Med några veckor kvar av eldningssäsongen så går startelementet sönder på Hulken. Skit också liksom. Men med plusgrader ute så kan man såklart lugnt konstatera att det kunde varit värre. Har inte råd att köpa någon ny så vi får köra med manuell tändning de sista veckorna. Har drömt flera år om att kunna ha ett tändelement liggande i reserv. Men det skall väl gå det här också på något sätt. Går jag upp och tänder vid fyra – fem så finns det duschvatten sen till alla.
Hostigt såklart. Ganska mosigt uppe på det. Snorig som en treåring. Men skall försöka göra något som liknar nytta. Fick ju kasta mig i soffan igår. Sådant får en att misströsta. Kasta bort tid känns det ju som. Men lever. I dessa tider räcker väl det.
Hör inga björnrapporter ännu. Men gissar att vi snart ser nallarna här på byn nu. Ifjol var det arton individer som vistades inom byn. Vi hoppas på färre i år. Det har precis införts matavfallshämtning här och det blir väl lite som take-away för hungriga björnar kan man gissa. För några år sedan så var locket av på vår kompost på baksidan varje natt. Det var först när vi såg märkena efter klor på locken som vi fattade vad det handlade om.
Jaha, trotts att den här dagen inte började som jag ville, har meckat i källaren en stund nu, är dessutom oduschad, så räknar jag med att det skall bli en höjdardag.
Jag lyckas. Sitter där söndag eftermiddag och söndag kväll. Idag alltså. En seger över soffan. Visst, det hostas fortfarande. Men allmäntillståndet, japp, det viktiga allmäntillståndet, har gått mot normalläge. För mig är det den viktiga signalen. Jag ar stor respekt just för det där allmäntillståndet. Men alltså. Mina kompisar börjar få ordning på grejer. Eller “VI”. Ännu ett virusangrepp är besegrat. Jag är tillbaks. Återstår att rensa upp på slagfältet och hoppas att man slipper nya angrepp på ett tag. Att man hinner återhämta sig innan man behöver ställa upp för den heliga flockimmuniteten.
Allt det där skiter du i såklart. Och med rätta. En gammal gubbe på en kulle ute i skogen kan såklart offras. Själv känner man såklart inte så. Är mig själv och de mina närmast. Patetiskt såklart. Men gamla gubbar är som maskrosor. Vill leva vi också.
På bilden min farfar. Han måste ha varit med om Spanska sjukan. Var i den mest utsatta åldern då. De mellan 20 och 30 ungefär var de som strök med. Jo väldigt unga och väldigt gamla också. Men flesta i det där åldersspannet. Man drabbades av cytokinstorm. Immunsystem löper amok. Angrip de egna cellerna. Förklaringen att de var just de i det där åldersspannet som drabbades är att de hade det mest aktiva immunförsvaret. Om det är den verkliga förklaringen vet väl ingen. Kanske läggs nya pusselbitar på plats i det där pusslet nu. För framtida segrar.
Men farfar måste ha upplevt det där. Även om han själv inte drabbades. Av naturliga skäl har jag inte fått höra historierna. Men han överlevde. Precis som de flesta kommer att överleva den här gången också. Man måste ha dragit en lättnads suck så när den milda första vågen på våren var över. Sen när den verkligt dödliga vågen kom i augusti måste världen ha blivit fullständigt skräckslagen. Likheterna är förresten slående med idag. Men med fri press nu. Man hade ingen aning om vad som hände ute i världen då med krigscensurerad media. Det är därför den kallas “Spanskan” förresten. Spanien var inte med i kriget. Tyskland, Frankrike, England hade redan drabbats. Men skrev inget. Censurerade. När Spanien drabbades skrevs det om det i pressen och blev känt över hela världen. Så “Spanskan”.
Men jag tänker ge mig för idag. Har njutit till fullo av den här dagen. Även om det mesta som fixats har varit av administrativ karaktär. Ögon tröttas såklart. Ansträngande att sitta så nära skärmarna som jag gör. Kropp i konstiga vinklar klagar väl den med. Men glädjen att vara tillbaks i sadeln överväger såklart. Det är alltså gott att leva. Man känner tacksamhet mot sin kropp. Ja jävlar vilken höjdare och kämpe det är.
Bara för att vara konsekvent i bloggandet. Host, host, host, host och soffa idag med. En aning älighet (~otålighet (Ovanåkersmål)) börjar infinna sig. Ett gott tecken. För övrigt status que.
Jag vet. Man skall inte gnälla. Men konstatera saker kan/bör man. Alltså konstateras att det hostas här fortfarande. Lyckas låtsaskontorssitta två timmer igår. Mycket gjort blev det inte. Nytt försök idag. Har inga stora förhoppningar på stora resultat.
Smak saknas. Ork saknas. Aptit saknas. Inte ens kaffe smakar. Upp och ner är världen. Host och host och host och host. Irriterande som två instängda myggor vid insomningsdags. Men är troligen på bättringsvägen. Det känns så. Eller också är det bara någon dum obotlig optimism som talar. Framtiden utvisar.
Men såklart. Folk dör. Folk lider. Människor är rädda. Här hostar jag och har det ändå ganska bra. Inte mycket att klaga på egentligen.
