Blått

Jag är trött som en nedlagd skofabrik. Det är konstigt såklart. Jag har bara låtsasarbetat. Hur kan man bli så trött av det. Men det är såklart så att jag var trött redan innan jag inledde mitt låtsasarbete. Det måste vara orsaken. Javisst. Så måste det vara.

Regn här idag. Jippie får man väl säga. Det kunde vara snö. Men låtsasjobbarväder är det väl, åtminstone brukar det vara det. Dåligt väder gör det lättare att koncentrera sig. Det finns inget som drar och drar med hårda tag ut och ut och ut.

Det är blått. Det älskade blå. Också det borde gynna inträdet i det där flytet, zonen, men allt är okoncentrerat idag. Till slut är jag tvungen att åka ner och inhandla en chokladkaka. Den håller mig flytande ett tag, men ganska snart infinner sig “äiigheten” igen. Jag “älig” för er som inte kan Ovanåkersmål är ungefär mitt emellan rastlös och nervös. Man vill vandra omkring istället för att sitta framför en skärm. Eller varför inte åka iväg med bil, tåg eller flyg. Långt bort helst. Tills det där går över. Jodå, jag har lätt för att bli att bli “älig” (grovt “l”). Men sällan när jag låtsasjobbar. Fast idag alltså.

Men lite får jag ändå gjort. Jag stålsätter mig. Tvingar mig. Knappar på. Lägger stenar, om än små lätta, uppe på andra stenar. Små stenar räknas också i det stora hela vettni.

Söker desperat i vänners bloggar efter läsning. Men det skrivs inte mycket. Det finns säkert ursäkter för det också. Men man kan konstatera att det r svårare att hålla en blogg igång än vad man kan tro. Det tror jag de flesta som har börjat skriva i en har fått erfara. Sen kan man ju tycka att andra, de som uppdaterar sina bloggar har det så mycket lättare för att xxxx eller något annat. Men det handlar lik förbaskat om disciplin och att ge sig fan på att uppdatera. Det är som de där ursäkterna man kommer med för att INTE skriva den där boken man så gärna skulle vilja skiva. Det finns mer än en författare som skrivit både sin första och andra bok genom att gå upp två timmar före det ordinarie jobbet och knacka tecken på en skrivmaskin. Sten på sten är det enda sättet att få något gjort. Inget gör sig själv. Ja det är väl därför bloggarna är tomma kanske. Brist på sten. Eller liv att berätta om. Fast troligen det trötta. Eller också är de bloggar som uppdateras tre gånger per år man vill ha. Folk är olika. Men synd idag när jag gärna velat läsa om andras (lyckliga) liv.

Men Svenska Dagbladet kommer i lådan idag. En femtiokronorsperiod. Fem veckor. Massor av läsning. Fast idag kom den lite sent eftersom jag inte visste att den fanns i lådan. men imorgon. Långfrukost. Gillar verkligen den där moderattidningen. Bra journalistik. Bra innehåll. Sorterar bort ledarsidor så går allt bra. Men mer än fem veckor blir det inte såklart. Ingen har väl råd att ha en tidning till fullpris idag.  Jo några såklart.  Önskar man var en sådan. Fast man kan läsa på mjölkpaket och i reklamblad också. Lusläsa allt som har bokstäver. Min vardag.

Men skall ge mig. Kasta in handduken. Stänga av skärmarna. Vandra upp för trapporna. Borsta tänderna. Lägga mig och läsa. INTE fylla pellets.  I N T E alltså. Jo jo.

Drömmer mycket just nu. Vet inte varför. Men det är spännande. I min drömvärld kan man aldrig känna sig helt trygg. Det är nästan alltid en otrygg stämning. Som huset jag var i igår. Där kunde man förvänta sig att hitta vad som helst. Som tur var gjorde jag inte det. Men känslan var otäck. Varför kan man inte drömma vackra drömmar med vågor, turkosa hav och underbara landskap?  Sådant har aldrig funnits i mina drömmare.

Men dagdrömmer om sånt istället såklart. Jag har alltid varit en drömmare.

Imorgon är det slut på veckan. JÄVLAR. Liksom. Det kunde hellre får vara tisdag. Men inte då alltså. Man får tugga i sig. Ta ledigt. Ge sig ut i finvädret i helgen. Njuta. Skaffa inspiration. Så ungefär.

Ja, världen blev väl inte varken gladare eller bättre av det här blogginlägget heller. Att tala är silver, att tiga är guld heter det ju. Så de tomma bloggsidorna vinner såklart i längden. Bättre att tala när man har något att säga.  Fast lite är det såklart kanske att ta sig själv på lite väl stort allvar såklart Att tro att man alltid kommer med stora och läsvärda ord då när man äntligen kommer till skott. Åtminstone det har jag aldrig gjort mig skyldig till. Tror jag. Här svamlas det enligt PO Tidholm, ja, och jag är benägen att hålla med den gode landsbygdssvartmålaren. Ambitionsnivån är inte speciellt hög. Såklart. Hur skulle den kunna vara det.  Jag är ingen upphöjd människa. Bara en vanlig snubbe.  Ingen tv personligt.

Fast nu, nu får det vara nog. För idag alltså. Lever man imorgon får man väl ta en sten och lägga på en annan sten. Jodå, backar man och tittar, ser man det jag ser. Nehep då, det är verkligen inte stenar. Men vem fan orkar backa. Sten är sten även när de ligger uppe på varandra. Så resonerar rejäla människor.

 

Sverige får kontor för innovationstävlingar – Elektroniktidningen

Suck eller snarare DUBBELSUCK!

Den 17 maj är det kickoff och workshop kring det nya svenska kontoret för innovationstävlingar. Initiativet kommer från det statliga forskningsinstitutet Rise och finansieringen från Vinnova.

Source: Sverige får kontor för innovationstävlingar – Elektroniktidningen

Vår

Vitsippor och tussilago i all ära men riktig vår är det inte förrän jag slutar mata Hulken med sin daglig pellets. Så det så.

Idag är dagen. Bara några smulor kvar nu. En uppkopplad varmvattenberedare får ta över. Varmvatten vill man ju ha. Japp hemmabygge. Åtminstone kontrollogiken. Uppkopplad i säkert tolv, tretton år nu, fast det är nog längre, arton tror jag. Långt innan dagens uppkopplingshype. Men ombyggd bara för att  den gamla styrlogiken brann upp. Ny kostade tre tusen. Inte för att det är skoj.

Det är torsdag här. Men svårt att inse att det är det. Jag antar att det är fler som känner så den här veckan. Hur kan veckan nästan vara till ända när den precis har börjat? Men jag vet såklart att vissa gläds åt det där. Jag tillhör inte dem.

En princip har jag trott stenhårt på. Den om rätten att tala. Så jag har alltid hävdat att nazister skall få tala, japp, vräka ur sig sin skit, därför att då kan man bemöta den, slå ner på den, och man har framförallt inte sänkt sig till den nivå som de här människorna befinner sig på.

Men nu vete fan. Vill man riva demokratin, är beredd att göra det med våld. Har man då också demokratiska rättigheter? Förr skulle jag tveklöst svarat ja på den frågan. Men efter att ha hört nazister i Ludvika uttala sig så har jag nog ändrat åsikt. De är människorna förtjänar inte den där rätten. Lås in hela bunten och kasta bort nycklarna.

Fast kanske inte SD anhängare heller. Ja och fanns inte dom så skulle jag säga det om Moderater. Fast de där gängen uppträder i alla fall demokratiskt. Fast mycket skit kommer det ur deras högljudda munnar.

Jag skickar in en novell till en tävling. Jag som lovat mig tiotusen gånger att aldrig tävla igen. Skäms. Japp, verkligen. För att jag gör det där. Blir bara besviken. Det är ju lika roligt att skriva utan att tävla. Men det är väl det där med att finnas till. Man sitter här och känner att man inte finns till. Då kryper man till korset. Skickar in. Vill finnas till. Önskar jag kunde hålla igen. Alltså på semlor, Vic’s Blå och novelltävlingsinskickande.  Den sista var det länge sedan nu jag föll dit på. Men de andra ständigt.

Jag är en dålig människa.

Fast det visste åtminstone jag förut.

Fast nu, en ny dag, en att ta tag i. Jag älskar nya dagar. Ser var och en av dem som en gåva. Se där, en högvist, att ha fått det sinnet. Det behövs inget tävlande för det där. Man har redan vunnit.