Sjukdomsprat och en fork

Det värsta som finns är naturligtvis att lyssna på en gamling som pratar om sina sjukdomar. Ja och gamlingar älskar att prata om sina sjukdomar. Eller hur? Omvänt, gör man det är det liksom ett säkert tecken på att man definitivt är gammal. Mer vuxenpoäng/gammelpoäng går det liksom inte att få.

Så här och nu är det dags. Det kan inte hjälpas. Det handlar om att om man sagt a så får man säga b ja och tro mig c kommer också vad det lider.

Min ortopedöverläkare ringer idag och ger status. Japp det växer bakterier på axelprotesen inne i benet. Så det blir att “knacka loss” den gamla protesen, in med antibiotika i benet och i blodet och sen dit med en tillfällig protes som skall sitta i två månader och sen en större operation with the latest greatest. Upp med alla muskler och senor igen och sen sy fast dom. Bra tycker såklart jag. Det är värt en chans. Kanske blir det bättre. Om inte kan det knappast bli allt för mycket sämre. Ja om man överlever operationer då såklart. I båda fallen kan man få mindre ont. Och ont har den här sommaren gjort. Jävligt ont. Men vintersäsong fungerar det inte med operation för mig. Det skall bära pellets. Så jag ber om en icke under eldingssäsongsoperation och det går bra. Maj kanske det blir. Bra. Att sen sommaren blir pajad må så vara.

Så nu känns det alltså som om man har ungefär ett år kvar och leva. Man får alltså knappa på. Kanske fixa en prostataoperation under tiden. Så att man är ny till nästa höst. Ja, eller död. Tänker man sådär fatalistiskt så gäller det att knappa på alltså. Men det är väl som att flyga. För det mesta går det bra. Till och med för mig. Jag som lockar till mig trasiga bultar och maskiner som säckar samman var än jag går. Man får helt enkelt lita på det där marginalerna. Också de små.

Det är alltså som det är. Som med allt annat.

Dagen annars. Forkar kod för en webserver och fixar så den kompilerar i mitt projekt. Japp sådant tar en dag. Vinst är en MIT licens. Inte mycket mer. Men det blir bra till slut. Livet rullar på och jag med det. Fast nu får det räcka för idag. Imorgon Ljusdal. Tänk så mycket av världen man får se ändå…

Septemberfukt

Joho, måndag och klar med delmoment. Alltså får man angripa något nytt i låtsasarbetandet. Detta samtidigt som det finns en hel oskriven vecka till förfogande. Det kan inte bli bättre. Älskar måndagmornar.

Ved beställes. Öppna spisar kräva ved. Frusna gubbar med.

Dom skall komma från ortopedin idag efter månader av odling.  Det blir antagligen det vanliga. Man ser inget fel. Det hjälper inte en i det närmaste obrukbar högerarm. Axlar är komplicerade saker. Det blir väl “out in the void again” gissar jag. Man skall ha lite ont så att man vet att man lever är devisen. Jag har lättare med det onda än att inte kunna göra enkla saker som att dra igång en gräsklippare. spika, gräva, jobba ovanför huvudet. Men nu skall vi inte vara gnälliga. Nehej då. Man lever. Kan skratta.

Ute september. Träden börjar ändra färg. Det är egentligen inget fel på den här månaden. Allt lugnar ned sig. Det blir dessutom ganska vackert. Inget större fle på temperaturerna heller. Inte minus allt för ofta. Förresten är det september inne också om man tänker efter.

Fast höstmånad är väg mot vinter. Ja och jag har svårt med vintern. Det kan inte hjälpas. Eldningssäsong och allt det där. Det är ingen rolig tid. Men man bor ju här frivilligt. Man har möjligheten att dra iväg söderut. Såg att flyttfåglarna drog i stora skaror när vi var i Hudiksvall. Så återigen klaga skall man väl inte. Man får krypa in i sin kokong och sitta där och kura. Ja man skulle kunnat skriva “lida”. Men sanningen passar sig inte alltid.

Men jaha liksom. Är sugen. Så varför inte ta tag i det som fortfarande är oskrivet. Göra historia av det.

Begreppet kabeltattare – Krigsforum.se

Det fanns fasta trådnät över landet, de flesta i dåv. Televerkets regi.(Monopolet gällde dock själva telefonapparaterna.)(Inte minst försvaret hade egna fasta trådnät samlokaliserade med TV:s.)I Televerkets fasta nät fanns det lediga MX-linjer för militärt bruk, m.a.o. en viss fri kapacitet. Längs linjerna, ibland “mitt ute i skogen” fanns det PKS:ar, påkopplingsställen. När förband grupperade, eller om fasta förband fått det fasta nätet skadat, gällde det att lägga ut nya linjer. För detta fanns det linjepatruller, vanligen om fyra man där en man sprang med en kabeltrumma på ryggen från vilken en dubbelledare rullades ut. Efter honom föjde en man med en lång krokförsedd stång med vilken han lade upp den tråd som rullades ut på t.ex. trädgrenar o. likn. En man hade en reservrulle på ryggen och en hade till uppgift att skarva och rent allmänt fixa till resultatet. Detta var kabeltattarna i inskränkt bemärkelse. Sedan, för att fortsätta med det anekdotiska, kunde man koppla in fälttelefoner s.k. fältapor på de här mera tillfälliga ledningarna, eller för den delen också direkt mot en fast linje.Fältaporna hade egna batterier så med fältapor, kabeltattare, och kabel gick det att lägga ut och få igång autonoma telefonnät över ett antal kvadratkilometer. För trådkommunikation över längre avstånd gällde det att koppla in sig mot de fasta näten.

Source: Begreppet kabeltattare – Krigsforum.se