Jag har alltid valt det ensamma före människorna. Än idag sitter jag 98% själv och trivs med det. Och skulle jag behöva välja så hade jag valt ensamheten. Även om den nivån av interaktion med andra människor varierat genom åren så har den alltid under mitt liv legat många, många procent åt “vara själv” hållet.
Anledningen är och har såklart varit projekten. Projekt som varierat men som behövt min fulla uppmärksamhet. Vill man ge allt man har åt något håll finns det inte plats för det andra. Man måste välja. De som snackar och jobb vs. fritid balans kanske är lyckligare människor men så mycket gjort får de inte. Det går helt enkelt inte det där. Balans är vara en vacker dröm om du nu vill göra mer än det som “måste” säger. Vill du mer, krävs att du satsar mer än 100% Men ingen, nej ingen, kan köra mer än 100%. Varenda företagare känner det här Varenda konstnär. Varenda skribent. Varenda en som är engagerad i vad som helst vet. Hundra procent är det man har.
Men sen är det så att jag älskar människor. Är nyfiken ut av bara fan. När jag tittar på en film på bio på tv så är jag ofta mer intresserad av folket som sitter i den där bilen som far fram på motorvägen långt där i bakgrunden än på de ursnygga skådespelarna i förgrunden. Vilka är de som sitter i bilen? Var är de på väg? Vad åt de till frukost. Hur ser deras hem ut? Varför sitter de i bilen? Skulle jag gilla den som kör?
Ja sådär. Överallt. Tunnelbanan. Vilket eldorado. Jag skulle kunna åka i dagar och bara beskåda människor. Fundera över deras liv. Prata med någon enstaka som inte är från Stockholm. Le mot någon. Ta in doftren av någon annan. Ta mot ett leende eller en sur min. Fundera över var alla är på väg. Var de kom ifrån. Deras liv. Deras barns liv. Deras föräldrars liv. Älskar det där.
Jag har alltså inte svårt för människor. Jag älskar människor. Nope inte alla. Men de flesta fungerar. Nope, bara några få är sådana som man vill bli vän med. Men de där “få” är tillräckligt många. Man kan sitta på ett tåg och bonda med en person som av en slump hamnat i sätet bredvid. Det är som man känt varandra jämt. Sen stiger man av. Minnet av den där personen bleknar bort över tiden. Men då kan jag tänka att jävlar! Om man stiger på ett tåg och bara slumpvis träffar någon och man har massor gemensamt med hur många sådana måste det inte finnas där ute? Som man inte träffar! Och hur många härliga vänner missar man alltså om man inte går ute i världen och letar efter alla de där man bondar med i härliga slumpvisa möten.
Men det går såklart inte att ens försöka hitta alla. Man lär känna en del människor genom livet. Från varje skola man gått på har man i bästa fall i alla fall någon som man har kontakt med även senare i livet. Samma sak med arbetsplatser. Bara i enstaka fall kan en plats man befunnit sig på bara lämna tomhet efter sig. Ja och då var det ju tur att man lämnade. Ja synd att man inte lämnade innan man verkligen stack. Men oftast, Man samlar på sig människor som betyder något. Kastar iväg en hög med andra. Folk som det inte är fel på. Som har intressanta liv dom med. Men som ligger på en våglängd som inte sammanfaller med den man själv befinner sig på. Just då, skall tilläggas. En annan plats. En annan tid. Bästa vänner kanske.
Så fast “projekten” i mitt liv tar nästan all tid så MÅSTE jag ha människorna också. Interaktionen med andra. Annars blir jag rastlös, ja galen, MÅSTE träffa människor.
Alltså, ena sidan hos mig skriker
“LÄMNA MIG I FRED!!!“
och den andra
“Kom till mig allesammans, berätta er historia, låt mig få förstå lite av era liv. Låt mig få lära känna dig lite, lite, lite. Låt mig fantisera om vem du är, vad du åt till frukost, om vem du älskar…“
Bor man då i Los – ett ställe som är bra för projekten men kanske inte om man vill möta MÅNGA människor – får man alltså packa sig iväg. Städer är bra mål. Där finns mycket folk att beskåda med liv att fundera över. Igår stadsfest i Gävle. Massor med människor. Oj vilken njutning att vandra runt bland alla dessa människor och se och fantisera om deras liv. Unga eller gamla. Inrikesfödda eller utrikesfödda. Lång eller korta. Tjocka eller smala. Lastbilschaufförer och doktorer. De har alla sin historier. Ögonkontakt. Bortvända blickar. Skygghet. En glad människa. En ledsen människa. Att befinna sig i det där är som bensin i mina ådror. JAG ÄLSKAR DET!
Så idag då här i Los igen. Som en heroinist har jag skjutit in en sil (av människor) i en ven och känner euforin och välmåendet – kicken – och kan leva på det här en vackra, två, tre, fyra, tio veckor, tills jag måste ha med av människor igen. “Projektet” kan nu få hela min uppmärksamhet igen. I alla fall tills nästa gång, när suget kommer igen och jag behöver en ny dos människor in i blodomloppet.
