bilden ovan jag på sjukhus i somras innan jag fick tag på en kam. Jodå det tog några dagar. Men glad där att ha fått komma upp och duscha. Nu i januari en enda snabbsänka kvar och efter det ett prat med överläkare Björn i Gävle. Är värdet bra den här gången också så skall jag väl slippa det där då tror jag framledes. Fysioterapeuterna skall väl jobba vidare med mig ett tag till dock. Försöka komma så långt det går.

När jag tyckte det bra trist att ligga inne över midsommar tyckte han att jag skulle vara glad att jag levde. Ja och sätter man upp det så så är det ju bara att hålla med. Ja man tystnar liksom.

Nu skall jag ge mig för dagen. Hoppa ner i bingen och läsa en stund. Jodå Hulken skall få sitt först. Men sen.

Godnatt!