Category: Betraktelser & Berättelse

Det är fredag. Jag fattar det aldrig numera. Veckorna går (för) snabbt. Måndag eftermiddag sen Tjoff… fredag. Inte mycket däremellan.

Ändå tror man att man får till en del saker under veckorna. Jag är inne i en sådan period. Det flyter på. Man bockar av. Ett tag tänkte jag nästan släppa den nya versionen av VSCP men sansade mig. Låter tester snurra på en vecka till. Men nästa vecka kanske. Det är på tiden.

Sitter här och väntar på att överläkare Björn skall ringa från sitt stora sjukhus i Gävle. Förhoppningen är att vi skall kunna säga tack och adjö i och med dagens samtal.

På kataraktfronten däremot inget nytt. Småflinar lite för mig själv när jag skall göra saker för att jag ser så dåligt. Fast man borde väl gråta. Men med skärmarna nära mig så går det i alla fall knappa fortfarande. Detta knappande som alltid räddar mig…

Ute smälter snön från snöstormen igår snabbt bort. Det är så med snö som kommer den här tiden. Den smälter snabbt. Tar med sig gammelsnön. Jag vill ropa “HURRA” men tänker på alla frivilla några mil härifrån som sliter för att få till ett Vasalopp i år också. Det är något speciellt med Dalmasarna när det gäller att ställa upp mangrant. Ropar “BRAVO” som så många gånger förut.

Har verkligen förälskat mig i node-red. Rolig att jobba med och precis det jag ville åstadkomma i ett halvanvändarinterface för VSCP. Jag lyckades aldrig få tiden att räcka till för det själv och någon annan orkade (jag skulle bli förvåna dom någon gjort det) inte åstadkomma det men node-red gänget har verkligen levererat. Svårt blir enkelt här. Som det skall vara.

Fredag innebär soffa senare då såklart. Antagligen också en film. Det finns många bra saker med “fredag”. Fram till dess knappar vi på. Behövdes inte dokumentation så skulle jag leverera tre, fyra gånger så mycket. Men nu behövs dokumentation. Tar tid att åstadkomma. Sänker flow. Irriterar. Men ger nöjdare användare.

Ja, många ord igen. Ville egentligen bara önska en trevlig helg!

“Satan” utbrister man i avsaknad av andra kraftord. “Satans förbannade skithelvete” är den långa versionen och den kommer också ut ur en gammal ocool gubbes mun. En till skärm har gett upp. Blinkar till bara. Svartnar sedan. Bakgrundsbelysning gissar man. Jo den är gammal. Lastgammal. Värd sin vila.

Det är lite som om allt är emot mig på den fronten just nu. Jag ser sämre och sämre. Skärmarna blir bara mindre och mindre och av sämre kvalitet. Det skall jävlas.

För visst, jag har några gamla skärmar liggande. Sådana man kan plocka fram när man skall installera en maskin eller dylikt. Knappast har en endaste en av dem varit tänkta att sitta i sextontimmarspass framför. Åtminstone inte de sista tio åren.

Men det är som det är. Jag har minsann varit med om värre saker. Lovar!

Här på kulle är annars allt som vanligt. Visst, det regnar som under en sommardag. Det är varmt som en dag i april. Men kullen står kvar liksom huset som byggdes 1907. Dennis har vi ännu inte märkt särskilt mycket av här uppe. Kanske kommer han på besök först under kvällen, natten. Vi får se.

Helg == lugn. Det är lite som det alltid är numera. Men både K och jag behöver den där vilan. Så vi vilar. Får ta igen det där i sommar.

Nu har min vecka börjat. Skärmen är bytt. Samsung 15″. Är nog lite bättre till och med än den förra. Men 1024×768 är såklart lite “nåja”… Fast kanske bättre för summa ögon ändå.

I fredag tog jag den sista (hoppas man) CRP’n. Värdena är bra. Nu skall jag bara ta ett snack med överläkare Björn under veckan och sen får vi se om han släpper mig av kroken. Låter mig vandra ut i världen som en infektionsfri människa bland andra infektionsfria människor.

Ja sen är det ju ögon såklart. Man får väl ringa och tjata. Men hatar det där. Att de som låter mest får hjälp först. Det borde inte vara så.

Nu låter vi veckan börja. Har stora förhoppningar på den här veckan. Nämligen!

Klockan och ljuset där ute… det stämmer inte riktigt. Var tog mörkret vägen?

Jämvikt 1: Vill du bli glad börja med att vara ledsen.
Jämvikt 2: Vill du dö måste du leva först.
Jämvikt 3: Vill du leva oberörd av kritik måste du först leva oberörd av beröm.
Jämvikt 4: Söker du det vackra. Leta bland det fula.
Jämvikt 5: Söker du lugn i själen, släpp loss galenskapen i dig en stund.
Jämvikt 6: Vill du vara vaken Sov först.
Jämvikt 7: Vill du bli betraktad som stor, lev som liten.

Kan fås på stentavla mot beställning…

Det är tungt att knappa just nu. Skärmen skall vara ungefär trettio centimeter ifrån mig för att det skall fungera. Det där gör mig såklart trött i både kropp och ögon och i själen. Det blir ingen optimal arbetsställning. Nyttigt är det säkert inte heller. Men jag försöker. Ger mig inte. Fast nära nu – definitivt. Det här går inte så mycket längre.

Ögonmottagning som skickar mig till optiker som skickar ny remiss till ögonmottagning i en evig karusell har uppenbarligen dock ingen brådska. Man står kvar i den där kön. Man hoppas att de som står där framför mig har det värre och inte bara skriker högre.

Men skall väl släppa lite programvara den här veckan var det tänkt. ÄNTLIGEN! Men egentligen betyder det väl ingenting eftersom man bara börjar om i och med att släppet är gjort. Ja och stora releasefester blir det sällan här. Läs gärna “aldrig” där. Fat man skall såklart “aldrig” säga “aldrig”. Torde gälla i skriven form också.

Men allt är gott här med undertecknad. K är däremot hemma och är sjuk. Inte gott där såklart. Men vips så är hon väl på benen igen endera dagen. Det skall mer till än lite influensa för att sänka henne. Tuff brud i …

Ute tar vindarna i. Men inte mer än att man njuter av att befinna sig inomhus. Ja ut kan man inte gå. Går man ner för trappen är man rätt vad det är i Ljusdal. Swiiiiiiiish och “hej vad det går”. Liksom. Nerför hela vägen och halt som fasiken är det. Så man stannar inne. Hemsk tanke att försöka ta sig tillbaks uppför backarna därifrån igen nämligen. Eller att bli kvar. Otäckt.

Döden. Jo man är i den åldern. Tänker och funderar kring en värld där man inte finns. Men har svårt att ta in den tanken. Jag vet inte om det är bara jag. Men jag kan liksom inte fatta det där. Att en dag får man inte vara med. Inte ens se på avstånd vad som händer. Ja som ni fattar, för en nyfiken jävel som jag är så är den där tanken inte enkel att ta in. Jag vet inte hur det är för andra. Man pratar sällan om döden med andra.

Fast såklart tror jag inte att jag är ensam om att inse att döden närmar sig såhär i sextioårsåldern. Krämpor gör sig gällande. Kamrater dör. Ja man skall vara riktigt dum i huvudet för att inte fatta vad som är på gång.

Bor man i Hälsingland så är medelåldern ungefär 83 år. Många släktingar har ju passerat den åldern och blivit äldre. Men andra, som farsan som dog vid 70, har fallit ifrån tidigare. Andra i släkten med. Det där med gener är alltså inget som lugnar. Det är bara så att det kan gå hur som helst och att man närmar sig den där slutstationen.

Trist, kan man sammanfatta det hela med. Ja om man nu gillar att leva. Men kanske skönt också på andra sätt. Nog har man kämpat ibland. Ja ofta till och med. Det kan vara skönt att slippa den kampen. Ja och jag är väl inte en sådan person som fyller kyrkor med sörjande, som farsan gjorde, eller ens sammankallar gråterskorna, när jag dör. Nej då. Och inte förändras världen speciellt mycket för någon endaste annan än mig själv när jag blir till blott ett minne. Ja, det blir en massa att kasta bort här på låtsaskontoret såklart. Men en container och ett öppet fönster så är väl det mesta utrensat på någon timme Lägger man mig underst i den där containern så blir det billigt också. Elda upp skiten bara. Kroppen en behållare. Tingen bara atomer.

Men jag antar att man måste förlika sig med tanken. Ta den till sig. Slappna av. En tid under svåråren hade jag något som liknade panikångest när jag la mig på kvällarna. Trodde jag skulle dö. Tryck över bröstet. Vågade inte somna. Mådde väl inget vidare. Det var kämpigt helt enkelt. Men grunden var en rädsla för att dö. Så en kväll bestämde jag mig. “OK, jag får väl dö då.” Jag behövde bara upprepa det där några kvällar till sen kom aldrig den där oron tillbaks igen. Att stirra sina demoner i vitögat handlar det väl om det där. Man måste vara modig för att klara det. Det där var väl enda gången i mitt liv jag varit det.

Fast nu då. Man VILL leva. Men måste försona sig med att man inte får göra det hur länge som helst. Liv tar slut. För ALLA. Man måste nå den där punkten när man säger “OK då”. Sen kan man leva till hundra eller ett år till. Men OK, det händer när det händer.

Nope, är inte där ännu. Men på väg dit. Tror jag. Det är det de där inbjudningarna till döden handlar om. Vi är kamrater egentligen. En dag möts vi. Då skall man stilla gå sin kamrat till mötes med ett leende på läpparna. Inte kämpa emot. Inte springa. För det tjänar inget till i alla fall.

Jodå, det skall nog gå. Fast det känns inte som det är så bråttom. Vad man har att säga till om i den frågan då såklart. Inget alls. Självklart är det så. Lika bra det. Liksom.