Vad händer?

Såja, en dag, en bra dag, eller snarare är det väl så att jag inte hunnit tänka efter, fast blått, djupblått, det värker inuti, men det är där i det där jag jobbar som bäst, så nöjd. Konstigt.

Men lunchen ute är såklart höjdpunkten. Ja fiberbrevet kommer såklart inte långt efter som höjdpunkt.  Annars tyst här på kullen. Jag pratar med katten. Som inte svarar. Pratar med björktrastarna. Som faktiskt verkar lyssna. Jag pratar med hackspetten. Som skiter i mig. Någon björn syns inte till här. Hade den gjort det hade jag sjungit för den. Sist jag sjöng offentligt kräktes hunden. Kanske skulle funderat på att prata med den också förresten. Varnat för skyddsjägare.

Livet tuggar alltså på här uppe på kullen. Stenar har lagts på andra stenar också idag. Livet, som känns kort,  har ätit upp ännu en dag.

“President KD” pratar “fritt” i en kvart före Rapport. Det är hemskt tamefan. Vad håller på att hända med det här landet?

Jag har Lundell kvar där uppe. Den är tjock. Jag hinner några kapitel per kväll. Det blir ändå ett gäng kvar. Gnälligt just nu. Ungefär som här. Men jag läser vidare. Kanske som straff för det jag skriver här tänker jag. Men nattöppet fönster, den boken och sömnen helar mig. I morse vaknade jag till fågelsång i trädet utanför det öppna fönstret.  Jag kan omöjligt tänka mig ett uppvaknade som kan vara bättre än så. Att de första man hör i en ny dag är en fågel som spelar i ett träd utanför ens fönster.

I nästa liv skall jag bli fjäril. Ja jag tror jag har nämnt det här förut. Men det är inge brådska. Jag behöver lite mer tid att träna in det där fladdrande sättet på. Larv och puppa delen klarar jag. Men finalen, metamorfosen och sen fjärilstiden, känns som en viktig del i det där. Efter det kan jag återfödas till lastbil eller vad som helst.

Jag ger mig med det för idag. Seglar iväg upp för trapporna. Hoppas på en ny dag imorgon. Sol utlovas. Hoppet.

Lunch

Jag äter min lunch ute. Hårdbröd, fil och kaffe. Den gamla damen blommar, blommor som var och en och varje år är som en brudklänning av dyraste snitt, doftar,  som lockar pollinerarna, så att vi får körsbär där i slutet av juli någonstans. Han/Hon/Det/Gud, jag är inte värd detta!

Hur skulle jag kunna vara det?

Fiber

Kaffet smakar för jävligt. Men det är ju ingen nyhet. Man dricker ändå. Grimaserar. Skrynklar ihop sitt ansikte.

Fiber är på igen här i byn. I princip enligt den ursprungliga tidplanen. Några hushåll kommer inte att få eftersom det saknas tillstånd från Trafikverket för att gräva. “De hushållen kommer att meddelas per brev.” Alltså, får jag ett brev från Ljusnet de närmaste dagarna så då jävlar kommer jag att bli Trafikverkets hatare nummer ett. Men all and all bra såklart. Slangarna är redan på plats faktiskt. Snabba ryck. Dock ej nedgrävda. Såklart. Då, om de gjort det,  gick det lite väl snabbt.

Måndag. Lite av favoritdag eftersom det finns många dagar att leverera låtsasgrejer på. När tisdagen är här börjar man redan där känna av att veckan inte kommer att räcka till för så mycket låtsasjobb som man trott. ALLA veckor är för korta.

Helgerna med om man tänker efter. Jag har lugnat mig med åldern. Förr fick de gärna gå så snabbt som möjligt så att man fick återvända till uppgifterna. Ja om sanningen skall fram så var det väl sällan så mycket helgledighet över huvud taget. Utom då den heliga fredagskvällen. De har alltid varit helig och fri med några få extremperioder då även dom har rykt.

Folk runt omkring mig börjar pensionera sig. Jag har svårt att förlika mig vid att vara i den här åldern. Det känns ingen skillnad mot fyrtio, trettio. Jo jag är kanske lite mindre intensiv. Men det är snarare av godo. I TV soffan har jag inte länge ett kollegieblock och en bok med mig t.ex. Förr var det oftast där som idéerna skissades ner. Långfilm och flöde i huvudet. Inga problem att låta båda elva.  Jag kan känna suget efter det där ibland nu med men skjuter undan det. Har mer behov av den där återhämtningen.  Men åldern alltså… Den fungerar inte att ta in. Ingen del av mig känner sig sådär gammal som jag tydligen är.

Men man är de fakto sådär gammal alltså. Måste ju anpassa sig åtminstone lite. Främst för att inte bli helt löjlig. Ja och jag försöker. Så gott det nu går.

Åtminstone känns det skillnad mot tjugo. Alltid något.

Har man stålar kan man göra precis vad som helst och ändå behålla värdigheten. Jag upplever det i helgen. En till synes urkorkad snubbe, gör inte det han skall, kastar iväg en jävla massa pengar på skithögen, kör vidare och är fortfarande gud. Det här att göra rätt och riktigt (“göra rätt för sig”) och vara ärlig verkar vara såå jävla ute. Man ser väl det bland politikerna också. Var finns integriteten? Var finns ideologierna?  Alla snor åt sig så mycket det går till sig själv och skiter sen i alla andra. Familjemedlemmar emellan också numera. Det är bara genomleva vilken jävla bouppteckning som helst för att se det.

Trött på ett samhälle utan visioner, integritet och ideologisk övertygelse.

Kanske är det just där jag skall söka mitt gamla jag. Kanske är det helt enkelt ute med sådant där.