Blåsten

Underbar sommardag. Här. På kullen. Ute. Jag borde ut och gå. Men stannar inne. Skall ta upp det där med mig själv på eftermiddagen igen. Ge mig ut och hälsa på kråkan där uppe på berget på hygget eller inte. Den som vaktar. Vårt. Sitt. Allt.

Japp, det blåser. Vindbyar som ruskar om. Huset ruskar av sig dem. Den gamla damen här utanför fönstret som är full av körsbärskart likaså. Massor av körsbär i år. Det där sammanfaller av någon anledning med Sverige med i VM i fotboll. Varför då? Varför så sällan? Men det är klart. Kan inte klaga de andra åren heller. Den gamla damen skämmer bort oss varje sommar. Söta bär. Vi får vårt. Fåglarna sitt.

Jag måste vattna blommor. Pelargonerna. Prata med dem. Det är full fart nu. De växer. De lever fullt ut. Mina tanter. Det är så jag ser dem. Tanterna. Men inte som björktrastarna. Inte tjattrande tanter. Dom här är tysta och eftertänksamma. Pratar bara när de har något viktigt att säga. Inte som jag alltså. Jag har att lära där. Björktrastarna med.

Fast lyssna kan jag.

Det hävdar jag bestämt.

Om inte något gör mig nervös. Då pratar jag bara på utan att tänka och mycket på vad som sägs av andra.

Dåligt. Jovisst.

Också idag skulle jag kunna ta bilen och åka iväg, bort, långt bort, utan mål. Den där bristen på mål känns viktig. Att ge sig ut och söka något man inte riktigt vet vad det är. Brister kan vara själva fördelen med något.

Det är dags att klippa sig. Definitivt. Annars är det snart dags för hårsnodd igen. Måste ta tag i alltså. Måste…

Det finns många måsten.

För många.

“Paradisö” – tänker andra.

Som flykt.

Inte jag.

Mer inne på skogskojan. Jag. En älv. En björk.

Som flykt.

Men handla idag. Verklighet. Alltså ser jag människor. Andra. Det är nog bra. Att se utanför Åkes värld. En stund. Fast några djupare akademiska diskussioner blir det såklart inte.

Men det gör inget.

Inte längre.

Nu skall jag ge blommorna lite vatten. Sen så… ja då får vi se. Sten på sten antar jag. Är det inte så de flesta av oss ändå håller på?