Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Och jag skriker ut…

Full_Moon_Luc_Viatour

Så sent igår kväll när månen var fullt uppe. När den stod där på himlen och lyste klart som en strålkastare. En sisådär 363 tusen kilometer bort men tydlig och verklig där ute. Hårt hållen av osynliga, oförenade grundkrafter. Återkastat ljus på “mitt” alldeles eget berg i världen. Upplyst som om det vore dag. Men blått ljus, inte vitt och skuggor långa mellan träden som forna kvinnors svarta sorgsläp. Blått ljus som iscensatts för den sogsnaste bluesen på en sliten olaglig bar i Mississippideltat och för de alltid förlorades oändliga vemod där vid de slitna borden. Skuggor som svarta speglar av själens mörkaste vrår där de olyssnade munspelens molltoner föddes men aldrig släpptes ut.

Jag tar av mig alla kläder. Rusar upp där på berget. Höjer mina händer mot vår syster, forntida barn av Theia och Jorden. Låter själen lugna sig och vattenmolekylerna i min kropp känna kraften från månen. Låter solens reflekterade fotoner absorberas i min nakna kropp. Värma mig med kyla. Lyssnar på vargarna som gör detsamma på berget längre bort. Deras ylande fyller de skogsklädda dalarna med sorgen. Så jag följer med, släpper ut mitt innersta. Skriker ut mina vånda med full hals över att livet håller på att ta slut. Allt det oälskade. Arbetslösheten. De gråa hårstrån som finns där i mitt hår. Den medelålderns oformliga feta kropp som inte borde vara min. Glömskan. De krumma benen. Otillräckligheten. Kärlekslösheten. Fantasins förbleknande. Saknaden efter dom döda. Morsan och farsan, mormor och morfar och en farmor och en farfar jag inte kände. Ingrid, Hasse, Lilly, Anna, Gösta, Rut… Vänner som inte finns längre. En bror som alltid var så långt borta. Konkursen som tog allt. Sveken. Pyramiderna jag inte sett. Allt det förlorade och allt det aldrig funna. I skriket finns allt med. Skriket som förenar sig med vargarnas ylande i de månbelysta dalarna.

Och månen håller om mig som den ende som vill trösta. Hårt och fast. Låter mig gråta ut. Hulkande gråta i en stark och trygg famn. Och jag ylar och gråter därför att jag för en gångs skull är tillåten att vara den svage och inte den starke. Och jag känner tillförsikten fylla mig från foten och uppåt. Det ordnar sig. Det sorgsna inom mig lättar lite. Bara lite men tillräckligt för att lämna plats för glädje och kärlek. Så när solen till slut går upp är jag helad. Kall, tom, naken och pånyttfödd där i gryningen. Det är dags att gå hem.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Så vaknar jag då igen

stjärna (1)

Jag vaknade i natt. Jag gör det. Klockan är strax efter två. Alla sover. Jag är ganska pigg. Det finns några chips kvar i en påse. Jag knycker en colaburk av sonen. Iskall. Ställer mig i österfönstret. Dricker och äter en hand chips. Fett från chips i munnen när jag tuggat och svalt dom. Äckligt. Men chipsen var goda. Starka. Colan löser upp. Jag hickar. Kolsvart ute. Finns inget att se. Inte ens fågelbordet syns. Inte ett spår av det blåljus som månen brukar skicka ut här mellan träden. Det jag älskar. Måste se varje vinter. Men inte nu. Bara svart. Men kanske där mellan träden en stjärna. Ja, det är det. När jag hittat en så ser jag fler. Jag är inte ensam där i natten ändå. Det känns bättre. Termometern säger minus femton. Känner det från fönstret. Jag är nästan naken och huset är gammalt. Gamla hus har fönster som släpper in det utanför eller släpper ut det innanför. Det är olika på dagar. Dom deltar mer aktivt i väderläget. Är inga kalla effektiva hermetiskt tillslutna avskärmade system. Lever. Jag gillar det. Colan kyler också. Jag huttrar. Men står kvar. Jag har ingen brådska.

Los här utanför kan jag hata ibland. Önska mig så långt bort härifrån som möjligt. Men älska stället desto mer andra gånger. I tidningen idag så presenterade man en undersökning där man konstaterar att människor är lyckligare i städerna. Jag undrar det jag. Här står jag och är arbetslös och misslyckad och känner mig ändå lycklig som fan. Tar en till klunk Cola på det. Ja en annan undersökning konstaterade ju här förleden att optimism och lycka är sjukliga tillstånd. Så Egentligen kanske det inte är något att glädjas åt ändå. Men det är klart. Professorer, doktorer och “undersökare” är nästan aldrig speciellt mycket klockare än oss andra. Det är bäst om man drar sina slutsatser själv. Jag tror vi är lyckligare på landet. Inte rikare, bara mer tillfreds. Jag vet också att människorna i städerna längtar efter det här. Inte alla men många. Om dom kunde få ihop livspusslet. Kunde göra sin karriär, tjäna pengarna, shoppa upp dom igen. Bo i ett hus som är betalt och klart. Där man klarar sig på en lön. Där man är fri. Ja, friare i alla fall.

Men skitsamma. Dom får lösa sitt livspussel så gör jag så gott jag kan med mitt. Tassar in och lägger mig igen. Frugan snarkar. Katterna snarkar. Snart gör jag det också.

Categories
Betraktelser & Berättelse Poesi & Dikter Swedish

Äntligen fria

E120638-Cumuluo_nimbus_clouds-SPL

Det är drömmarna som bär oss framåt.
Dom måste inte alltid bli sanna.
Då vore allt så förutsägbart och tråkigt.
Dom tar oss dit dom tar oss.
Framåt, bakåt, uppåt, nedåt.
Alltid i rörelse i den riktning
vi tror vi önskar,
men inte alltid till det mål vi satte ut. Alltid i rörelse.
Alltid påverkad i sin kurs
av minsta lilla molekyls vibration, interaktion, grundkrafter,
men aldrig i vila.
Så snurrar hjulen tills vi inte drömmer längre
och vi gnisslande kör fast och blir en del av
andras drömmar.

Äntligen helt fria.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder Swedish

Världsutställningen 1964

ScanImage1537

ScanImage1538

Jag var åtta år. Farsan och Lars-Erik Järvefelt kom hem från Världsutställningen 1964 i New York. En packe bilder som kommer senare fanns såklart med hem. Dom här två och en bild på Empire State building gjorde störst intryck på mig. Det är en framtidsvision om hur bilarna skulle se ut år 2000. Förare behövde inte. Man knappade bara in vart man skulle på en panel så färdades man automatiskt dit man skulle. Nu är vi snart där (Google/Volvo och andra) jobbar för fullt med detta. Designen var dock överlägsen då tycker jag allt. Sådär skulle bilar gärna se ut idag om du frågar mig.

Förutom berättelserna om vad han sett, som var det bästa såklart, så fick jag en batteridriven ljudlig motor i plast till cykeln när dom kom hem. En som lät utan ett kort i ekrarna alltså och faktiskt såg ut som en mopedmotor med gas och allt. Enda gången jag haft något materiellt som kompisarna var avundsjuk på. Sådana fanns bara i Amerika. Men Amerika började iof i Ovanåker någonstans. Att detta toppades med en stor röd Amerikansk brandbil gjorde det inte sämre.

Så var det då! 😉

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder Livet Status från just idag Swedish

Jobbsök

löp_toppkrafter

När jobbsökarnejen blir för många och man känner sig för ratad får man plocka fram klipplådan. Den tröstar kanske inte heller men man har såklart glömt det mesta som skrevs en gång och en del minnen vaknar till liv. Visst sant och annat osant såklart. Ingenting finns de av värde där till slut ändå.

Pratade med HR på Spotify i veckan. Dom söker toppkrafter för några projekt. Man snackar om att man söker nästa rockstjärna (men menar programmerare) och pratar om jobbet som nästa gig. Som varandes supernörd själv kan jag inte göra annat än att småle lite för mig själv. Deras applikation som strömmar musik på min dator suger i sig 92M av minnet i burken. Ja man skall nog vara rockstjärna och inte programmerare för att lyckas med det… Å andra sidan är det väl bra i förhållande till vad andra lyckas konstruera. Google Drive suger i sig allt minne på min burk och 100% av processorresurserna om det blir mycket filer att synka. Man skall visst vara stjärna för att jobba där också.

Jag söker som personlig assistent numera (hugger på det mesta). Men ingen verkar vilja ha mig som det heller. Man är gammal… 😉

ps Eftersom det där lätt förbannat bittert så måste jag tillägga att den o-coole gubben från Los varken känner sig o-cool, gammal eller ens bitter. Med det är ju en annan historia det. ds

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder Swedish

Ödertorpet

Man måste ta bilen och åka ganska långt in i skogen för att hitta det gamla ödetorpet. Även om man vet var man skall stanna så måste man veta precis var det är. Man får leta sig in i skogen en bra bit från vägen. Här finns boningshuset kvar, ladugården och ett härbre. Lite längre bort en smedja. Man var självförsörjande på det mesta här.

Skogen har tagit tillbaks det man en gång med hårt slit kämpade sig till. Granarna växer nära igen. Skogen är snabb med att ta tillbaks sitt. Vilka bodde här? Varför lämnade man? Symaskinen som är kvar. Skon. Husgeråden. Allt det andra. Varför tog man inte ens med sig sina saker? Var finns ättlingarna till dom som en gång byggde det här? Vandrar dom omkring på Stockholms gator ovetande om att torpet står här i skogen och förfaller?

Men man vet inte. Kan låta fantasin spåna fritt om man vill. Beundra människorna som slog sig ner såhär mitt i skogen. Byggde sina hus själva. Bröt marken. Tillverkade sina egna verktyg. Känna sorg för det som till slut fick någon att ge upp sitt livsverk en gång. Lämna allt detta. Se på det en sista gång och bara gå härifrån.

ScanImage825

ScanImage826

ScanImage827

ScanImage828

ScanImage829

ScanImage830

ScanImage831

ScanImage832

ScanImage833

ScanImage834

ScanImage835

ScanImage836

ScanImage837

ScanImage838

ScanImage839

ScanImage840