Man borde lära sig lyssna

Man har ett löjligt liv såklart. Hur löjligt kan ett liv bli? Jävligt löjligt faktiskt. Ja och det är innan man tittar på en enda statistik-nuffra, eller saldon, de siffror som mäter framgången i det man gör. Tittar man på dem, Kolumnerna och siffrorna, räknar ihop, så är det bara att lägga sig ner och vila som återstår. Inte göra något mer. Sluta. Ge upp. Sätta P för allt. För visst, Buddhistisk sandkonst har en poäng, men att bara ägna ett helt liv åt det… nja… det kan inte vara sunt. Till och med den ses ju ändå av någon oftast innan den förstörs.

Men det är klart man är inte ensam. De flesta har det faktiskt precis sådär. Man skriver och ingen eller få läser, man gör annat och vem fan bryr sig. Så man lägger ner. Det finns ingen vits. Det är där sådana som jag skiljer oss från mängden. Vi som fortsätter ändå. Skriver fast det är tröstlöst. Släpper releaser av saker fast ingen bryr sig. Håll med om att det finns en skillnad där. Att det egentligen borde finnas hurrarop och priser också för oss som ändå håller på och håller på. Som går och går men aldrig kommer fram till dörren. Ja tamefan om det inte var en bra egenskap också förr i tiden. Att inte ge sig alltså. Att fortsätta. Inte sluta. Men inte idag…

Man skall vara snygg.

Eller man skall vara rolig.

Ja, eller möjligen rik.

Helst alla tre och ha en farsa som jobbar på Sveriges X.

Sen måste det man håller på med vara sensationellt eller i alla fall lättförklarat. Krävs två tankesteg går det bort. Gud förbjude tre eller fyra. Är det tråkigt hinner det inte ens fram till valet finnas kvar/gå bort.

Eller också är det inte så alls.

Livet är rättvist och utfallen så som de skall vara. Den där bonden i Småland som plockade sten år efter år och satte sitt utsäde under ett helt liv, inte gav upp och for till Amerika som andra. Aar han något att ha egentligen? Förde han landet och mänskligheten framåt?  Finns det en stor fin förgylld gravsten rest av tacksamma över hans minne på den kyrkogård där han ligger? Eller är det bara murarna av sten kring ägorna och stenröserna i utkanterna av dem, just där huggormarna solar sig och leker, som är monument över hans slit? Har hans kvinna ens det som eftermäle?

Men de trodde på något, Jo jag tror det. Att genom att arbeta så skulle saker och ting bli bättre. De la sig inte ner och dog. De kämpade vidare tills de inte orkade mer. Men slutade inte förrän den dan de inte orkade lyfta en enda sten till. De ville ta en till också då men kunde inte.

Jag brukar tänka på dem när jag ser de där stenhögarna ute på åkrarna. Dalarna är lika full av sten som Småland. Brödet kom inte på ordet utan att hantera den där stenen. Bryta den. Flytta den. Varje år ta bort de nya som som vinterns frost förde upp till ytan. Ja och kvinnorna. Jag stod på en auktion en gång. Männens redskap gick för bra pengar. Hundringar och tvåhundringar. Kvinnornas arbeten gick för en femma eller också ropade ingen. Just där och då hade de inget värde. Trotts den kärlek och omsorg och alla timmar som lagts ned på att tillverka dem. Många saker var underverk.

Fast det finns såklart en glädje i att skapa något. I alla fall för en del av oss. Det där att få en ide i huvudet och sen försöka realisera den så nära den där målbilden (visionen) man har som det bara är möjligt. Japp, hela mitt liv har jag hittills ägnat åt olika sådana projekt. Jag är sådan. Har alltid varit. Ett fåtal har kanske till och med fått sin plats i historien. Men större delen, de flesta, har såklart bara bleknat bort och försvunnet precis som den där buddhistiska sandkonsten. Man kan bara konstatera att de projekt som gått den vägen på inget sätt varit mindre tillfredsställande att realisera dock. Där finns en lärdom.

Nu är jag ganska gammal. Det är för sent att lära sig just “ge upp” läxan nu. Gamla hundar går inte att lära sitta. I alla fall är de vrånga så in i helvete. Man måste lura dem att tro att det finns någon mening med det där sittandet. Med “ge uppandet”.  Men hopplöst. Tror jag. En del måste hålla på. Det är bara så. Annars kan de inte leva.  Jag är sådan. Det kan inte hjälpas. Gud och mänskligheten må förlåta mig.

Sommar med Anders Arborelius

Sommar i P1 med Anders Arborelius

Jag försöker i alla fall. Men pallar bara en halvtimme. Så ur tiden. Gud är en “han”…. Bara det. Ja en sådan massa strunt. Herre gud så dumt! liksom. Behöver man verkligen inte lyssna på. Gå ut i närmaste skog så är du närmare Gud än vad de här människorna någonsin kommer att ta dig. Ryser och går vidare.

Sommar i P1 med William Spetz

Sommar i P1 med William Spetz

Som vanligt har jag fel. Jag förväntar mig fördomsfullt ett “sommar” som är ytligt och bara passerar genom huvudet från ena örat till det andra. Men FEL FEL FEL. Till slut sitter jag här på stolen med tårarna rinnande nedför kinderna (men samtidigt leende och småskrattande) och editerar min kod där på skärmen. “Hem till gården” spelas på kyrkorgel för en älskad mormor och det är härligt. Ett fantastiskt program helt enkelt! Lyssna!.

Av någon anledning är också hela musikdelarna fortfarande kvar. En seger för en bra programform också det.