Hmmmm. Funderar. Den där postlådegrejen. Fungerar inte precis som det skall ännu. Måste försöka få till innan posten levereras imorgon. Tänkte nämligen lite fel. Nu fungerar det bara om postis är lååångsam med att lägga i posten. Men våra postisar är snabba som illrar så på det viset kan vi ju inte ha det. Designar alltså om. Ja och innan man gör det behövs en och annan tanke funderas. Så att det blir rätt.
En låtsasarbetsdag är ingenting. Det vet man ju sedan innan. Inte en låtsasarbetsvecka heller. De bara rinner iväg. Livet rinner väl sannolikt iväg på samma sätt men det vill man såklart inte tänka på.
Fullmåne i natt. Han/hon/det/gud, ja eller matematiken, pressar på lite extra med ljuset alltså. Påbudet och vaken natt, ylande och vild dans står sig därför fortfarande.
Imorgon brandskyddskontroll. Bra grejer.
Men klockan börjar ticka längre än att jag vill att den skall ticka iväg. Har inte tid att skriva mycket mer alltså. Man skall hinna med lite dans i månljuset också.
Snart är de över de där promenaderna till postlådan där borta i fjärran med enda resultat att posten inte kommit ännu. Ju sämre vädret är ju större sannolikhet att man får törgå. Snickrar ihop det där idag. Testar. Fungerar som det skall. Skall låta posten leverera imorgon sen skall jag montera det hela på riktigt. “Låda öppnad”, RSSI, Temperatur och batterispänning är vad som levereras över VSCP (eller om man vill MQTT) när locket på lådan öppnas i fortsättningen. Elektronik sover däremellan för att spara batteri. “Klart” är såklart inget innan den där how-to texten skrivits. Den som är syftet med hela projektet. Morgondagens låtsasjobb utstakat redan där. Liksom.
Fast i mitt fall gör väl de där extrapromenaderna till lådan gott egentligen. Men det hela kändes som ett skojigt projekt. Så det blev som det blev. Lusten tog över över förnuftet.Som vanligt bör tilläggas.
Ved på ingång under morgondagen. Där handlar det inte primärt om uppvärmning utan om mysfaktor. Men om jag nu lyckas få till kaminen här nere så kanske det blir ändring på det också. Jag sitter ju här den mesta tiden och kan liksom lika gärna elda när jag nu ändå finns här. Sen gäller det väl bara att flytta luft till “rätt” ställe. Men den har ju ändå en tendens att vilja vandra uppåt vilket i vårt fall innebär till vår lägenhet. Alltså som en mellanstation innan kråkorna. Huvudjobbet får nog ändå Hulken stå för också i fortsättningen.
En mycket frusen björktrast (en tjattertant) äter äpple här på gräsmattan under eftermiddagen. Har inte sett många sedan midsommar. Man undrar var de tar vägen efter att det hoppats små grodorna. Förr såg man massor av dem en bra bit in i september. Men antalet har visst minskat. Hur sorgligt är inte det. Det behövs inge klimatdebatt a’la “isarna smälter“, “vi steks ihjäl“, när vi redan sedan länge har haft tydliga tecken på att vi lever på ett ohållbart sätt. Klart det måste bli förändring. Klart att vi kan förändras. Det är smakfullt om en fråga kan vara viktig för att någon/något annat mår dåligt / dör ut istället för att det alltid måste vara faran för den egna personen som triggar en förändring.
Ljusdals kommun pratar om att HÖJA SKATTEN. Farsan gnällde alltid över de där skatterna. Men det finns ett pris för att leva i ett civiliserat samhälle. Om grundvärdena är hotade, skola och omsorg, då tycker jag det är rätt att höja skatten. Man är helt enkelt tvungen. Fast jäkligt såklart att det är småkommunerna som drabbas värst. Vi kan inte alla bo i stan. Det fungerar inte. Alltså borde det vara rimligt med en större utjämning. Men det vet man ju hur man reagerar i storstan på sådana propåer. Det ylas.
När jag körde DOS och pratade med folk runt om i Sverige hela dagarna så blev jag förvånad över hur många som drömde om att flytta ut från stan. Väldigt många närde sådana tankar. Men för att realisera dem krävs boende av hög kvalitet, spännande jobb oftast åt två personer. Det blir snabbt svårt. Men många fattar nog inte vilken livskvalitethöjning man kan få genom att röra sig ut utanför dyrzonerna. Eller som man körde med i Ovanåker för ett tag sedan för att locka till sig ingenjörer, “Sälj din etta och köp en Hälsingegård“. Skuldfri. Pengar över till renovering också. Möjligheter att förverkliga sig själv. Stan är inte långt borta. Just det sista är underligt. Man tar sig oftare till Stockholm på olika evenemang nu än när man bodde i Täby. Det är i alla fall min erfarenhet. Även om det blivit lite sämre med just det för oss på senaste tid.
Fast alla måste såklart få bo där dom vill. Frihet är viktigt.
Månen, pressar på. Fullmåne imorgon. Borde väl samla oss alla till en vild dans kring midnatt uppe på närmaste berg. Naken om man törs. Ylande som en varg om man vill. Så att vargarna på nästa berg ylar tillbaks. Undertecknad bor ju på en kulle. Det är bara att vandra ut och börja röra på sig till månens musik. Bli ett med universums matematiska mysterier.
Oljuset. Skuggorna i natten som avslöjar mysterierna. Sådana här nätter sätter fart på fantasin.
Solen går ner. Det sker i väster här med. Faktisk. Man kan tro att det skulle kunna vara tvärt om. Varför man nu skulle tro det. Kanske för att Losbor är vrånga. Har finnars blod och vrånghet i sig. “OO” är en kamp som försiggår här. Som om den gällde livet. Var viktigare än mat.
Själv är jag är inflyttad och utböling. Inte lika vrång. Därmed inte sagt att jag är lätt att ha att göra med för den skull. Kan nog vara vrång när det behövs. Annars när det inte behövs också på ojämna datum. Som de flesta andra gamla gubbar. Sen har man ju vrångat till sig under åren man bott här. Anpassat sig. “Det går åt helvete” liksom. Sagt med bestämdhet och säkerhet i rösten. “Fuck off” liksom. Till alla.
Liksom igen. Omtag.
Men att längta härifrån… Det går inte att fly från sig själv. Det vet jag bestämt. Man har sin zon. Där går det att leva. I mitt fall på en kulle. Börjar man ojja sig rinner det alltid tillbaks på en själv. Som sirap ungefär. Trögflytande och äckligt sött. Galenskapens flöde.
Frostvarning då till slut. I natt nere vid två grader och touchade. Man borde gråta. Sommaren är de facto slut. Imorgon september. Höstmånad antingen man vill det eller ej. Man ville vara flyttfågel. Göra sig redo för resan söderut. Som sädesärlan jag pratade med idag. Resan till det som också är hemma. Fast har man inget sådant “hem”. Ja, då kan man lika gärna stannat där man är. Lida. Flina lite åt sitt eget lidande. Rent utav galet storflabba. För vad skall man annars göra liksom. Bygga en bastu?
Men brittsommar alltså. Till Britt står hoppet. Hela.
Här på låtsaskontoret händer inte mycket idag. Liv som går bara. Ändå är det väl inte mindre som sker än vilken annan dag som helst. Men paradoxen är det där med att göra saker på låtsas. Om det som hänt varit på riktigt hade det såklart varit en annan sak. Då hade dagen varit rent utav produktiv. Kanske borde man skrika “HJÄLP” och “rädda mig“, som om man var den drunknande.
Men vem vill bli räddad. Man vill ju vara hjälten och den som räddar. Såklart. Annars är det ju ingen vits att anstränga sig.
Helg slut sedan några timmar. Anglosaxisk vecka har börjat och pågår. Gott tycker jag. Gillar ny vecka. Nya möjligheter. Tid föröver. Det är bara att ta ut kompassriktningen och åka.
Vi byter lite trasiga rutor här i helgen. Fixa lite annat från listan också. Jag är fortfarande oerhört entusiastisk över att kunna göra saker igen. Ja och saker finns det att göra. Mat att mata den där längtan med.
Temperaturen ute är nere på tre nu redan vid nio. Man kan utan att ta i för mycket gissa på frost i natt. Åtminstone i dalgångarna. Efter vattendragen. Jag fryser redan vid tanken. Vill ha brittsommar fram till november. Global uppvärmning lokalt över kullen. Gillar alltså inte detta dropp i temperaturer. Får beställa omedelbar leverans av beställd ved och knäppa på element. Det ordnar sig nog.
Det händer något med folk över sjuttio. Det klagas något fruktansvärt. Ulf Lundell är värst. Oj vad synd det är om Ulf Lundell. Det klucka i avlopp och inte en enda av Ulf ägd elektronisk apparat fungerar som den skall. Man blir rent ut av väldigt trött på gnället. Ändå läser man vidare. Varför då? Japp, det undrar man hela tiden. Det finns ju fler böcker. Till och med i våra hyllor står de.
Men vi gnäller såklart en del till mans. Man måste ta det på sig. Svälja det beska pillret att man inte är bättre själv. Men jag tar i alla fall inte betalt. Man måste ge mig det. Blogg som blogg liksom.
Vi städar vinden här i huset idag. Det behövs slängas “lite” grejer. Det finns två vindsrum som vardera är på sisådär 100 kvadratmeter. Förutom en fladdermuskoloni på respektive sida så bor här några spöken, en massa möbler och diverse andra pinaler av varierande värde och ålder. Som vilken vind som helst alltså. Vi ber såklart våra kära fladdermöss om ursäkt för vårt störande beteende under dagen. De liksom vi är ägare och boende i det här gamla huset.
Egentligen är de väl dags att döstäda. Men å andra sidan vill man ju unna barnen glädjen i att få vräka ut allt vi samlat på oss i några containrar. Man får motion av sådant. För det mesta här är väl bara skräp. Men det finns fler galningar. Loppis för galningar först kanske. För det är konstigt med skräp. Det som är skräp för en person kan vara guld för en annan. Sen finns det ju dom som tycker att allt gammalt är toppen. Dom kan hitta massor här.
Men låtsasjobb föröver alltså. Glädjen i det är min och endast min. Så-det-så!
Tillverkar en saftsil. Det är snart lingontider. Alltså blir det lingonsafttillverkning. Gammal strykbräda, några bultar, 45 regel plus några penseldrag färg. Punkten avprickad från listan.
Sköndag. Lördag. Man rör sig runt lite som en vaktmästare. Fixar lite här, lite där. K lägger in gurka. Fast i våra könsroller är vi tydligen.
Vårt enda plommon sitter fortfarande kvar på Lilly och Annas plommonträd. Hoppet att det skall kunna avsmakas har alltså ökat. Men man skall som bekant aldrig ropa hej innan man är över bäcken. Mycket kan hända än. Men första året med “skörd” är det isåfall. Under alla år hittills har karten ramlat av redan under sommaren. Inte ovanligt på unga träd efter vad jag förstår. Men nu då kanske.
En gång när jag skulle hoppa över en bäck, ni vet man tar de där stenarna en efter en i en väldigt fart, men den här gången låg det en huggorm på en av stenarna som jag också skulle landa på. Jag vet inte vilken av oss, ormen eller jag som blev räddast, men det gick bra för både orm och mig. Efter mig kom min kamrat Håkan. Ormen borta när han landade på samma sten. Flytt i ren förskräckelse kan man tänka. Aldrig får man sova i fred och lugn och ro i solen muttrandes säkert. Ja väsandes. Åtminstone har de huggormar jag “pratat” med väst mest.
Sådana där minnen man har från barndomen. Det där hände i Ämnebo. Hos “mormors”. Dagern var solig såklart. Det är konstigt att nästan alla sommardagar som barn som man mins var soliga. Kanske är det samma sak med den där känslan av lycka. Man minns det man vill minnas.
Läser vidare i Vardagar 3 av Ulf Lundell. Han, precis som alla andra artister jag känner verkar så osäker på sitt eget värde. Orolig att inte vara tillräckligt intellektuell. Orolig för att inte vara värd sin plats i den trappa av hirarkier där hans idoler sitter högst upp i. Det övergår mitt förstånd att artister har den där idolfascinationen. Alla är som småflickor. Det är väl bara att köra sin grej. De flesta gillar inte. Men kommer det folk på gigen så är det ändå några som gör det. Nog så. Det borde såklart vara enklare för en sådan som U.L. Men kanske är det då tydligen tvärt om. En ständig oro. En ständig känsla av att inte räcka till. Ofriheten att ägas av sina fans och beundrare. Jag tackar han/hon/det/gud för att det inte lyssnades på mina böner under den där ungdomstiden när jag vill ta plats i det där. Gudarna vet bättre än man själv gör vad som är bra för en. Ja det där brukar ju präster köra hårt med. Helt jävla korkat är det då inte.
Den är nästan lika tjock som mig Vardagar 3 så man får kämpa lite om man skall hinna läsa klart innan lånetiden går ut. Inte lätt. Fast rekommenderas.
Nu skall jag borra ett hål och montera ett eluttag ute. Men först kanske sätta upp hållare till en stege. Här skall prickas av vet du. Livet på landet.
