Category: Betraktelser & Berättelse

En av dom första skälvande dagarna av Juni. Årets första regn faller på eftermiddagen. Moln från England fäller droppar från tvåtusen meters höjd. Moln som tagit med sig dunstande vattenmolekyler från den oändliga Atlanten. Engelsmännen har säkert redan fått sin del. Nu är det vår tur. Varma tunga droppar träffar sommarens första ljusgröna strån i gräsmattan där utanför fönstret. Den som snart behöver klippas för första gången i år. Maskarna evakuerar sina gångar. Behöver syret. En nyckelpiga tar skydd under ett blad. Jag kan inte hålla mig.

Jag tar boken med mig. Går trappan upp till vinden, där plåttaket är nära. Lägger mig raklång på golvet. På den gamla slitna trasmattan, den som mormor vävt. Lyssnar. Visst finns det där. Ljudet av regn mot plåttak. Jag behöver inte boken. Det räcker med att bara ligga där och lyssna. Bilderna kommer till mig. Unga grabbar på en annan vind under ett annat plåttak i en annan tid. Stegen som behövdes för att ta sig dit. Porrtidningar. Ja dom var nog inte så farliga. Snus. Ett knyckligt paket Prins. Soltändstickor. Allt förbjudet. Allt det hemliga. Säkert också en sommardag som den här. Sommarlov, spökhistorier och ficklampor. Mammor som ropade “mat”. Kråkan med den skadade vingen. Den som dog efter några dagar. Ville inte äta. Ville inte leva. Var jag lycklig? Kanske. Jag minns inte. Melankolin har alltid varit en del av mig då som nu. Jag har alltid känt mig utanför och som jag aldrig hört till. Men jag ler åt minnet.

Regnet avtar. Hamrar inte längre utan knackar nu ödmjukt och försiktigt och mer sällan mot plåttaket. I stuprännorna forsar det fortfarande. Vattnet från Atlanten. Det som valar och delfiner simmat så graciöst i innan det fick kraft från solen att seglade upp mot himlen. Vatten som nu är på väg tillbaks till oceanerna igen. Först bäcken här utanför. Sen Voxnan, Ljusnan och så till havet igen.

Jag ligger där på trasmattan på golvet i vindsrummet. Rummet som vi så ogärna går in i när det är mörkt. I alla fall ensamma. Nu är det ljust och nästan tyst. Finns inget att vara rädd för. Den gula gamla tramporgeln står där. Den som hör till skolsalarna. Den är tyst den också. Det var länge sedan någon spelade psalmer på den. Själv ligger jag bara där. Låter tankar och minne passera. Somnar. Sover tills mörkret och natten smyger sig på. Drömmer inte. Vaknar i mörkret och undrar var jag är. Orgeln spelar fortfarande inte. Regnet har upphört. Det är kyligare. Jag fryser lite. Mörkret gör mig rädd. Så jag reser mig. Famlar mig ner för trappan i mörkret. Känner blicken på min rygg. Vem ser mig nu? Jag stänger den inne bakom en stängd vindsdörr. Den jag gått ut genom. Ryser till. Utan anledning? Inbillning? Kastar bort känslan och återvänder till nuet. Sommaren är här på riktigt nu. I nästa regn skall jag dansa naken till Evert Taube med bara rådjur och kråkor som publik.

Det ringer en klocka i din närhet. Den ringer inte in nya tider. Den ringer inte in döden. Inte ännu. Den ringer bara för sista varvet. Den talar om att det är dags att äta upp desserten, betala och gå hem och ordna upp dina affärer. Den säger att det snart är dags att utse dig till vinnare eller förlorare eftersom loppet snart är slut. Det är bara ett varv kvar nu. Det är vad den den spröda klockans klang säger. Det blir inga fler varv. Det här är det sista. Du måste fatta det. Mållinjen ligger där inom synhåll och nu gäller det.

Så du biter ihop och samlar dina sista krafter. Den där kullerbyttan du ville göra låter sig inte göras längre. För den är tiden för kort. Det är tyngre det här sista varvet än dom andra. Du har ju hållit på så länge. Sprungit så många varv, Men du har bestämt dig för att gå i mål. Inte bryta i förtid. Kämpa hela vägen. Du halkar efter. Är en föredetting. Det var ju inte meningen. Andra är redan i mål. Bejublade. Men nu har du inte heller så långt kvar.

Du funderar på dom andra varven. Dom före det här. Visst sprang du som en riktig vinnare en bit där i mitten någonstans. Innan du snubblade. Eller var det en fällning? Men upp igen var det enda som gällde. Full fart framåt. Vilken spirit! Ett tag trodde du till och med att du skulle kunna vinna. Hinna ikapp igen. Men sen drog dom andra iväg. Du sprang där med dom andra snubblarna och såg dom andra, vinnarkandidaterna, långt där framme. Dom som fortfarande sprang med spänstiga kliv. Inte trötta sega och med såriga knän som er. Att hinna ikapp, det hade du för länge sedan gett upp. Nöjd att vara en där i mitten och till slut nöjd fast du nu när sista varvet startar är bland dom sista.

Men du skall i mål. Visst är det så? Ingen skall kunna säga att du smet ifrån det du lovade. Eller har du gjort det ändå? Var du en smitare. Borde du ha tagit i mer där i början. Hur som helst, det är för sent nu. Det finns inget du kan göra för att inte bli en av dom sista. Ät upp. Svälj.

Efter målet då. Vad skall du göra sen. Tar allt slut eller finns det en fortsättning efter loppet. Står vännerna där. Dom som du inte sett på så många varv. Domaren och tidtagaren har såklart gått hem när du passerar. Du är så långt efter att du inte räknas. Men vännerna kanske är kvar. Några i alla fall. Dom som sa att dom älskade dig. Men kanske har dom också gett upp. Inte orkat vänta. Det har varit en lång väntan. Du måste förstå dom.

Så du springer. Ger det sista du har. Klockklangen har klingat ut. Du springer det sista varvet för att du måste. Du tänker i alla fall fullfölja. En av dom sista. Javisst. Det får bli som det blir. Men i mål det skall du. Det är bara det som återstår nu.

Läser ett utdrag ur en kommande bok om Gustaf de Laval. Intressant läsning! Har du någonsin vevat en separator? Det var i alla fall han som konstruerade den (men det visste du säkert) eller i alla fall den som fungerade. Turbinen är en annan av hans tankar. Så flyger du eller tänder en lampa eller för den skull trycker gasen i botten i din turbodiesel så är det Gustaf från Orsa Du skall sända en tanke. Men det fanns också så oerhört många andra idéer som kom från denne man. Mången piga har i alla fall tackat Gud i himlen för separatorn som var en ovärderlig hjälp och tidsbesparare såklart.

Gustaf de Laval dog utfattig. Hans änka fick sätta dödsboet i konkurs. Senare startades dock mängder av företag runt om i världen runt hans idéer.

Gustaf är samtida med Lars Magnus Ericsson(Ericsson), Alfred Nobel(Nobel), Jonas Wenström(ASEA) och många fler som skapade stora bestående Svenska företag. I utdraget dras slutsatsen att Gustaf inte är en bra affärsman och man försöker bevisa den tesen utan att lyckas (enligt min åsikt). Jag tror det snarare handlar om att ha rätt människor omkring sig. Det hade dom som räknas upp ovan. Liksom de flesta andra som lyckas affärsmässigt. Gustaf hade en kortsiktig klippare vid sin sida (Ernest Thiel) som snarare var ett ankare kring hans fötter än en som lyfte honom. Jag är säker på att Gustaf de Laval inte var en dålig affärsman. Så svårt är det inte. Det handlar istället om fokus. Vad är ditt primära intresse? Som uppfinnare skall det INTE vara pengaflödet. Andra runt omkring skall ha den begåvning som krävs för att förränta idéerna. Man måste vara intresserad av att sälja för att lyckas med det. Men stora ideer kräver motsvarade storhet på säljsidan. Ser ni dilemmat?

Det sorgliga är att det finns hur många historier som helst som Gustafs. I hela världen såklart men i Sverige speciellt. Jag tror att varenda svensk kan peka på någon i sin omgivning som liksom den här mannen misslyckats fast än det funnits en genial ide’ bakom ett projekt. Ofta har man också sett samma ide’ utvecklas av någon annan vid en senare tidpunkt. Jag har i alla fall ett flertal sådana exempel i min omgivning. Vi är extremt dåliga på att förränta idéer i Sverige. Vi lyckas sällan idag bygga livskraftiga företag utifrån excellenta idéer om det behövs kapital och du själv inte sitter på det kapitalet från start. Större delen letar sig utanför landet och förräntas där. Dåligt!

Varför är det såhär? Ja det beror inte på antalet uppfinnare i alla fall. Som jag ser det har vi en icke fungerande finansieringsmarknad i Sverige helt enkelt och har haft det under många, många år och den blir inte bättre. Där finns ingen ljusning i sikte heller som det ser ut idag. Men det är anledningen till att Google, Microsoft, Apple, Oracle osv osv osv inte startades här trotts att idéerna finns här flera gånger om.

http://www.svd.se/kultur/understrecket/gustaf-de-laval-industrisnille-utan-affarssinne_7880654.svd

Jag har varit lärare i två omgångar. Ingen sån där superlärare såklart. Bara en till i raden. Utan pedagogisk utbildning dessutom. Men jag gillade faktiskt det där. Inte för administrationen. Inte för möten och möten och möten med oändliga nonsensdiskussioner i lärarrummen. Inte för kursplanen som tvingade en att följa vägar som någon satt upp i forntiden. Allt det där hatade jag. Men det fanns annat. Kollegor som är oerhört hårt arbetande, ambitiösa och kunniga kan man inte låta bli att gilla och beundra. Men mest var det ändå mötet med eleverna som tog tag i mig. Jag tror jag minns allihop. Inte namnen. Men ansikten och hur dom var. Sluter jag ögonen så kan jag se dom där i klassrummen. Dom ambitiösa, dom inställsamma, dom slöa. Dom som ville ha allt och ha det nu. Dom som inte borde ha varit där. Alla dom olika som vi skulle köra genom samma form. Göra soldater av.

Jag vill gärna hoppas att jag fick någon av dom att våga dra till USA. Flytta hemifrån. Starta företag. Tro att dom ändå är något. Gå den där utbildningen som dom ville gå fast än SYO avrådde å det bestämdaste. Fick dom trötta att fatta att dom var värda något ändå och att den värld jag representerade och betygsmarkeringar ändå inte betydde allt. Kanske lyckades jag också överföra lyckan i att lära sig saker till någon enda en. Jag hoppas det. Dom flesta av dom där ansiktena har såklart glömt mig nu. Jag var bara en av många andra lärare. Åren går fort i dom ungas värld. Det gör inget om jag lyckades förändra livet alldeles så lite för en enda av dom. Lärarens privilegium och glädje.