Äldste sonen, Jonas, plockar ut den där examen. Den som inte verkar vara slutmål utan ett delmoment dessutom. Universitetet är anrikt, Uppsala universitet, här har andra vandrat i samma fotspår som Jonas under många år. Ämnet är det renaste av vetenskaperna. Matematik. För mig ett verktyg, en “skiftnyckel”. För honom huvudintresse. Obegripligt hur han kom dit till det intresset och den passionen.
Det är han och en läkare i släkten som för den akademiska studietraditionen vidare. Om tesen akademiskt studerande föräldrar får barn som väljer en akademisk bana så borde de vara fler såklart. För oss i generationen före var det en klassresa, ett måste, bort från fabriker och de små byarnas och städernas inskränkta mentalitet.
Ja och farsan är stolt såklart. Stolt så han pyser över en aning. Ja och det är jag som numera är “farsan”. Ett epitet buret av min far så länge före mig att det ibland är svårt att inse det där. Inte för att jag har mycket med själva bedriften att göra. Den står han helt för själv. Men mitt kött och blod är han. Ja mamma K är såklart också stolt. Vi vet hur han har kämpat. Ja och hur han fortfarande kämpar. Ja och vi har ju alltid vetat att det han bestämmer sig för det fixar han. Så egentligen borde vi väl inte vara ett dugg förvånade.
Ja och nog hör jag Ernst, min farsa, humma gillande också allt. Det där är bra. Rätta takter. Fortsätt så bara. Stolt är han allt. Det är hans blod också. Ja och Per såklart. Han förstår. Nickar gillande. Ingrid likaså. Sen Nestor såklart. Han hade velat vara där själv. Tänk så mycket han velat lära om matematik av Jonas om han fått sitta där i en soffa och lyssna, fråga och undra. Ja och alla de där andra som bodde där på Hässjaberg. Nybyggaren, nybyggarens son. Ja och Mormor och morfar och morsan. De har ingen aning om vad det där skall vara bra för. Men nog fan är han lika fin som både prästen och doktorn nu allt. En att vara stolt över. Ja och Anna såklart. Orsasläkten. Uppfinnare. Nog fattar de passionen och tycker det är förbannat bra gjort allt. Nog är också de stolta.
Ja och vi står där allesammans lite uppstäcta tillsammans och flinar. Inte som en börda och ett tryck av traditioner och krav. Nej mer med glädje i sinnet och uppfyllda av stolthet står vi där. Levandes och döda om vartannat. Ja och “Bravo” säger vi, “Bra jobbat!”, “Förbannat bra gjort!”
