Dricker kaffe, nu den här tiden, det är ett misstag, ett stort misstag. Men jag dricker i alla fall. Allt mot bättre vetande. Vore jag en människa som tänkte efter före skulle jag inte göra mycket. Nej inte dricka kaffe nu den här tiden heller. Jag vet ju hur det blir. Men jag föredrar ett liv där det inte alltid är så jävla mycket tänkande och planerande före. Det får bli som det blir ibland. Jag tar bilen ibland och bara åker dit jag kommer. Hem hittar man alltid. Det är det där att komma bort, att överraska sig själv, som är problemet. Man måste överraska sig själv ofta. MÅSTE!!! Om man lever. Inte om man är död.
Antagligen är det där en reaktion på allt för många rader programkod i ett liv. Av den förutsägbara värld som jag lever i. En hjärnhalva, den analyserande, i arbete. Den andra delen av huvudet är bara inblandad när jobben börjar. Några timmar. Sen tar det dagar, veckor, månader, år att realisera skiten som den fria hjärnhalvan funderat fram. Japp jag kör alltid i mål. Är ingen “ge-upp-person”. Det tar ofta tid. Är mycket uppför. Men i mål kommer jag. Alltid – tamefan. Fast just det är såklart en egenskap som passade bättre i en annan tid.
Gott!
Kaffet alltså.
Japp, kexen med. Torra som fnöske, men goda.
Tänk att kunna boka en sista minuten biljett någonstans just nu i detta ögonblick och dra iväg över helgen imorgon. En del människor KAN gör det där. MEN gör det inte ändå. Visst är det sorgligt. Man kunde t.ex. dragit iväg till New York. Vandrat runt där en dag. Fått nackspärr. Druckit blaskigt kaffe. Druckit en skär och bögig drink för att man kan. Kanske skölj ned det hela med en 12-årig manlig whisky. Återställt balansen. Sen köpt ett par nya jeans. Eller begagnade. Men kanske inte ändå. Alla är så jävla korta där borta. Italienkorta. Men vandrat runt i natten. Inte sovit. Innan planet går hem igen. Där kan man sova. Över Island och Atlanten. Väl hemma kan man försöka fatta vad som hände. Kanske gör man det efter en trött vecka. Men antagligen behöver man tre eller fyra veckor för att fatta. En livstid för att glömma upplevelsen. Det som är bra med resor. De dör aldrig där inne i huvudet. Blir bara bättre med tiden.
Japp, så kunde helgen blivit.
New York kunde vara Oslo lika väl.
Eller Prag, eller London, eller Paris, eller Moskva eller…
Det är mötena som är resan, inte resmålet.
Men jag gissar att för min del blir det på sin höjd en god bok och en grön IKEA soffa.
Lika bra det kanske.
Men en dag.
När jag kan flyga.
Då skall ni se på andra bullar. Eller kubbar.
“Hurra, hurra, hurra!”
Skulle man kunna utropa. Om man ville. Varför inte liksom. Ja, man kunde hurra för att det är fredag imorgon, för att det varit semeldag den här veckan, för att det är Looooooooosvecka, för att det är Vasaloppssöndag på, just det, söndag, för att man lever, för att man föddes, för att livet är gott,….
Eller för något annat, nått dåligt, för att pigga upp sig. Kasta lite konfetti upp i luften och ropa sådär “HURRA” så att det hörs över bygden. Ja ingen kommer liksom åt en då. Eller hur. Alla borde ropa “HURRA” lite oftare. Ja sådär spontant på jobbet, i affären eller i bilkön. Vi hade fått en bättre värld då. Det vet jag.
H U R R A ! ! !
Prova!
Bättre verkan än bensodiazepiner blandade med alkohol.
Säkert.
Fast människorna vill kanske inte ha en bättre värld. Åtminstone verkar det så. I alla fall från mitt Losperspektiv.
Lars Winnerbäck sjunger så vacker för mig här på kontoret. “Hosianna….”, jag har aldrig fattat vad han sjunger om. Tror det är en del av hans storhet. Att ingen förstår vad sångerna handlar om. Ja, inte han själv heller. Han plockar ihop lite ord som passar tillsammans bara. Sen tycker alla det är förbannat djupt. För att de liksom jag och Lasse själv inte fattar ett dyft. Det har alltid fungerat det där. ALLTID.
Men nu är kaffet slut. Nu skall jag försöka få ur det ur kroppen på några timmar. Så att man kan sova. Good luck med det liksom. Fast skit samma. Jag har kod att skriva. Sten på sten ni vet. Så det här svamlandet får jag fortsätta en annan dag.
