Mötesplats

Dricker kaffe, nu den här tiden, det är  ett misstag, ett stort misstag. Men jag dricker i alla fall. Allt mot bättre vetande. Vore jag en människa som tänkte efter före skulle jag inte göra mycket. Nej inte dricka kaffe nu den här tiden heller. Jag vet ju hur det blir.  Men jag föredrar ett liv där det inte alltid är så jävla mycket tänkande och planerande före. Det får bli som det blir ibland. Jag tar bilen ibland och bara åker dit jag kommer. Hem hittar man alltid. Det är det där att komma bort, att överraska sig själv, som är problemet. Man måste överraska sig själv ofta. MÅSTE!!! Om man lever. Inte om man är död.

Antagligen är det där en reaktion på allt för många rader programkod i ett liv. Av den förutsägbara värld som jag lever i. En hjärnhalva, den analyserande, i arbete. Den andra delen av huvudet är bara inblandad när jobben börjar. Några timmar. Sen tar det dagar, veckor, månader, år att realisera skiten som den fria hjärnhalvan funderat fram. Japp jag kör alltid i mål.  Är ingen “ge-upp-person”. Det tar ofta tid. Är mycket uppför. Men i mål kommer jag. Alltid – tamefan. Fast just det är såklart en egenskap som passade bättre i en annan tid.

Gott!

Kaffet alltså.

Japp, kexen med. Torra som fnöske, men goda.

Tänk att kunna boka en sista minuten biljett någonstans just nu i detta ögonblick och dra iväg över helgen imorgon. En del människor KAN gör det där. MEN gör det inte ändå. Visst är det sorgligt. Man kunde t.ex. dragit iväg till New York. Vandrat runt där en dag. Fått nackspärr. Druckit blaskigt kaffe. Druckit en skär och bögig drink för att man kan. Kanske skölj ned det hela med en 12-årig manlig whisky.  Återställt balansen. Sen köpt ett par nya jeans. Eller begagnade. Men kanske inte ändå. Alla är så jävla korta där borta. Italienkorta. Men vandrat runt i natten. Inte sovit. Innan planet går hem igen. Där kan man sova. Över Island och Atlanten. Väl hemma kan man försöka fatta vad som hände. Kanske gör man det efter en trött vecka. Men antagligen behöver man tre eller fyra veckor för att fatta. En livstid för att glömma upplevelsen. Det som är bra med resor. De dör aldrig där inne i huvudet. Blir bara bättre med tiden.

Japp, så kunde helgen blivit.

New York kunde vara Oslo lika väl.

Eller Prag, eller London, eller Paris, eller Moskva eller…

Det är mötena som är resan, inte resmålet.

Men jag gissar att för min del blir det på sin höjd en god bok och en grön IKEA soffa.

Lika bra det kanske.

Men en dag.

När jag kan flyga.

Då skall ni se på andra bullar. Eller kubbar.

“Hurra, hurra, hurra!”

Skulle man kunna utropa. Om man ville. Varför inte liksom. Ja, man kunde hurra för att det är fredag imorgon, för att det varit semeldag den här veckan, för att det är Looooooooosvecka, för att det är Vasaloppssöndag på, just det, söndag, för att man lever, för att man föddes, för att livet är gott,….

Eller för något annat, nått dåligt, för att pigga upp sig. Kasta lite konfetti upp i luften och ropa sådär “HURRA” så att det hörs över bygden. Ja ingen kommer liksom åt en då. Eller hur. Alla borde ropa “HURRA” lite oftare. Ja sådär spontant på jobbet, i affären eller i bilkön. Vi hade fått en bättre värld då. Det vet jag.

H U R R A ! ! !

Prova!

Bättre verkan än bensodiazepiner blandade med alkohol.

Säkert.

Fast människorna vill kanske inte ha en bättre värld. Åtminstone verkar det så. I alla fall från mitt Losperspektiv.

Lars Winnerbäck sjunger så vacker för mig här på kontoret. “Hosianna….”, jag har aldrig fattat vad han sjunger om. Tror det är en del av hans storhet. Att ingen förstår vad sångerna handlar om. Ja, inte han själv heller.  Han plockar ihop lite ord som passar tillsammans bara. Sen tycker alla det är förbannat djupt. För att de liksom jag och Lasse själv inte fattar ett dyft. Det har alltid fungerat det där. ALLTID.

Men nu är kaffet slut. Nu skall jag försöka få ur det ur kroppen på några timmar. Så att man kan sova. Good luck med det liksom. Fast skit samma. Jag har kod att skriva. Sten på sten ni vet. Så det här svamlandet får jag fortsätta en annan dag.

New Zealand will pay for your holiday if you agree to a job interview in Wellington | The Independent

New Zealand has created the dream job interview. The tech industry in the city of Wellington is looking to recruit tech experts from around the world and they are offering a free holiday to the country for anyone who can prove their merit.

Source: New Zealand will pay for your holiday if you agree to a job interview in Wellington | The Independent

Krångligt

Uppe vid halv fem, märker att kylen jävlas, slår på – av- på – av – på – av… En trött “jag” försöker få till något. Men får ge upp efter en halvtimme. Electrolux lågprismärke. Styrlogiken verkar vara det man sparat in mest på. Frysens styrning pajade för några år sedan. Frysprojektet  kommer alltså antagligen följas av ett kylskåpsprojekt. Fast nu på morgonen verkar allt stabilt, temperaturen OK, i  alla fall tills jag öppnar kylskåpsdörren. Då börjar det igen. Japp, får titta på det där.

En ny dag. Stoppar i mig en kamrat Alvedon. Innan kaffet. Såklart. Finns det en annan ordningsföljd? Ja, kanske. Vet att den där tabletten tar mig genom förmiddagen som så många gånger förr. Skiter i promenaden. Siktar på en till vit för att klara eftermiddagen.

Styrningarna av snart allt har ersatts och byggts nytt av mig här i huset vid det här laget. Varmvattenberedare, panna, frys, tvättmaskin, torktumlare… Sjukt. Felen är nästan alltid något elektroniskt. Lagning (läs kretskortsbyte) kostar lika mycket som en ny enhet. Så det blir jag som fixar något. Varmvattenberedaren var nog det första. Verkligen inte avancerat. Använde en PIC de första åren. Åskan tog temperatursensorn några somrar. En gång blev den till en askhög. Inget mer kvar. Antagligen samma anledning som fick kontrollkortet att ge upp från början. Men nu VSCP styrt och strax skall jag byta ut alltihop mot några av Grodans standard kort. Om jag inte kan sälja dem och tjäna pengar på dem så kan de i alla fall få jobba så länge. Kanske har den där varmvattenberedaren nu snurrat femton år extra. Men kanske, om jag skall räkna tid, så har inga pengar sparats in. Det har lagts några timmar på reparationer, många gånger mitt i natten iklädd endast kalsonger. Men samtidigt undrar man över tiden vi lever i. Slit och släng mentaliteten.

Hur många vitvaror, varmvattenberedare och annat slängs iväg och skrotas fast de bara har något litet skitfel? Massor tror jag. Nästa frys som köps in blir nog en trasig men där kompressorn fungerar. Fast “hallå Electrolux“, skicka gärna en sprillans så skall ni se på fan till uppkopplad frys med open source hårdvara, open source firmware. Japp, det går bra att skicka en kyl i samma leverans. För gamla goda E2Home tiders skull liksom.

Kanske skulle man börja köpa in nya enheter och anpassa dem till en modern tid.

Fast visst ja. Inte jag. Jag är vakuumförpackad i fem år. Eller resten av mitt liv om man skall vara realist. Mitt företagarliv är väl i princip till ända. Sorgligt. Kan man förlika sig med den tanken?

Saknar det där hårdvarubyggandet. Japp. Så på det viset är det kanske tur att saker går sönder.

I bilen har jag inte ett enda hembygge i ännu. Tänka sig.

Men strul hos Amazon ställer till det på många ställen och tjänster här hemma i Sverige under gårdagen. Själv tycker jag det är fullständigt sjukt när då t.ex. husets termostat är beroende av en molntjänst som finns i USA. Visst, bra och OK om den där tjänsten kan tillföra något, men beroendet. Bort med det! Fast det där tänket fans redan på E2Home tiden. Man tänket sig ett hus. Inomhusklimat skulle styras. Temperaturdata skulle hämtas från SMHI. Jag försökte argumentera för en temperatursensor på taket. Men nope. SMHI blev det. I en sådan arkitektgrupp är det ingen ide att sitta. I slutänden handlade det ändå mest om att kunna åka på de olika standardiseringsmötena runt om i världen. OSGi det var liksom grejen där med otaliga möten runt om i Europa och USA. Japp vi fick OPENHAB därifrån. Skräp. Yta. Snart glömt och begravt.

Ja, det möts kring andra “standarder” idag såklart. På olika platser i Europa och i USA. Det är säkert skoj. Men så jävla bra blir det sällan. Resultatet.  Jämför alla X… grupper som standardiserade mail och annat. Är det någon som ens minns dem längre. KISS – Keep It Simple Stupid och öppenhet vinner alltid. Till slut.

Alla skall lära sig programmera. VD’ar är tydligen den senaste gruppen. Varför alla skall lära sig programmera förvånar mig alltid. Varför lär sig inte alla lite om hjärnkirurgi istället. “Så man förstår möjligheterna”.

Jag räcker ut tungan åt allt det där. Blääääää…. liksom.

Försök väcka intresse i unga år. Tänder det så tänder det. Men skicka inte in ALLA i de där maskinerna som stöper och likformar. För det man vet om ALLA är att “alla” är OLIKA. Japp, och att OLIKA är det viktigaste vi har.

Nu tänker jag ta tag i den här dagen. Göra så gott jag kan. Men än så kan sådana som jag inte göra.

Berlin

Hi VSCP team,
Nice to meet you – we’re GTEC. We’re based in Berlin and we support tech-driven startups for free. Based on your website vscp.org, we see you as a promising startup to be in our Coworking Lab and we would love to get to know you better!
We’re expanding our office and opening up new spots for global startups (like you!) to come and join our Berlin startup community. As part of the GTEC family, you would get free coworking space in the heart of Berlin, startup mentoring, and access to an extensive network within the GTEC Lab.
Kul stad sägs det att det är. Undrar om det är lika skoj där som i Los!? 😉