Categories
Swedish

Bara en ny Hedmansk dag

Jodå, man lever. Är glad för det. Japp, varje dag tas emot som om det vore en gåva från en god vän. Ja som en vinst rent utav. Livet älskar jag. Dock älskar jag kanske inte alltid det som livet levererar i min väg. Även om det mesta fungerar där också. Man behöver “dåligt” för att glädja sig åt det som annars passerar förbi en som “vardag”.  Vad vore liksom en sommar utan vinter och skrapandet av segis på rutor när man redan är sen till sitt viktiga möte. Jämför det med att tassa ut barfota i trädgården på en mjuk gräsmatta där solen värmer också de som inte förtjänar det.

Sitter här och dricker en kopp kaffe. Det smakar inte gott. Det är väldigt sällan kaffe gör det här på låtsaskontoret.  Men dricker gör jag. Fast jag inte borde. Varför vet ingen. Man borde såklart aldrig börjat dricka smörjan. Allt det där var fysikens fel. Jag är fortfarande förundrar över det där livsbytet 1978. Fabriksarbetare till fysikstuderande på några år. Men en livlina såklart för en sådan som mig. Kaffeberoendet var kanske ett lågt pris att betala för alltsammans ändå. Hade jag inte gått vidare vet jag inte vad om hänt med mig.

Upplever centralorten, Ljusdal, under gårdagen. Inleder med promenaden runt Kyrksjön som vanligt. Sen sitter jag där med block och penna som “tänkare” på biblioteket under tre timmar. Funderar över det som skall bli. Fyller några A4 sidor med mitt klotter. Passar på att rösta också. Man kan välja vänstern och visa ett intresse för människorna, eller välja högern och visa ett intresse för pengarna. Det är självklart vänster som gäller för mig i det läget. Men att välja Socialdemokrater som glömt allt vad Socialdemokratiska värderingar betyder går ju inte för sig. Man får alltså dagtinga ganska rejält med sig själv. I alla fall om man är för EU (läs samarbete), fritt företagande och tycker att vinster i skolan är underordnad det som levereras och lärs ut. Men jag hittar inget bättre alternativ.  “Pengar” eller “människor”. Valet är enkelt och har alltid varit det. Åtminstone för mig.

Fast man kan tycka det där intresset för människor kan vara konstigt i mitt fall. Jag träffar sällan några. Umgås med ingen. Sitter här på min kulle. Men det finns där ändå. Jag ÄR intresserad av människor. Problemet är bara att det jag jobbar och tror på gör att jag måste välja var jag skall lägga min tid. För, eftersom jag nu är själv, tar det tid det jag gör. Ett manår är inget på ett storföretag. Häver man dit ett gäng gubbar (också kvinnor är “gubbar”) så är det fixat på några veckor. Men är man en ensam person kan man kanske som bäst åstadkomma samma sak på halva tiden. Men då måste man jobba för två. Åtminstone. Eller låtsasjobba då i mitt fall. 

Jag släpper en ny release. Har inga pengar till inköp av den där bullpåsen. Releasefestens attiraljer. Det går lika bra för det. Jag borde väl vara exalterad över allt nytt som ingår i den här releasen. Men lyckas inte uppbåda den där entusiasmen. Det finns alltid de som ber mig pitcha när en release kommer. Men jag orkar inte längre. Alla är bara ute efter yta. Ingen orkar se efter vad som finns under den längre. Rubrikerna är det enda som betyder något. Jag är ingen rubrik på samma sätt som Blondinbella. Tyvärr. Kanske. Eller rent utav “hurra”.

Min höst är planerad att bestå till större delen av Bluetooth mesh. Passar nästan helt perfekt med VSCP. Det är bara några små irriterande saker som skulle sett annorlunda ut för att allt skulle passat som hand i handske med varandra. Men man kan inte få allt. Problemet är som vanligt hårdvara. Man får skrapa i botten av skattkammaren för att få till ett gäng kort att köra på. Tigga ihop resten. Open source nackdelar såklart. På något sätt brukar det alltid lösa sig.

På tisdag fyller VSCP arton år.  Det är många år. Många nedlagda timmar.  Jag tackar han/hon/det/gud för varenda en av dem.

Categories
Swedish

Courage

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Tick-tak-tick-tak

Jag sitter och lyssnar på klockans tickande efter frukosten idag. Tick-tak-tick-tak… Förutom tickandet från klockan hörs inte ett ljud här på kullen. När jag sitter sådär så tänker jag alltid på filmen Utvandrarnas slutscen. Karl-Oskar ensam i det nya landet. Vinter. Han bär med möda in ved. Livet är snart slut. Vägen tillbaks finns inte längre.

Fast jag tycker om det där. Sitta där och bara sitta.  I alla fall en stund. Tills hjärnan far iväg och börjar arbeta. Vill analysera världen omkring sig. Det leder aldrig till något gott. Engagemang i bihotell kommer före engagemang i giftfritt jordbruk. Olyckans offer sorteras efter den som har huvudvärk först och en som har hjärtstopp sist. Mantrat är “Den som skriker högst får hjälp” eller “Den som är mest förfördelad måste hjälpas först” eller något åt det hållet. Ingen framkomlig väg om man inte vill bli förbannad, alltså jag går och duschar istället. Då blir man i alla fall ren. Tyvärr går det också att fundera i duschen.

Nu sitter jag här nere. Kaffekoppan står här bredvid mig på bordet. Livet pågår. Jag tänker låta det göra det så länge det vill.

Höst innebär ofta starten för nya projekt. Full fart framåt och allt det där. Kanske inte här då. Samma sak som vanligt tuggas på och dessutom, “full fart” och plus sextio hänger liksom inte ihop. Fast ändå finns det där hoppet om att åstadkomma något inför ett nytt projektår, som om man inte gjorde det bara genom att lösa de dagliga problemen och jobba på då. Men man vill ju mer. Att bara gå framåt räcker inte. Men gå måste man ju ändå. Framåt är en ganska OK riktning ändå. Man måste inse det också. Vad är värdet med pengar, priser och berömmelse? Nåja… Ganska värdefullt… men tänk inte på det nu. Liksom. 😉

En slurp kaffe halkar ner för strupen. Innan slurken far ner där smakar det skit i munnen. Att man överhuvudtaget orkar hålla på och brygga, hälla och dricka. En whisky där på morgonen vore i alla fall mer välsmakande. Säkert mer uppiggande också. I alla fall ett tag och om den följdes av fler slurkar. Men det blir väl inte förrän framåt jul det. Åtminstone var det då, senast,  en munfull av den där bärnstensfärgade vätskan hamnade i munnen till hjärnans belöningscenters obeskrivliga glädje. Det kommer bättre dagar. Eller också gör det inte det. Det går ändå.

På Spotify har jag 34 månatliga lyssnare just nu. Hmmmmm… inte mycket men symptomatiskt för mitt liv och ändå fler än jag antagligen förtjänar. Lyssningsorterna ser ut såhär

Vilket såklart förvånar.  Vilka är det där? Hur hittade de min musik. Varför lyssnar de inte på riktig (och bra) musik som andra? Man undrar. Liksom. Fast tackar för att just de där människorna ändå finns. De som lyfter. Och lyssnar dom skulle kanske fler lyssnade om de visste att de här låtarna fanns. Eller är det ett felslut. Antagligen. Falska förhoppningar är jag mästare på. Just i det här fallet spelar det nu ingen roll. Det är hur kul som helst ändå.

Blått sinne idag Det bådar gott. När jag dyker ner i koden hjälper det där. Stänger ute. Gör mig svagare men stark just därför. Nope, ensam är inte stark.  Men ensam måste försöka ändå. Liksom.

Categories
Swedish

Hospitalsbakterier udvikler resistens overfor håndsprit

Dansk ingeniør advarede om det allerede for syv år siden. Nu risikerer tarmbakterie at sprede sig på hospitaler.

Source: Hospitalsbakterier udvikler resistens overfor håndsprit

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Skenheligheten

Jag slår ihjäl en fluga precis när jag lägger mig. Det är ett misstag, jag vill bara vifta iväg den, men det slutar alltså värre än så eftersom en kudde är i vägen. Nope, brukar inte slå ihjäl flugor. Inga andra insekter eller djur heller, om jag nu inte måste. I måste ingår myggor och bromsar. Tråkigt nog. Inget av det här är något jag är stolt över. Varken icke dödandet eller dödandet. Det är bara som det är. Åtminstone inte värre än att sätta upp bihotellbyggen i hela trädgården och sen spruta radar på varje geting som dyker upp vid utebordet.  Suck.

Men man blir nästan alltid skenhelig på ett eller annat sätt om man försöker sig på “gott”. Ja patetisk också. Ja symbolhandlingar som bihotell är ju a’la mode så de kanske går hem utan det där.  Vad vet jag. Men det mesta annat gör det inte. Man får leva med det. Kan leva med det. Jodå. Själv tycker jag naiv är ett fint, vackert och positivt ord. Så kör på. Fler bihotell. Mer monokultur. Mer Radar i sprayform.

“Att göra gott” är svårt.  Existerar faktiskt inte ens. Det är bara att förflytta perspektiv och så blir det “ont” det man gör. Om man tänker är det svårt att vara (religiöst) rättlevande på alla sätt. Om man nu inte satsar på IS eller någon av de andra etablerade religionerna. Fast då är man såklart inte “tänkande” och gör “gott” i alla lägen eftersom man bestämt sig för det.

“Rätt” är annars ett annat svårt ord. En del har lätt för det där.  En del saker är “rätt” andra solklart “fel”. Ofta har de såklart inte ens prövat frågan om de över huvud taget existerar. Men kanske är det just bristen på behov att ställa de svåra frågorna som gör att allt blir enklare och självklart. Jag tittar avundsjukt på. Ett plus ett har aldrig blivit ett självklart två i min värld. Åtminstone inte för att någon säger att det är så.

Bilar brinner. Invandrargrupper tänker väl de flesta. Men tänk om det är Nordiska motståndsrörelsen som står bakom det där? Ett smart move liksom. Skuldfrågan är ju redan klar. Till oh med Statsministern “vet” vilka “brännarna” är. Det enda som talar emot dem är väl annars att “smarta moves” och NMR inte riktigt går att koppla. Skit är det hur som helst.

Själv är jag bortkopplad från världen. Antagligen lika bra det. Har jag någonsin funnits i den? I rest my case. Låtsasjobbar i brist på annat liv. Kan man känna en lyckokänsla inom sig trotts det?

Categories
Swedish

AVR® support now in MPLAB® X