1530

1530 dagar kvar.  Alltså blir det fest nästa månad.

Jag får en skål godis. Det hjälper mot tröttheten i exakt en timme. Sen är den där igen. Ja och värre. Men det får man ta. Jag har varit med förut.

Människor bedöms utifrån sina drömmar. Har de inga ja då är det synd om människan. Japp, så ser jag det. Pengar och annat spelar ingen roll. Har du drömmar kan du ta dig vart som helst.

Det finns väl jobb här för ungefär trettio personer. Men de där trettio gör väl annat. Antagligen. Här är de inte. Men jag låtsasjobbar på så gott jag kan. Men trettio manår gjorda av en det går såklart inte. I alla fall inte i min ålder. Det får man ta. Men jä’vlar vilka grejer det skulle gått att göra…

Alla tidningar (nästan) har betalvägg idag. Men borde åtminstone inte de som har presstöd ha en öppen del. Tycker det vore rimligt. Men jag fattar iof inte över huvudtaget hur man tänker. Vi gamla kanske kan fårs att gi in genom de där betalväggarna men hur har man tänkt sig med nästa generation? Har man bara gett upp? “Vi kör så länge det gå…” liksom. Kortsynt. Bort med presstödet. Det hamnar bara i fickor som inte har gjort sig förtjänta av de där pengarna numera.

Men trött nu alltså. Trötthet och förvåning över att det redan är fredag är känslan för dagen liksom. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hur det nu än blir så skall det vilas ikväll. Trotts att jag velat att veckan var tretton plus en dag längre än den är.

Nu skall jag göra det som skall göras klart. För att jag vill och för att jag måste. Trevlig helg på er!

ps På Times square är det lugnt ds