Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Tre vägar.

M6U5172(pp_w900_h600)

Det finns tre vägar framför oss. En som går ut mot havet. En som går upp mot bergen. En som går mot dom stora skogarna. Vi har bett till Gud och Madonnan i åtta år nu om vägledning för att veta vilken väg vi skall ta. Än har vi inte fått ett entydigt svar. Så vi ber dagligen om detta. Vi ber de flesta timmarna på dygnet. Vi svälter nämligen. Några av oss – dom som kallar sig vetare – använder logiken och dess metoder för att hitta en lösning. Efter åtta år har man bara kommit fram till att den ena vägen går till havet, den andra till bergen och den tredje till skogarna. Det visste vi redan. Vilken vi skall välja, vilken som är den rätta, kan ingen vetare säga.

Vårt folk har alltså stannar här vid korsvägen. Innan vi vet vilken väg vi skall välja blir vi kvar här. Umbärandena är svåra för vårt folk. Vi svälter som sagt. Våra barn dör och våra kvinnor torkar ut. Men vi måste välja rätt väg. Fel väg skulle innebära att vi inte kan bli lyckliga. Bara rätt väg kan garantera det. Så vi ber till den store guden för att han skall ge oss vägledning. Vi måste få den snart nu innan vi alla dör. En ärofylld död i Guds tjänst javisst.

Vi har sänt frivilla som skall utforska vägarna åt oss. Vi har valt dom svagaste. Dom som inte betyder något för oss om dom blir krossade där dom går på sin tilldelade väg. Ingen har kommit tillbaks. Alla har tydligen krossats. Det är det enda sätt vi kan tolka det hela på. Varför skulle dom frivilligt hålla sig borta när härligheten finns här?

Några har föreslagit att vi helt enkelt skall ta en av vägarna. Allt är bättre än att sitta här och invänta döden. Men vi prästerna säger nej till detta. Vi är ändå Gudens avbilder och låter inte slumpen avgöra vilken väg vi skall gå. Stolta inväntar vi beslutet. Hur länge det än tar. Även om det bara är en kvar bland oss till slut.

Ännu någon annan har föreslagit att alla fritt skall få välja den väg var och en vill gå. I alla fall någon eller några skulle ju då gå på den rätta vägen. Men vi i prästrådet har kommit fram till att det skulle splittra folket. Vår Madonna, vår moder, hon som samlar oss skulle bara kunna beträda en av vägarna. En kvinna föreslog att vi skulle lämna Madonnan. Det var ändå bara en trästaty. Vi lät sprätta upp hennes havande kropp från vagina upp till halsen under allas åsyn och hängde kroppen i det högsta trädet så att fåglarna kunde kalasa på den. En varning. Ingen smädar den heliga Madonnan. Utan Madonnan är vi inget alls. Sa inte herren genom sin son att hon var ljuset? Vi det goda folket? De utvalda?

Så vi väntar och ber. Folket har äntligen förstått betydelsen av att be nu när vi svälter. Vår Gud och vår Madonna kommer att visa oss vägen till slut. Det är vi säkra på.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Skrammel!?

persson

Träffade dragspelaren idag när jag skulle hämta posten. Som vanligt så ljög vi en stund för varandra. I vår ålder så är det ju liksom OK. Till slut kom vi fram till att det bara var jag som gille Perssons Pack. Så kan det vara. När det var avklarat så var det bara gå hem och sätta på lite Perssons Pack och nog fungerade det fortfarande här. Det skall jag tala om nästa gång vi träffas så att vi har något att prata om då också.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Vit vecka!

unnamed

Gör ett uppehåll från Facebook. Jag är beroende och måste bevisa för mig själv från tid till annan att jag faktiskt kan leva utan dom människor som finns där. Dom är ju på riktigt såklart men relationen är liksom inte på riktigt. Så jag tar en vit vecka ibland borta från fejjan och gör annat. Om sanningen skall fram så skulle jag inte vilja finnas där över huvud taget men nu är min situation sådan att i princip hela mitt sociala umgänge finns där för tillfället. Patetiskt. Jag vet!

När jag avstår finns det några människor som jag saknar där dock. Dom som man interagerar med. Dom som har något att säga och som gör det bra. Några nya bekantskaper som är mycket intressanta. Sådana som man känner att man nog ville utveckla. Människor man skulle vilja lära känna bättre. Sen resten då såklart. Skiten. För nog är det mest skräp där alltid. Men man skall såklart vara självkritisk och inse att man bidrar till all den där skiten. Precis som jag gör på den här bloggen. Men här blir det lite annorlunda ändå. Man får liksom skylla sig själv om man läser här. På fejjan räcker det ju liksom att vara “vän”.

Men som sagt en vit vecka får det bli. Sen får vi se.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Vuxna män gråter ju inte…

tår i ögat

Jag vill gråta men kan inte gråta. Jag är ju stor nu. En vuxen man. En som inte längre gråter. I alla fall inte när någon ser eller när det finns risk för att någon ser. Det finns ingen att gråta ut hos. I sängen ligger min mamma. Hon jag alltid kallat morsan. Hon andas inte mer. Varm fortfarande. Jag måste ordna saker. Ringa samtal. Brorsan måste få veta. Begravningsfirman kontaktas. Så jag gör allt det där. Tills det inte finns mer jag kan göra. Personalen har klätt på henne nu. Egentligen skulle dom ha åkt hem redan. Morsan är fin. Ligger som hon sover där på sängen. Så liten. Jag säger hej och åker hem.

Besök på begravningsbyrån nästa dag. Väljer kista. Väljer urna. Sen till äldreboendet igen. Brorsan med fru tittar in och tar adjö på väg bort till värmen. Spanien tror jag. En kort sista stund. Jag stannar när dom åkt. Ser hennes lilla kropp för sista gången. Gråter inte. Begravningsbyrån kommer och lägger henne i kistan. En kropp jag känner men som inte är hennes längre. Dom rullar iväg med henne. Jag stannar en stund till. Känner att hon inte finns här som hon egentligen aldrig funnits här. Så jag går. Åker till farsans grav. Där där hon också nu snart skall ligga. Där brister det. Jag kan gråta på riktigt. Hulkar. Men bara en kort stund. Platsen är för offentlig ändå. Samlar mig. Besök hemma från Holland den här veckan och jag vill vara för mig själv så jag sätter mig i bilen och drar iväg. Besökarna har fått sköta sig själva hela veckan eftersom jag vakat. Gasar iväg. Mil. Mot kusten. Havet får trösta mig. Söderhamns skärgård. Klipporna i Hölick. Men trösten finns naturligtvis inte där heller. Man kan aldrig fly från sig själv. Men det är skönt att vara bara själv.

Jag gråter egentligen aldrig igen. Känner ingenting på begravningen. Ingenting när vi sätter ner urnan. Ingenting när vi städar ur hennes rum. Ingenting när hennes namn finns där på gravstenen. Vuxna män gråter ju inte…

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Japan

Jag går där i en Japansk stad. Håller yngste sonen i handen. Han är liten igen. Jag har bara ett par shorts på mig. Bar överkropp. Inte likt mig. Det är varmt såklart, därav den bara överkroppen. Jag ser reklamskyltarna tydligt, ser de låga husens fasader, hör folket. Beundrar det jag ser. Det är definitivt en stadskärna.

Möter Karin på ett Sergels torgsliknande torg. Överlämnar sonen eftersom jag har glömt något på hotellet. Oklart vad. Går tillbaks i rask takt och är snart tillbaks. Vi skall tydligen träffas igen på ett matställe av något slag. Det är litet och det är lågt i tak. Ett tak som består av plywoodskivor. Jag ser ådringen tydligt. Köket är en del av lokalen. Egentligen bara en spis. En smal lite sliten Japan lagar maten där och han har en vit scarfs på huvudet. Eller en som har varit vit. En äldre man, lite rund kommer in och går mot spisen. Jag känner tydligt att det är han som är chef för stället. Han har pondus trotts att han är betydligt kortare än vad jag är. Han sticker fingret i min stora mage. Flinar och skakar på huvudet. Menar att jag kanske inte behöver mer mat. Det är det enda sätt vi kan kommunicera eftersom vi inte har det gemensamma språket. Men han ler och går mot spisen, menar visst inget illa. Skojar. Karin står och tittar i taket. Där är en karta ritad över staden i bläck och vi studerar den noga. Tydligen skall vi vidare någonstans efter att vi har ätit…

En dröm. På morgonen idag. Jag minns sällan mina drömmar men är lika fascinerad varje gång jag gör det. Oftast är de inte så jordfasta som den här. De brukar vara betydligt mer skruvade. Men här ser jag den här staden och situationerna lika tydligt som om jag såg den/dom i verkligheten. Jag känner min sons hand i min hand som om den verkligen var där. Jag känner den fuktiga värmen, oset från spisen där på matstället. Hör språket. Ser färgerna. Kan inte för mitt liv skilja detta från en verklig händelse om det inte var så att jag vaknade. Det är just att vakna, att komma tillbaks till “verkligheten” som gör att jag definierar det jag upplevt som en dröm.

Vi tar “verkligheten” för så självklar. Den vi ser där omkring oss med våra begränsade sinnen. Vi är snabba att tokigförklara dom som ser annat. För snabba tror jag. För liksom jag tror att drömmarnas funktion kommer att omvärderas så vet jag ju att verkligheten inte på något sätt “verkligen” ser ut som den vi upplever. Vi lyssnar genom ett smalt filter, ser genom ett smalt rör, känner nästan inte allt, luktar inte alls osv. “Verkligheten” är något vi inte kan förställa oss ens. Vi kan bara ana den. Nudda vid den. Just den tanken skall vi ha med oss varje dag när vi upplever det vi ser och drömmer. Och hör människor berätta om sånt vi inte förstår, har sett, har luktat eller har upplevt.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Leve Skiten!

I dagens Svenska Dagbladet kräks en kulturjournalist över alla skitböcker som ges ut idag. Kulturredaktionen formligen översvämmas enligt honom av skit idag när folk starta förlag höger och vänster och mitt emellan. En stund senare läser jag i förordet till en bok att William Golding’s Flugornas Herre blir refuserad 21 gånger innan den blir antagen. Behöver jag nämna att Golding får Nobelpriset i litteratur 1983. Steven King,s Carrie refuseras trettio gånger. Ett stycke från wikipedia är skoj

“King threw an early draft of the novel in the trash after becoming discouraged with his progress writing about a teenage girl with psychic powers. His wife retrieved the manuscript and encouraged him to finish it. His advance for Carrie was $2,500, with paperback rights earning $400,000 at a later date.

Bonniers refuserar Pippi Långstrump. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Det ser lika ut inom musiken, inom konsten, i uppfinnarvärden, i modevärden.

Ja det finns mycket skit. En guldtacka framför en hungrig har inget värde. Med det menar jag att inget har ett absolut värde. Det finns inget som är “BRA”. Bra kan det bara bli i en betraktares öga och i och med det betraktat efter en måttskala. Låt mig ta ett exempel

Jag gick på van Gogh museet i Amsterdam någon gång på 80-talet med min fru. Medan hon knappt gick att få därifrån så var det möjligen fina men ganska tråkiga “bilder” för mig. Väckte inget i mig. Mina referensramar var andra. Några veckor senare kunde jag uppskatta Bror Hjorts grejer och i sanningens namn mer än van Gogh. Sedan dess har jag läst biografin om honom och vet mer om honom. Har lärt mig att se på konst på ett annat sätt och idag skulle ett besök ge något annat. Mina referensramar har ändrats. Visst, jag noterade redan då att Bror Hjorts museum var mycket mer blygsamt än van Goghs. Men jag har för vana att avgöra själv inte efter vad andra anser.

Bert Karlsson brukar säga att en artist skall ha en historia för att vara intressant. Det är anledningen att vi skapar lättigenkännbara ikoner i musikbranchen som historier vävs runt. Historien blir halva grejen. Har man läst om Vincent van Gogh så blir onekligen hans konst också intressant på samma sätt som Lim Johans konst blir det.

Även dom som sitter på musikförlag, bokförlag, konsthallar sitter med sina referensramar. Av refuseringarna att döma så kan man konstatera att man inte verkar ha en genomgående god förmåga att varesig kunna bedöma vad som kommer att sälja (Beatles, Lindgren etc) eller vad som senare kommer anses vara stor litteratur/konst/musik (van Gogh, Golding etc). För fast dom sitter där så gavs det ut en massa skitlitteratur också tidigare. Vi kanske läser 80-90 böcker romaner här i huset varje år (lite osäker på siffran). Större delen är skapliga, en del ren skit och några få bra. Domen fäld från mitt referensverk dvs intresse, bakgrund, rådande mode, formatering och förpackning då. Så visst skulle man väl kunna säga att det gavs ut en massa skit förut också. Men det är lite det som är grejen med läsandet. Även dom här böckerna som inte ger något uppenbart ger ändå något som då kanse inte är helt uppenbart. Nu säger vän av ordningen att han/hon inte har tid att läsa skit, dricka blenden whisky, lyssna på skramlig musik eller vad det nu är. Men jag säger. Kanske missar du något stort just då. Kanske är det just där som det stora ligger. Det var sådana som du som brände van Gogh tavlor innan han kom på modet också. Därför att det var skit.

Jag välkomnar mängden litteratur, musik, konst som översköljer oss idag. Älskar det. Jag är ju själv en del av denna flod av skit som öses ut genom min musik. Kulturjournalisterna tar tag i det dom kan känna sig säkra på. Oftast då sånt som kommer från dom stora och etablerade bolagen. Skulle nog skriva ALLTID men det finns undantag. Men jag är säker på att en ny tid kommer också här. Vi har redan sett en stor boksuccé försäljningsmässigt födas från ett fristående förlag (Fifty Shades of Grey). Vi kommer se film och musik födas på samma sätt. Vi har rätt att kräva att kulturjournalisterna gör sitt jobb och hanterar den här floden åt oss. Det är dom som skall hitta guldkornen. Inte på samma sätt som Rapport väljer sina nyheter, det som är stort i Amerikanska nyhetssändningar ÄR DEFAKTO stora nyheter här, utan genom att läsa/lyssna/titta förbehållslöst på det som finns i den där floden av skit.

Om Golding blir refuserad 21 gånger så kan man vara ganska säker på att det finns massor av geniala alster som hamnat i soptunnor, i lådor och i glömskans arkiv. Många har gett upp ännu tidigare såklart. Många redan när Svenskläraren i grundskolan slår ner på språket med rödpennan i högsta hugg, naturligtvis utan ork att samtidigt uppmuntra. Som lärare, vän eller innehavare av en maktposition så är det vår uppgift att förhindra att folk inte slutar med det dom VILL göra. Vi må tycka vad vi vill om det dom gör. Vi har rätt att framföra vår åsikt också men INTE på ett sådant sätt att dom som producerar den där floden av skit slutar att producera. Läs, lyssna, se, upplev det som flödar i skitströmmen. Bli själv en som kastar ut saker i den. Jo då. Dom flesta kommer att tycka att det du gör är skit. Kanske har du turen att bli en som man satsar på. Chansen ökar om du känner någon som finns där eller om du redan har en historia. Men för de flesta av oss kommer det vi gör anses som skit. Det sker efter att man läser ett stycke av det vi skrivit, lyssnar på tio sekunder av den musik vi gör, ser på vår konst i en mobiltelefon. Skit är det innan någon säger att det inte är det.

LEVE SKITEN!