Vi tittar på Brevbäraren som byggde ett palats på fredagen. En film jag verkligen gillar. En verklig händelse som filmatiserats. Japp adderat till min “att besöka” bucketlist. Definitivt. Trettiotre år tar det för brevbäraren. Jag tänker på mannen i Indien som gör passet genom berget. Tjuotvå år tar det för honom att komma igenom. Samtiden ser de här männen som “galningarna”. De normala sitter kvar på caféer röker och dricker sitt kaffe. Det får en att ännu en gång fundera på vad som är “normalt”. Naturligtvis inser man också vilka krafter vi verkligen har i oss. Om vi släpper dem fria. Fantastiskt.
Man inser också i den här filmen, som så många andra gånger, att ingen gör något ensam egentligen. Brevbäraren har en fru som finns där. Det behövs, det där stödet, om någon skall kunna uträtta storverk. Om man skall kunna stå emot glåporden och “det går inte” ramsorna från dem som aldrig presterar något bestående.
Jag kan verkligen rekommendera den här filmen. Finns på Ciniasterna.
Det fanns verkligen ingenting att säga “oj” åt idag heller. Jag låtsasjobbar på. Ja “leker” kan man väl också kalla det. Fast så brukade jag se på saker också då när jag verkligen “jobbade”. Jo, jag har jobbat på riktigt jag med. Tro det eller ej. Räknar dessutom med att göra det from den 3/11 2021 igen också. Jag fast göra samma sak som nu då såklart. Fast from då skall jag kalla det “jobb” och “eget företagande”. För att det låter så bra och seriöst och ambitiöst och nästan märkvärdigt.
Troligen kommer jag inte att ta tag i det sociala då heller. Jag har alltid varit en sådan där ensamvarg. Fast varg och min person passar såklart dåligt ihop. Jag är inte så spännande som person. Mer “ensamkossa” då liksom. Passa bättre. Hursomhelst har jag trivts ganska bra med det. Behöver mycket egentid för att fungera bra. Konstigt nog gillar jag människor också.
Lön är väl förresten det som är indikationen på om man gör något på riktigt eller inte. Har man hög lön så gör man det man gör mer på riktigt än de som har låg lön. Liksom. Tyvärr har den där måttstocken komplicerats av en massa konstnärer och andra lösa existenser som inte tjänar några pengar. Ingenting, ingenting, ingenting…….ingenting, och så plötsligt tjänar de en herrans massa pengar och då var ju inte det den där tiden som icketjänande värdelös heller, det kan ju ingen komma och påstå. Så då får man snabbt höja upp dem, köra igång hela inflationsgrejen på deras existens och verk, kalla dem genier, ja och allt det där. Ta med dom i Rotary. Fast på nåder. Maska den där tiden då de bara gick och väntade på att få tjäna pengar så att de kunde bli rumsrena kapitalister. Om det nu var det de gjorde… Japp, det var det. Enligt den devisen i alla fall. Fast ännu värre är det med dem som är döda och blir framgångsrika då. Hur man gör med dom ha ringen kommit på… Ta med dom i Rotary går ju inte. Ta selfies med dom går inte heller. Knepigt. Men in med dom med i genifacket. Där har alla frikort. Men bara där. Går till och med att vara hustrumisshandlare om man bara fått den labeln fäst vid sig. Ja säkert andra saker också.
Här på kullen är det kväll. Inget konstigt med det såklart eftersom det är kväll i hela Sverige.Troligen. Liksom. Jag har fyra timmar låtsasjobb att göra på ett låtsaskontor på en riktigt och verklig kulle. Jag gillar det. Elbolaget gillar det också. Det finns säkert några som INTE gillar det dessutom. Men dom bryr jag mig inte om. För jag vet inte vilka de är.
Los förresten. Ett bra ställe att bo på om man vill vara anonym. Om Elvis bott här hade det säkert gått bättre för honom än det gick. Joooo…. det gick ju ganska bra musikaliskt onekligen. Men jag tänker privat. Hade han bosatt sig i Los hade han varit den där nyinflyttade grabben från Memphis också efter trettio år här. Ja och inte hade det väl varit så mycket med han heller. Det fungerar så här. “Årets Losbo” är nedlagt. Ja och han hade nog ändå inte kammat hem den titeln ändå såklart.
Jag trivs alltså här jag också Känner få. Pratar med ännu färre. Finns väl något sorgligt i det också möjligen. Men känn ingen sorg för mig… Liksom.
Fast nu måste jag komma igång. Debuggar. Imorgon sjukgymnast i Ljusdal. Sen helg. Japp grön IKEA-soffa. Film. Sova. Härligt. Liksom.
Jag vandrar runt Kyrksjön i Ljusdal. Jag brukar göra det de där dagarna när K har personalmöte i kommunhuset. Om jag orkar. Om jag känner för det. Som jag alltså gör idag. Jag har några timmar att slå ihjäl de där dagarna nämligen. Den där rundan har ihjäl en timme. Ungefär. Rätt skön runda dessutom. Friskar upp sinne och kropp. Snöfritt i princip här nere.
Men jag är i rätt dålig form efter förra årets antibiotikakurer och sjukhusliggningar, det blev alldeles för lite vandrande helt enkelt. Jo, jag var väl inte i bästa form före heller. Om man nu skall tillämpa ärlighet. Erkänna. Men formen var åtminstone bättre än nu. Konstatera. Erkänt.
Men jag klarar alltså en entimmes runda. Fort går det förvisso inte. Det är lite “mammut ute på promenad”. Det är i alla fall så jag ser på mig själv där ute på vandringen när jag hör lätta fötter närma sig bakifrån. Jodå några sekunder senare springer en tjej i tjugoårsåldern förbi. Det är sådan där femtiokilosjogg. Lätt och smidigt. Hon har bra kondis. Flyter fram. Det är rent av vackert att beskåda. Ja och jag blir såklart avundsjuk. Sådär hade man ju velat springa det här varvet. Lätt och graciöst tagit sig runt. Inte så här tungfotat och mödosamt som jag tar mig fram. Jodå, man hade fått lubba några varv för att få den där timmen att gå men vad hade det gjort. Det är som dans. Jodå, jag är avundsjuka som klarar den konstformen också… Mycket avundsjuk. Liksom.
Biblioteket är min andra lösning för att fördriva tid vid de här tillfällena. Alltså träder jag in där efter avslutad promenad. Sätter mig vid ett fönster som har ungefär samma kalldrag som mina fönster på låtsaskontoret där på kullen. Man känner sig alltså hemma på direkten. I en annan del av lokalen sitter några andra som är lika eljest som jag är. Skillnaden då möjligen att jag har diagnostiserats som normalstörd, dom med en och annan diagnos av annat slag. Dom prata om andra världskriget. Kollar på bilder. Läser bildtexter. Det går snabbt. Där finns jäkligt mycket kunskap i det där gänget det förstår jag direkt. Inga ytliga grejer heller. Viktigt kunskap. Var och en av dem skulle med lätthet kunna ställa sig upp och föreläsa om ämnet utan minsta förberedelser. Ja och så matematiken då. Någon säger ett födelseår och ett dödsår. Två sekunder senare säger någon annan “han blev 94 år då”. Det upprepas några gånger. Själv har jag en stund kvar innan jag själv kan räkna ut samma sak. Man undrar liksom varför vi kastar bort värdefulla människor bara för att de upplevs som annorlunda av de som tror de är “normala”. Vore det inte bättre att kasta iväg några influensers på sophögen istället? Liksom.
Jodå, jag har en tredje anhalt också. Coop. Där kan man få sig en Cappuccino för en tia. Tar en sådan. Sitter där och tittar sen. Men ser såklart inte så mycket. Ansikten är det som försvunnit mest i kataraktland. Dödar således nästan en timme där också. Handlar kattmat, yoghurt, frukt och potatissallad och åker hem. Men… halva dagen finns kvar när vi kommer hem. Man får inte glömma det! Liksom.
Läser att ännu ett av de världsövertagande protokollen (IoT/m2m lösningarna) har gett upp. Jag har för länge sedan tappat räkningen över alla som uppstått och dött nu under de snart tjugo år som jag jobbat med VSCP. Ibland kan jag till och med känna en skadeglädje (ja jag vet – jag har flera dåliga sidor) eftersom många av aktörerna bakom de där lösningarna har suttit på så höga hästar. “De kan gott ramla av och slå sig rejält” säger en dålig sida inom mig. Varför denna känsla undrar du? Jo jag har oräkneliga gånger försökt få till samarbeten. Jag tror nämligen på att jobba tillsammans istället för mot varandra. Men aldrig någonsin har jag lyckats höja rösten så att de nått upp till de där personerna på sina höga hästar.
Det skrivs såklart inga spaltmetrar om när de där lösningarna tynar bort. Det är ju inte nyheter. Lika bra det kanske. Troligen sant. Heder står på spel.
Naturligtvis måste man fråga sig själv också – “är det dags att lägga ner VSCP nu också”. Jag tittar mig alltid omkring de där gångerna men hittar ingen lösning som gör det VSCP gör. Nästan alla lösningar man ser riktar in sig på hårdvara som är flera gånger mer kraftfull än vad enheter i IoT/m2m världen i realiteten besitter. De här lösningarna förutsätter dessutom allesammans att just deras lösning är den enda värd att använda och att den skall ta världsherravälde. De där funderingarna slutar alltså alltid med “fortsätt du din drummel” så jag sätter mig ned och knappar vidare. Ni vet den där droppen som till slut urholkar stenen…
