Det finns mornar när man skulle vilja ha närhet till den ende Guden eller låt oss kalla han/hon/det “något”, som kunde materialisera sig eller i alla fall tydligt upplevas finnas där virtuellt så att man kunde få diskutera lite ingående om världen, universum och dess tillstånd. Då när tidningen är inhämtad och den som vanligt mest innehåller obegriplig ondska, toppat med strössel på sida upp och sida ner av total ytlighet. Frun gick till jobbet redan innan min väckarklocka gav telefonväckarklockors underliga ljud ifrån sig och jag med bestämdhet visste att jag skulle få vara med en dag till, yngste sonen tog bussen till Ljusdal och studierna. Kvar en katt, som undrar var hennes bästa vän är, och så jag en gammal o-cool gubbe. Ingen att diskutera med således. Han/hon/det har väl fullt upp med att välsigna stridande parter på alla möjliga sidor i alla möjliga konflikter, där levande våldtas, dödas och plågas, om nu han/hon/det överhuvud taget finns.
Så jag äter två skivor Looslimpa med ost där på morgonen. Det må vara gott ibland men klumpen i magen efter att de är nedsvalda startar en jäsningsprocess där nere utan likhet med något annat, trycker på. Det tar en dag att bli av med den där klumpen. Så normalt låter jag bli de där sirapslimporna på morgonen. Inte idag alltså. Två Looslimpsmackor får vara ställföreträdande Gud denna morgon. Men inte ens dom svarar såklart. Dom vill tysta och ohörandes bli tuggade och svalda, inte bli utsatta för en liten människas frågor om världen och universum. Så man ger upp. Tittar på katten som stryker sig där nere mot benet. Ger henne en ostbit som hon äter upp och eftersom hon har mer liv i sig än mig rusar hon snart iväg efter imaginära lekkamrater till synes obekymrad för det som händer och det som kommer att hända.
Inte ens i duschen finns han/hon/det. Bara vatten och tvål och en fet mans kropp nu uppumpad på fel ställen av jäsande Looslimpa som också står en upp i halsen. Man borde tagit den där hårdmackan ändå, men ingen ide’ att gräma sig nu längre såklart. Gjort är gjort. Man får stå sitt kast. Ensam i huset behöver man i alla fall inte smygrapa. Det är bara att släppa på vid behov.
Men inte ens duschen ger lindring åt ett huvud som vill ha svar idag. Ibland är den en bra ställföreträdare till han/hon/det när den omsluter en med varmt, mjukt uppsökande vatten, lite som om man låg i hans/hons/dets hand och fick ur sig allt där man bär på och strilandet av vatten är det enda ljud man hör. Jag kan ofta stå där ett tag. Njuta och fundera. Men inte idag. Varmt vatten på kroppen räcker inte som lösning idag. Behöver få värmen in i hjärnans vindlingar och tankesystem också. Bädda in de vassaste tankarna i lite bomull.
Så te. En vanlig Earl Grey. Man tröttnar aldrig av någon anledning. Bergamott och teblad och lite varmt vatten. En stor kopp som värmer händer och som jag bär ner på låtsaskontoret. Tvåhundrafemtio kvadratmeter ensamhet, men rutin i ett liv som behöver rutin och låtsasjobb för att funderingar och avsaknad av en han/hon/det som ger svar inte skall kännas för mycket. Ta sig hela vägen in. Det är den stora flykten. Kanske är det i en grotta man skulle sitta ensam och fundera. Bara sitta där vrångt tills universum svarar. Men det är väl egentligen just det min vistelse i Lo[o]s är. Flykten från det där andra som jag såklart bara kan låtsas att jag någonsin skulle ha haft. Ensamhet och gemenskap handlar inte om att ha människor omkring sig. Det handlar om hur man känner inför de man har omkring sig. Man kan känna sig lika ensam som varandes själv som i en arena med trettiotusen. Kanske är man till och med mer ensam där bland de många. Så jag plockar fram och öppnar ett vitt ark. Skriver det här. Känner lindringen komma. Så fungerar orden för mig. De jag vet att just du kommer att läsa. Ja, till och med ända hit. Då blir jag glad. Än finns det någon som lyssnar då ändå. Till och med svarar ibland. Kan det vara så att det är vi själva som är han/hon/det? Då är ju Gud funnen då till slut. Med det kan jag börja låtsasjobba denna dag.
