Category: Betraktelser & Berättelse

Det regnar idag när jag hämtar tidningen. Skönt tycker jag där jag lufsar ut i storstövlar och inte barfota som de senaste månaderna. Regnet är det sköna då alltså, barfota går jag gärna ett tag till. Nu är det verkligen tyst här på berget. Fåglarna har tydligen annat att göra nu än att sjunga, det har kanske att göra med en stundande höstflytt. Idag när det regnar gör väl det sitt till men det enda man hör egentligen är tranorna när de flyger över huset på sin daglig tur och skriker “vi kan flyga”, “vi kan flyga”. Förmodar att det är de två ungarna som skriker detta och att föräldrarna svarar “tyst med dig unge” “tyst med dig unge” på föräldrars vis. Eller också säger de något annat, hemligt och förborgat för oss självupptagna människor.

Inte heller denna morgon möter jag dragspelaren vid postlådorna. Han sover förhoppningsvis sin skönhetssömn eller också har han hunnit fram till kaffet. Möjligen är det regnet som håller honom inne. De är mer rädda än andra för fukten dragspelarsläktet. “Se upp för fukten älskling” brukar man höra dem sjunga eller om det nu är jag som hört fel igen. Men vi måste nog träffas och ljuga lite för varandra snart min gode gamle dragspelare och jag. När vädret blir torrare igen.

Annars tänkte jag se världen idag. Åka till centralorten, Ljusdal, bort liksom, för det är så långt det går ifrån en plats jag känner som hemma. Har aldrig riktigt kunnat ta in Ljusdal även om jag ibland kan tycka Ljusnandalen är det vackraste som finns. Det finns människor där också som är bland de bästa, men jag känner bara ett litet fåtal, ja de ryms väl på halva ena handen egentligen. Kanske lika bra det förresten. Vad i helvete har jag där att göra. Gäller väl Lo[o]s också. Känner väl inte mer än en handfull här heller men nickar åt många. Jagar man inte, fiskar man inte och kör man inte skoter så blir det väl så. Men man skall vara försiktig med att se ned på de här skogsmänniskorna. Det finns betydligt mer här i huvudena på folk i skogen än vad en snabb Stockholmsanalys av människorna ger vi handen. Filosoferna och tänkarna sitter ute i landets stugor, det har jag lärt mig. Inte på landets tidningsredaktioner eller tankesmedjor. Det må vara att det bara är blommorna, älgarna och vinden som får höra deras funderingar och slutsatser men de är inte mindre sanna, avslöjande och revolutionerade för det. Den som tror något annat har fått existensen om bakfoten.

Men det är det där bakåtsträvande som sänker mig som ett blysänke. Hur historien är så jävla förbannat bra, det gamla så eftertraktansbart, men det nya så jävla dåligt, hemskt och farligt. Speciellt när det där gamla var framsteg och nytt då när det hände men ingen tycks förstå det sambandet. Oviljan att förändras och att tro och följa de stora visionerna och den naiva föreställningen om att Messias snart kommer från Stockholm med sin fabrik utflyttandes till orten med alla nya välbetalda arbetstillfällen. När det egentligen bara är de som står där på den egna jorden som kan förändra. Som måste samarbeta och förändra för att överleva. Men det händer såklart inte. Ledarna sprider bara sina optimistkonsultåsikter och stora ord och klagomål på de som gör mest om att också de “borde ställa upp” med de positiva orden. Skit i handlingen. Den nya tiden byggs på ord i massor, helst positiva då. Men det är skönt såklart att vara gubbe. Man får liksom klaga då utan att någon förväntar sig annat. Men det där “ställ upp” klarar man sig iof inte utan.

Men det är som det är. Tidningen inhämtad. En macka skall man väl kunna få unna sig såhär på morgonen som o-cool gubbe från Lo[o]s. Läsa lite om världen och Sverige och om eländet. Där framkommer sällan så mycket positivt. En egen stund där på morgonen innan resten av huset vaknar. Ja det blir nog bra det.

Ja så fick man då det där samtalet från en dam på Bonnier Carlsen Förlags AB.

“Vi är intresserad av att ge ut din bok och skulle vilja träffa dig.”

säger hon efter lite döprat om väder och försäkran om att jag är den jag är. Det klickar till inom mig såklart. Vet inte om jag vill det där egentligen. Att bli utgiven. Det är ganska skönt att inte vara det liksom. Vara outgiven oskuld liksom, vara ren och obefläckad på den litterära marknaden och kunna ha det där framför sig att längta till och förskräckas av. Blir man utgiven så är man helt plötsligt allas egendom och alla kan tycka och kommentera ens person och verk och kritisera och tycka precis tvärt om om allt som man själv tycker och tänker om fortfarande i en ganska bestämd (i alla fall ibland) åsiktsriktning.

Dessutom läser ju folk det man skriver på sitt sätt och upplever saker som man själv inte liksom hade för avsikt att förmedla när man skrev det hela. Hur i helvete hanterar man det? Och hur hanterar man alla gamla språklärare man haft som nu kommer att hata mig för att jag får en bok utgiven fast jag inte lyckats ta in varesig grammatiken eller stavningskonsten under alla år när de med svett och möda försökt få mig att förstå och de faktiskt också har en egen bok som snart är nästan är färdig, en som är helt språkligt korrekt och den bok som kommer att revolutionera hela den litterära arenan. De där ambitionerna har ju inte jag liksom. Jag är ju bara ute efter att fördriva lite tid fram till döden med mina knapptryckningar och får man ett honorar för det så må det väl vara hänt ändå. Men bara kanske. Och tänk på alla diskussioner med de litteraturintresserade medelålders tanterna med färgat hår, illgröna scarfarna och de ännu mer färgade skalmarna på sina glasögon. Hur överlever man dem. Och alla priser sen. Middagar, kungar och skit.

Men hon pratar på, så mina tvivel får jag inte en chans att dryfta. Hon berömmer det ena partiet efter det andra och hur härligt jag beskriver huvudpersonen och den där kärleksrelationen. Och nog grät hon allt en skvätt där på slutet. Och sådär går hon på och jag säger “ja” och “nej” och “kanske” och försöker börja ett “men…” men hon babblar på. Ja hon bor i Stockholm fattar jag ju. Man pratar alltså. Har inte tid att lyssna. Så hon fortsätter att berätta om förlaget. Hur det kan marknadsföra boken och göra mig känd. Hur mycket budget det finns för marknadsföring, författarträffar och att den här boken säkert gåratt lansera också utomlands. Kanske filmrättigheter kan säljas. Jag borde skaffa mig en agent som kan bevaka mina rättigheter, hon kan rekommendera några bra namn när vi träffas. Om jag bara skriver om det där partiet i mitten så kommer det här att bli en storsäljare. Och då får jag äntligen in en kommentar

“V A D – S A – D U ! ?”

antagligen gör jag det för att jag säger den mycket högt och detta höga ljud antagligen distar något alldeles förskräckligt på ett kontor där i centrala Stockholm. “Vad menar du?” kommenterar damen och jag upprepar min fråga. “Menar du omskrivningen av delen i mitten?” frågar hon. “Ja” säger jag. “Kommer aldrig på fråga säger jag!” och hon svarar “Hur menar du då?” och jag svarar “Ja, det skulle ju vara ungefär som att be en konstnär måla om ett parti på sin tavla” och hon säger “jaha, tycker du det?” på utandning och fortsätter “Då kan vi nog inte samarbeta med dig för den där omskrivningen är nog ett måste för att den här boken skall kunna lyfta” och jag svarar “nehej” och lägger på luren och avslutar samtalet som fortfarande varandes en litterär oskuld, men en sådan som ändå ler där lite för mig själv därför att hedern ändå finns i behåll.

Wow man fick en dag till. Jag till och med utmanade ödet och somnade om vid fem och trettio, Trött som sagt, men kvart i åtta, lite försoven skall erkännas, buffade Frasse, gammelkatten, upp mig, och efter mycket kurr, klappande och ett sakta infinnande av medvetande i mitt gammelgubbehuvud, gläds jag åt den nya dagen. Ja, den är ett oskrivet blad helt och hållet. Hur spännande som helst om man tänker efter.

Man skulle kunna ta bilen idag och resa ut i Europa bara sådär. Några tusen på fickan och sen dra. Eller så åker man till en flygplats så att man kunde komma längre bort ändå. Jag känner tillräckligt många där ute i världens alla hörn för att kunna hålla på ett tag. Eller också packade man katter, resväskor och en gitarr och flyttade från Lo[o]s för alltid. Sätter en tändsticka i huset och ser det ta sig innan man drar härifrån från tröttheten och döden efter att ha ringt brandkåren.

Men oftast räcker det såklart med att veta att man kan göra allt det där. Att man inte har så mycket saker som tynger ner en eller är för fäst i det materiella. För studio och elektronikgrejer är, hur kära de än kan vara när man arbetar med dem, bara saker, verktyg. Klarar mig med lätthet utan allt det där. Jag kan göra musik utan tillstymmelse av musikinstrument eller studieprylar. Jag kan hitta på historier utan dator, penna och papper. Jag kan komma på idéer utan ett enda hjälpmedel. Och det är inte bevarandet av en endaste en av de där grejerna som betyder något, utan att kunna, vilja och få ynnesten att hämta de där grejerna från Gaja. Det är det som lyfter.

Så det får bli tidningshämtning. Också det en njutning. Koltrasten som föddes hos Pavarotti är tyst, dragspelaren sover nog så det är bara jag där ute. Höstkänning. Lite kallt. Och tidningen ligger där i lådan. Den som snart skall ersättas av den elektroniska. Det har vi bestämt. Turen ut till lådan tror jag att jag tar ändå. Den är liksom är beviset på att man har hela den här härliga dagen framför sig. Att man faktiskt lever och kan se vackert, höra vackert och känna skönt. Men först frukost (smaka gott).

Trött. Bestämmer mig för att sluta låtsasjobba vid tjugotvå och trettio. Tidig kväller liksom. Poppar lite popcorn. Vill testa “Lincoln” som vi har på en sticka. Har provat den förut men kom bara ungefär en kvart in i filmen. Orkade kanske något lite längre idag innan både fru och jag bestämde oss för att återigen ge upp. Maken till tråkig film lär inte finnas. Så det får bli en bok istället.

Ber därför att få önska världen godnatt. Man lägger sig och ingen kan väl vara helt säker på att man vaknar igen nästa dag. Man får liksom hoppas att man gör det och oftast gör man det såklart men det händer också att folk inte gör det. Oftare än man tror. Så man får liksom lägga sig med lite respekt för livet och vakna med lite extra glädje för att man faktiskt får vakna till ännu en oskriven dag. Det är i alla fall min enkla filosofi. Livet har jag liksom alltid hållit högt. Godnatt vänner!

Gubben vaknade nyss. Först en lång frukost. Nästan en sådan där lyxig facebookfrukost som det sociala nätverket översvämmades med bilder på varje morgon i semestertider. Men det här var såklart ingen vanlig dag. Den hembyggda raketen stod där, ute i trädgården, nästan redo för den sprakande, mullrande avfärden, den som skulle ske idag. Behövde bara tankas upp med de trettio tonen knallgas som dess bränsletankar kunde och skulle suga i sig. Sen var det bara att tända på och flyga iväg. Men först lyxig frukost som sagt. Det skulle bli betydligt enklare mat under den närmaste tiden där ute under hans rymdresa.

Raketen hade han jobbat på i flera år nu och till grannarnas och det lokala samhällets förtjusning hade den växt sig högre och högre upp mot himlen där i hans trädgård. Han var allmänt token som byggde en raket som han skulle flyga ut i rymden med. Men nu stod den där och sträckte sig tjugofyra och en halv meter upp i luften. Skinande, nyputsad och blank och med “Lovisa I” påmålat på sidan i blått efter hans kära fru, hon som skulle tända på och som han inte skulle få se på ett tag. Ja han hade faktiskt till och med varit tvungen att söka bygglov för farkosten eftersom kommunens noggranna tjänstemän betraktade det hela som en fast byggnad där på hans tomt. Hjul saknades ju nämligen. Saknas hjul är det en fast installation, punkt. Men de hade såklart inte beviljat hans ansökan. Togs den inte bort innan det och det datumet så skulle det bli vite och föreläggande och dagen hade kommit och vite och föreläggande hade krävts ut utan att betalas eller åtgärdas men raketen den hade blivit kvar. Det senaste hotet var att imorgon skulle kronofogden medelst handräckning från polisen forsla bort styggelsen från hans gård till samhällets medborgares och myndigheters fnissande förtjusning om en seger över det omöjliga drömmarna.

De förstod sig liksom inte på drömmar de där människorna. Det var liksom bara så per definition med myndighetspersoner. Men idag skulle den bort och det skulle ske med dunder och brak, det skulle han tametusan se till med lite hjälp av en älskad fru.

I sin bygglovsansökan hade han inte nämnt det utsprängda utrymmet under huset som härbärgerade de trettio tonnen knallgas. Han hade liksom inte vågat eftersom den mest fantasilöse då skulle få fart på sin fantasi i form av den ökande sannolikheten för förekomsten av möjliga explosioner och smällar i ett Svenskt villaområde. Att tillverka så mycket knallgas hade nämligen tagit tid och faktiskt tagit ganska mycket extra tid eftersom den el (också vattnet måste erkännas) han använt för ändamålet stals från kommunens system och det faktum att det inte gick att hämta hur många ampere (eller vatten för den delen) som helst utan att väcka misstanke. Men nu efter mer än tre års producerande så var utrymmet välfyllt. Att de numera bodde på en bomb som kunde, om det gick illa, spränga bort hela kvarteret, tänkte han sällan på, egentligen bara när det åskade eller när hans rökande granne kom och inspekterade bygget med sin glödande cigarett i handen och ett nedlåtande flin, som visade huggtänderna, placerat i grannansiktet.

Innan han gick in och borstade tänderna och tömde magen en sista gång öppnade han ventilen som skulle fylla bränsetankarna. Det pyste till när gasen började flöda och det skulle ta ett tag
innan tankarna var fyllda. Han han nog duscha också tänkte han och gick in på toaletten och låste om sig.

Och visst han han det. När han var duschad och kammad och den rosa astronautdräkten var påträdd på hans kropp – hans fru älskade nämligen rosa – så var det dags för att klättra upp i raketen som nu hade fulla bränsletankar och därmed mest kanske skulle betraktas som en bomb. En kyss på lilla fruns mun, modifierad motorcykelhjälm på och sen stegen upp till den lilla kapseln längst upp där på den tjugofyra och en halv meter höga raketen. Stege bort, ombesörjt av lilla frun. Dörr i kapsel stängd. På med alla instrument. Det blinkar och piper lite. Mätare går till sina lägen. Gyron börjar snurra. Datorer är bootade och klara. Full tank också på tankmätaren. Bra. Han var redo, fast först säkerhetsbälte på. Syrgas påkopplad. Så han talar om detta faktum för frun över radion, nu är det dags. Och hon börjar räkna

10 – 9 – 8 – 7 – 6 – 5 – 4 – 3 – 2 – 1 – Lift-off

Men inget händer. Inte ett dyft, inte en endaste liten puff ens. Istället för vrålande, skakande kraft som bomben under honom generererar när den skickar honom upp i rymden, ingenting. Nada. Han lyssnar med frun över kommunikationsradion. Hade hon verkligen tryckt på den röda knappen? Får ett jakande svar. Ber henne titta på sladdarna och det lovar hon att göra. Har ju inget att göra själv dock där han sitter och väntar så han tittar ut genom kapselns lilla fönster, en ruta tagen från en gammal folkvagn från sextiotalet. Ser de som samlats där på grannens gräsmatta. Hur de flabbar över misslyckandet. Gläds över att det här naturligtvis inte fungerar precis som det ju faktiskt sagt helal tiden. Vem i helvete kan bygga en rymdraket själv. Hans fru återkommer. Hon som alltid trott och stöttat honom i det här projektet. Jodå det var en skata som hade bitit av sladden till tändanordningen. Fixat med lite isoleringsband och ihopvirade kablar. Hon är en rackare på det elektriska hans fru. Var han redo? Och det var han ju. Så igen, nedräkning för så skulle det ju vara.

10 – 9 – 8 – 7 – 6 – 5 – 4 – 3 – 2 – 1 – Lift-off

Ett tryck på en röd knapp. Tystnad, tystnad följt av ett öronbedövande muller. Grannar som kastar sig bakom syrenbersån i skydd och i fruktan inför gud och sina liv men som naturligtvis kommer att överleva – om än förbluffade – med sina tråkiga händelselösa svenssonliv och allt. En fru som skrattande och jublande tittar på där bakom sin kontrollpanel i köket på ett litet rosa hus i en villaförort. En raket, ett hemmabygge i aluminium, plåt och plast fylld med trettio ton knallgas och en gubbe, som bara är hennes, som lyfter sakta vrålande, skakande som en segrare där utanför fönstret. Verkar inte riktigt veta om den skall flyga rakt upp eller åt sidan under en kort stund men bestämmer sig sedan och vrålar iväg upp mot himlen som en seger för de drömmande människorna över de som tror och säger att saker inte går att göra, de som tröttar ut och bromsar. Upp genom de lägre molnen for den. Upp genom de högre. Ut i det svarta tomma. Bryter sig loss från jorden, sveper efter en dag eller två förbi månen och då måste ändå gubben skratta för sig själv. Det här var ju riktigt kul. Mot Jupiter för tusan. Mot Jupiter!