Author: Åke Hedman

Allt detta åkande. Allt detta fixande. All planering. Det har tagit på krafterna. Så det har varit vila ett tag. Tror aldrig jag sovit så mycket som jag gjort den här helgen. På soffan. I sängen. Nästan vid matbordet och i duschen. Djup sömn. Återhämtning.

Ett tydligt tecken i mitt liv på att jag börjar närma mig gränsen är att jag inte riktigt orkar med musik längre. Normalt spelar jag musik jämt. Men i slutet av förra veckan gick det bara inte. Tystnad var det enda som fungerade.

Men i de där uppstår också en stor irritation hos mig när jag inte kan koncentrera mig som vanligt. Inte jobba som vanligt. När jag saknar energin för det där.

Nåja, det ger sig. Fast inte känner jag mig mycket piggare i dag heller. Men lite. Man måste ju ändå tycka det är bättre än inget. Hoppas!

Men det är april. Hur skönt är inte det? En liten snöhög är det enda som är kvar ute på tomten. Tidigare snösmältning än vanligt. Jag kan liksom inte fatta riktigt att vi har den bästa av tider framför oss nu. Inte ens när jag ser de tidiga koltrastarna hoppa omkring där ute så går det in i hjärnvindlingarna. Men vi är på väg. T-shirt, plånbok och telefon och sen är det bara ge sig ut och iväg i friheten.

Kommer på en textrad och får en ide om nästa låt. Kanske kommer det en dag där jag orkar sätta mig ner och knöka in den där texten i låten. Kanske inte. Det känns inte som det är jätteviktigt. Kul. Japp. Men viktigt!? Nej! Fast en del lägger såklart upp pengar för att öka streamingsiffrorna. Då måste det ju vara viktigt. Förakt är det enda jag känner för det. Ja, det gäller allt fuskande. Hur skall man som fuskare kunna stå ut med sig själv. Det är liksom svårt nog ändå.

Läser en artikel om The Hellacopters trummis. De var många som kom efter oss i 80-talets Edsbyn och som faktiskt blev något. Jodå, ett gäng före också. Det var bara vi som stod där och väsnades på som lokomotiv startade i fel tid. Fast vad vet man, kanske inspirerade vi dom där som kom efter där på 80-talet lite ändå. Vad vet man?

Men nu en hel vecka föröver. Det är bara i helgen det händer grejer. Men vila det också. Det är i alla fall så det är meningen man skall känna. Kommer nog dit. Under tiden skall jag försöka nå en punkt där jag BARA MÅSTE ha musik strömmande ut över kontoret igen…

Jag är bara en sådan där hacker, nörd eller idiot. Inte mycket att ha. Men kalla mig vad ni vill. Jag tycker hur som helst om att greja med datorer, mätdata  och elektronik och har gjort det i snart ett helt liv.  I vårt hem läser jag av ett gäng mätvärden och kan sedan styra saker utifrån den data som samlas in. I professionella sammanhang har flera undersökningar visat att man genom att minska förbrukning genom att ge användaren tillgång till data typ elanvändning, något man tog tag i i de nya direktiv som idag gett oss elmätare där vi kan få momentan tillgång till mätvärden som vi sedan kan använda annan utrustning för att hantera så att vi kan styra vår energianvändning.

Igår fick vi en ny vattenmätare installerad från Ljusdals Energi AB. Toppen. I ett projekt runt 2000 läste vi av kunders vattenmätare i en svensk stad och det gav positiva upplevelser för kunderna. Den som installerades här är en trådlöst uppkopplad enhet och jag kopplade upp mig mot den någon timme efter att den installerats.  Informationen från den är såklart krypterad och jag bad därför Ljusdals Energi om nyckeln eftersom – som jag ser det – är data som omfattas av EU’s GDPR direktiv om transparens.  Men fick nej såklart.

Man resonerar såhär från (gamla fina) Ljusdals Energi (som jag är delägare i)

1) Vi känner en osäkerhet kring GDPR, personlig integritet och lagen om vi skulle börja lämna ut krypteringsnycklarna

2) Vad händer den dag kund (du) flyttar? I praktiken skulle du kunna fortsätta läsa av den nya kundens VA-förbrukning. Lösning på det skulle kunna vara att byta VA-mätare om vi ska uppfylla krav vi har på oss. (Vem tar kostnaden?)

3) Vi behöver ha en rutin och förteckning på vilka nycklar vi lämnat och till vem.

4) Som kund kan man se sina värden direkt på mätaren, via mina sidor samt på faktura, här menar vi att vi uppfyller krav om tillgång till mätvärden.

Tunn argumentation tycker jag. Men resonera kan man och bör man ju. Men VARFÖR är ALLTID utgångspunkten NEJ till det mesta här i vår kommun. Varför kan vi inte någon en enda gång hänga med i tiden, gå lite före till och med och inte se hinder utan se fördelarna och säga JA, JA, JA, fan vad kul, HURRA! Öppenhet är inte det ändå grejen. Nu får jag alltså gå omvägen över IMY (Integritetsskyddsmyndigheten). Onödigt och krångligt känns det som bara för att “NEJ” liksom etsat sig fast som ett standardsvar i allt.

Suck!