Service i gles- och landsbygder – digitalisering och serviceutveckling                – Tillväxtverket

Dagens ledord är “digitalisering”.  Skit i “behov”. Ett “dumord”.

Source: Service i gles- och landsbygder – digitalisering och serviceutveckling                – Tillväxtverket

Vem vet?

När vi flyttade hit veckopendlade jag till Stockholm. En nackdel med veckopendlandet är att det är jobbigt att sticka iväg på söndagskvällen eller måndagsmorgonen. Men det där jobbiga vägs lätt upp av att komma hem på fredagskvällen. Först de Hälsingska bergen. Man såg dem då. Kunde inte se sig mätt på  dom. Njöt. Från det man åkte av E4’an och hela vägen hemåt fans de där.

Sen när man såg tornet på Los kyrka så var man nästan hemma. Ofta trött där såklart. En lång väg att åka och vi jobbade hårt där nere. Sen att stiga ur bilen. Ta de där första andetagen av en luft som är så obegripligt mycket lättare att andas än den man andades när man steg in i bilen, som smakar så gott, som är helt fantastisk och helt overklig. Höghöjdsluft. Ja och så tystnaden. Jag brukade stå där utanför bilen en stund efter jag kommit fram. Stå där och dra in luft i lungorna. Lyssna på tystnaden som bara stördes aningens lite av bilens knäppande när motorn kyldes ner. Njöt av det där. Kände att jag kommit hem. Det fanns ingen tvekan i den känslan.

Sen går ju åren. Man tar bergen för givna igen. De finns ju där varje dag. Man andas den där luften också vareviga dag. Inget märkvärdigt med den. Man dricker det där vattnet dagligen, det som det behövs folk utifrån för att man skall förstå att det är verkligen gott. Man fattar när de står där vid kökskran och tar sitt tredje glas vatten samtidigt som de lovprisar det där blöta och klara som de snart häller ner i sin strupe igen. Ja och sen tystnaden. Inte lyssnar man så ofta på den. Man är snarare trött på den. Längtar efter neon och betong och larm.

Men idag, när jag fyller fågelmat, står jag ändå där en stund och lyssnar på det som inte hörs. Det är helt tyst. Förstärkt av de senaste dagarnas pudersnö har tystnaden återkommit. Någon fågel piper vårkåt i ett träd en bit bort. Men annars hörs ingenting annat. Så jag ger mig lite tid. Står där och tittar ut mot skogen och trädens snötyngda grenar. I det där hör jag hemma här. Det är därför jag bor här. Jag grundas i lugnet. Men visst.  jag saknar staden. Det är i den jag är i jobb. Har alltid varit. Även när jag suttit här inne på kontoret. Där vill jag ha puls, där vill jag ha larm. Helst också arbetskamrater som förstärker och utmanar den man är. Men allt kan man ju inte få. Men här ute, där ute vid fågelbordet, i tystnaden, där står den verklige jag. Den jag är om man plockar bort allt annat. Grunden. Den grundade Åke. Den som orkar leva. Som vill leva.

Så jag gjorde nog rätt ändå den där gången trotts allt. Det känns i alla fall så när jag står där. Visst hade jag varit rikare. Högst troligt i alla fall. Visst har jag känt fler människor. Kanske hade jag till och med en och annan trofé ståendes där på hyllan om jag valt staden. Det är lättare i de avseendena att finnas där i myllret. Men inom mig. Där inne där det av en själv som egentligen betyder något finns, hade jag nog känt mig vilsen. Något man kunde jobbat bort såklart. Jobba – jobba – jobba. Som så många andra.  Så som man kan jobba bort en längtan efter staden här ute också. Men ändå. Det känns lättare att få sig en dos stad med det här som utgångspunkt än tvärtom. För mig åtminstone. Andra har säkert andra behov och andra fasta punkter. Jag är nog för känslig, för svag, för att alltid finnas där i stadens larm och puls. Jag behöver eftertanken. Behöver “själv”. Eller också är kanske allt bara en flykt. Kanske är det det man kommer fram till till slut. Att man lurade sig själv hela tiden. Som hon med alla pengarna på banken som ligger där på sin dödsbädd. “Vad tjänade det till?” Frågar hon sig. Kanske ställer jag en liknande fråga jag också. Då. Kanske till och med du… Vem vet? Liksom.