Mannen med den svarta axelväskan

Han står där ofta. Kanske varje dag. Ja, där på Time Square i New York alltså. Mannen med den svarta axelväskan och de gestikulerande armarna. Han pratar upprört med människor som passerar. Ibland stannar någon och han visar något på sin telefon. Allt sker med emfas. Armarna rör sig som väderkvarnar när han berättar sin historia. Han vet något viktigt som inte vi vet. Något bara han vet. Något han vill berätta för de där människorna som går där över torget.

Han stör väl ingen egentligen. Möjligen om man är känslig och svag i själen.  Jodå han verkar vara ett udda inslag i folkvimlet där borta. En återkommande person. Jo, efter någon vecka känner man igen några stycken. De är alla män. Trasiga människor. Men just den här mannen är det full fart på. Han är hel och ren. Man måste vara glad att det finns sådana som han. Lite lagom annorlunda sådär. Visst måste vi ha utrymmer för det? En dag skall jag åka dit, ställa mig där mellan tre och fyra, och vänta in honom. Nyfiken som jag är på hans berättelse. När jag hört den skall jag bestämma mig, ja först då, om jag skall föra den vidare eller inte. Eller förresten, kanske göra honom sällskap där på torget. Försöka övertyga människor om de gemensamma fria och öppna protokollens himmelrike…

“Wintern kommer!”

Det är en sådan där morgon som ropar “WINTERN KOMMER!”, japp med dubbelt W eftersom sådana här morgnar bryter lite lätt på Tyska. Inte ens talgoxarna, som pickat på fönstren efter mat i två veckor nu, verkar vara ute. Det är bara den där vinden, regnet, dimman, ja, höstvädret. Det som säger stanna inne, tänd en brasa, leta upp en god bok och häll upp en rökig whisky och gör sen inte skit mer idag.

Fast jag har såklart ingenting emot det här höstvädret egentligen. Jag gilla höst. Det är vintern som är problemet. Ja “wintern” då såklar. Man skall vara konsekvent. Men slapp man gå ut på vintern så hade väl den gått att leva med också. Tyvärr måste man det. Alltså går det inte att leva med.

Så med regnet smattranade mot rutorna sätter jag på lite kaffe och slår på mina skärmar. En ny (låtsas)vecka började igår. Den matematiske sonen skjutsades till stationen för hemfärd till lärdomsstaden efter en helg hemma. Han har blivit en bra människa. Det glädjer mig. Men bra människor föds bara ur kamp.

Skjutsar ner K till riktigt jobb. Om jag inget jobb har så har hon två. Det är orättvist. Jag den förste att erkänna det, jag den förste att ändra på det om det gick.

En kamrat är i LA, går där rockstjärnor varit, pratar med “rocksaligheten”, ser kändisarnas hus. Jag kan inte hjälpa att för mig blir det lite sällskapsresa. Jag har aldrig varit åskådaren. Aldrig set charmen i att hålla i Madonnas trosor eller Einsteins pipa. Men allt det där kan såklart vara underbart ändå. USA är ett jävligt roligt land att resa i. Ja och har man Nick Borgen med sig öppnas väl det en del dörrar som annars varit stängda.

Fast nu skall jag ta tag i min favoritdag. Segla iväg in i mina drömmar. Där, där det alltid är sommar och nära till hav.