Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Hårdrockstomten

En liten tomte knackade på dörren hit till kontoret nu på kvällen. Ja en sådandär liten en. En tvärhand hög, ja kanske lite längre när jag tänker efter. Som en underarm om man räknade med luvan. En sisådär fyrtio centimeter för dem som gillar siffror och SI enheter. Han var upprörd. Verkligen upprörd. Det såg man genast. Men vi måste ändå direkt och nu göra klart att det här var inte en tomte av den där Amerikanska godmodiga jultypen, utan mer en sådan där som det pratas om i gamla bondhemman. Klädd i gråa kläder av något som såg ut som vadmal  och en grå till synes tovad luva och ett svart bälte med ett glänsande lås om en något lite putande mage och sen bruna näbbstövlar av… ja läder eller också bark, det var svårt att avgöra eftersom han var så arg och hoppade upp och ner mest hela tiden.

I det här huset släpper vi in de flesta. I alla fall om de vill prata en stund och det ville tydligen den här tomten så jag höll upp dörren och han studsade in genom den och gick hela vägen in till elektronikverkstaden utan att stanna i studion. Där satte han sig på en av stolarna med visst besvär eftersom stolen var stor och han var kort och väntade helt tydligt på att jag skulle sätta mig i min stol, den som står mittemot. Glad såg han fortfarande inte ut. Här behövdes pratas insåg jag så jag satte mig på min stol och frågade hur det var?

“Jag vill klaga” svarade tomten istället för att berätta hur det var. Inte alls med en sådan där pipig röst som man först kanske kan förvänta sig att det skall komma från en tomte som bara är en underarm hög, nej, en riktigt kraftfull och djup röst hade han.

“Oj då “svarade jag, lite fundersam över vad problemet kunde vara. “Kan jag hjälpa till med något?”

Och då kom han igång och sen gick han på över hur musiken jag spelade, hur det nästan var omöjligt för alla tomtar som bodde där ute att överhuvud tänka som jag spelade och höll på. Sen höjde han rösten och fortsatte “Sen den där volymen är ju direkt livshotande. Dessutom är det inte en enda av oss som gilla Ulf Lundell så honom kan du genast sluta spela. Tomtemor kräks å fort hon hör hans brölande. Ja det är riktigt synd om henne skall du veta. Och inte är den där Winnerbäck bättre han heller, Ja all den där andra smörjan du spelar är inte värt ett ruttet öre den heller. VI VILL HA HÅRDROCK. Det måste du fatta ungjävel!”

“Ungjävel” hängde jag upp mig på såklart och förklarade att jag med råge faktiskt passerat de femtio. Men då nästa skrek han “jag är trehundrafemtio år din förbannade snorvalp” samtidigt som han sprang fram till mig och sparkade mig hårt på smalbenet och hötte upp mot mig med båda händerna knutna som den värste boxare redo för fight. Nu är jag en lugn människa. Inte ens upprörda trehundrafemtioåriga tomtar får mig att bli arg. Om sanningen skall fram så blev jag snarare lite uppiggad av att för en gångs skull vara yngst i rummet. Mitt smalben gjorde däremot ont och eftersom jag inte fått någon syl i vädret tidigare så passade jag på att säga “AJ!” nu istället. Då satta han sig igen. Något nedlugnad som det verkade men långt ifrån glad. Rykte det inte lite ur den där luvan rent ut av?

Men eftersom Karins farmor alltid såg tomtar i blåbärsriset så är jag nu inte helt ovan tanken på små underarmsstora tomtar så jag började resonera med min besökare. “Vilken musik gillades egentligen?”. Och nog var det mycket Metallica som gillades, speciellt tydligen av tomtemor, men Scorpions, Iron Maiden och Judas Priest gick hem de också. Men Rainbow och Deep Purple kunde jag gott skippa. Fast Black Sabbath var bra. Och sådär fortsatte han att rabbla på och efter en stund var jag tvungen att be honom återupprepa det han sagt och börja anteckna vad som ansågs som godkänt och vad som inte ansågs som godkänt, och göra det fast jag på en hel del punkter verkligen inte var överens med denne tomte på besök. Men det goda hade i alla fall denna uppräkning av lyssningsvärt och icke lyssningsvärt med sig att han blev gladare och gladare och efter att ha rabblat musikaliskt tomtegodtagbara och icke musikaliskt tomtegodtagbara artister under en timme drygt, varunder jag fyllt tjugosju sidor i ett kollegieblock med namn, verkade det lugna ner sig där hos tomten på stolen. Han började rent av se lite godmodig ut.

Så jag satt på lite Black Sabbath och då tyckte jag nog till och med att jag såg ett litet flin där bakom skägget. Hur som helst så plockade han upp en pipa ur fickan och tände på och av lukten att döma så var det inte vanlig tobak i den där pipan och det syntes nästan på hela tomtegubben det för nu började han nynna med och rulla med i musiken och efter en stund erbjöd han pipan till mig också. Men nu jobbar jag här på kontoret och tar seriöst på det så jag tackade nej och det verkade inte bekomma honom det minsta för han sög bara i sig mer och såg därmed ännu godmodigare ut. Och rummet det fylldes av mer och mer rök och snart nog så startade brandlarmet och det är kopplat till alla andra brandlarm i huset och det tjulade och lät så att öronen höll på att ramla av, men gubben han bara satt där och njöt av Black Sabbath samtidigt som jag rusade runt och  öppnade alla fönster och viftade framför brandvarnaren  allt vad jag kunde så att den skulle sluta tjuta. Så snart frös ju jag, det är kyligt ute, så jag fick gå och hämta min jacka och där sitter vi nu. Tomtegubben han sitter där i stolen och världen verkar inte bekymra honom det minsta. Black Sabbath dånar ur högtalarna, brandlarmet tjuter fortfarande, alla fönster är öppna och jag sitter här och fryser och väntar på att gubben skall gå någon gång. Dessutom börjar jag bli trött. Äh jag tror jag går och lägger mig. Sitter han kvar imorgon får vi väl lösa det då.

Categories
Noveller Swedish

Han/hon/det/djävulen och jag

get1

När jag går ut där vid halvtolv tiden och skall stänga ner huset för natten så står han/hon/det/djävulen där och flinar. Jag rycker såklart till först för jag ser ser inte att han/hon/det står där, men lugnar mig snart. Vi har träffats för. Många gånger. Så även om det inte är vad man kallar ett kärt återseende så är det ändå ett återseende.

“Halloj”

säger den fan. Ni vet precis så där käckt som Per Persson i Perssons Pack brukar hälsa från scener på olika platser i Sverige, också nu när slutet för packet närmar sig hörs det där, “Halloj”. Det slår mig att Persson också kanske får de här nattliga besöken av herren/frun/det som står där framför mig just nu. Är lika van vid dem som jag är. Har lärt sig därifrån.

“Sätt dig” säger jag

för trädgårdsmöblerna bara står där, är torra,  och han/hon/det/djävulen brukar bli långrandig när han/hon/det/djävulen kommer igång. Jag är trött och håglös denna kväll så jag hoppas på en kort sittning, men det vette fan hur det blir med det och det får bli som det blir. Det brukar det.

“Det var ett tag sen…” säger han och spänner getögonen i mig. Foten med klöven har han nonchalant slängt upp på bordet. Jag noterar att det har vandrats en del denna natt. Klöven är sliten och snedstegad och den där “nissen” som sitter där och försöker se djävulskt cool ut behöver semester.

“Japp, det var ett tag sedan svarar jag”  och suckar  ljudligt så att han hör hur jävla glad jag är över att det var det. “Men nu är du här igen. Är det det där jävla kontraktet du vill älta igen?”. Ja, och då slår han ner getögonen en kort stund, som om han faktiskt skämdes över sin enkla ide och säger. “Ångrar dig nu ibland va? Sitta här uppe i skogen på en kulle i ingenstans när du kunde ha återvänt hem till Edsbyn i en vit limousin och blivit älskad av alla, till och med av henne den där gamla flickvännen, hon med det långa ljusa håret som du sjunger om i en stråf i en av dina förbannade skitsånger. Du kunde ha lockat in henne, gjort henne galen av åtrå, kastat iväg henne igen som hon gjorde med dig. Bara du skrivit på.  Sett världen min vän. Se på Mick Jagger. Det kunde ha varit du. Bara du skrivit på den där gången. Men se här.” och han tar fram det där jävla pergamentet igen från innerfickan på sin rock. Kontraktet för ett framgångsrikt liv och en själ i skuld. Ett liv bland det upphöjda. Han skjuter det över bordet. Gåsfjäderpennan fylld med blod från ofödda barn ligger uppe på pergamentet, allt färdigt för påskrift, men jag skjuter tillbaks det. Det är för sent nu i alla fall. Jag behöver ingen betänketid. Visst, det har varit nära att jag skrivit på några gånger, men varje gång har jag lyft pennan igen och skjutit över kontraktet. Den här gången lyfter jag inte ens pennan.

“Du vet att jag är klar med det där”

Då skrattar han/hon/det/djävulen så att kullens alla sovande fåglar lyfter i ren förskräckelse och så att ungkatten kommer infarande med storsvans från snåren och söker skydd under en buske.

“HA HA HA…”

och jag skrattar med.

“ha ha ha…”

Och sådär sitter han/hon/det/djävulen och jag och skrattar en stund på en kulle ute i skogen i Lo(o)s. Jag vet att han/hon/det/gud tittar på men sin vana trogen inte nedlåter sig att prata med en sådan enkel själ som mig. Det skall vara påvar, kardinaler, biskopar, av manlig säd obefläckade flickor för att han/hon/det/gud skall nedlåta sig till diskussioner i sommarnatten. Det duger liksom inte med ett vitt trädgårdsbord i plast heller. Det skall vara änglatrumpeter och himmelska körer som bereder väg för de som anser sig vara giganter och världens skapare. Så det får man i alla fall ge han/hon/det/djävulen. Han rör sig bland oss vanliga lika bra som bland de upphöjda.

“Går du fortfarande på stigarna och försöker undvika att trampa på myrorna fast du inte vet att du kommer till paradiset för den skull” fortsätter han/hon/det efter att vi skrattat klart och suttit tysta en stund. “Jo visst gör jag det. Liv och jämvikt tror jag på. Jag kan ge och bry mig om utan att begära tillbaks. Det är enkelt.Timbuktu, honom känner du ju, mobbade de som var för långa, som en i gruppen, kräver att bli förlåten för det, men förlåter aldrig de som mobbar honom. Vill kriga, vill utse sig och alla sina likar till offer. sådär som en del kvinnor också vill framställa hela kvinnligheten som ett offer. Men jag har inte mobbat någon medvetet, aldrig någonsin. Jag har inget att säga förlåt för. Jag ber ingen, ingen alls, om att de skall se mig som någon annan än den fete ocoole gamle gubbe jag är. Jag gör det jag gör så gott jag kan och försöker skada så få andra levande varelser jag kan. Jag kräver inga förlåt för att jag är den jag är.”

“Floskler allt det där och det vet du” säger han/hon/det/djävulen men en skärpa i rösten som är så vanlig för /honom/henne/det. “Du sitter på samma höga hästar som alla andra. Tror du är så jävla mycket bättre. Stolt som en jävla förbannad indian är du.  Tror du det är så förbannat mycket bättre? Tror du det? Tänker du inte också “negerboll” varenda gång du ser en i disken på stamfiket. Visst gör du. Du tänker det men du säger det inte. Borde inte snarare du brinna i helvetet för den där tanken än han som slår ner en svart man på gatan och pissar i hans sår. Du bara tror att du är något din fan. I själva verket är du bara en djävul själv. Tror duTimbuktu skulle respektera en sådan som dig. En som bevarar myrorna på stigen men smygtänker “negerboll? En som förolämpar de som står kvar nära dig med bojorna runt sina händer.”

“Det kanske är sant att det är så” svarar jag. “Kanske är jag inte värd respekten från de utsatta. Men jag gör så gott jag kan. Kommer jag till en olycksplats så tar jag hand om de mest skadade först. Om någon blöder skiter jag i dem som har huvudvärk. Men visst kan man vända på ordningen. Men då löser man inte problemet. Man blir bara förblindad och de som blöder dör.”

“Skitprat det också och det vet du” svarar han/hon/det/djävulen och det vet jag också såklart. “Så jag håller käften i fortsättningen alltså?” säger jag. “Det gör du ju redan” fortsätter han/hon/det/djävulen, “när senast sa du negerboll. Den där jävla respekten har du ju. Det är i tanken ditt problem sitter. I tanken, käre vän. Tittar du inte i smyg på brösten hos den där kvinna som du säger att du respekterar för hennes kompetens också eller hur? Samma sak. Du är en dålig människa. Den sämsta sorten. Ger efter för uråldrig manlig  kåthet, djuret i dig,  och kan inte glömma gamla uttryck som aldrig var negativt tänkta ens då, javisst, men som inte ens tåls att diskuteras idag. Ger mig fan på att du tänker städerska också ditt as. Det heter lokalvårdare nu för tiden. Om inte du är en av de förtappade så är ingen det. Jag skall kasta dig i famnen på de som tycker att tårtor uppskurna av kulturministrar som säger aj när man skär i dem är viktigare än barnen som dör av svält, bomber och umbäranden, medans deras mödrar våldtas och dör med söndertrasade sköten. De som ägnar tiden åt dem med huvudvärk. De kommer att äta dig levande.”

“Skit på dig!” säger jag då som så många gånger annars. “Skit på dig din fan!!!”. Men jag gråter inte. Jag ger aldrig gråten till han/hon/det/djävulen, för av en tår kan han/hon/det skapa det vackraste pärlor som universum någonsin skådat och som han/hon/det sen kan ge som gåvor till någon av sina sju hungriga “vill ha” älskarinnor i utbyte mot den kärlek som också djävlar längtar efter innerst inne. Deras kistor, skrin och magasin  är fyllda till råge med pärlor tillverkade av människornas tårar.

Sen sitter vi mest där och hummar en stund. Också han/hon/det/djävulen börjar bli lite ocool och gammal, och i alla fall det förstår vi varandra.

“Du vet varför jag började resonera med dig va, där under sjuttiotalet va?” säger jag efter en stund till han/hon/det som nu börjar se lite moloken ut. “Du ville väl ha ära och berömmelse som alla andra” muttrar han/hon/det. Men jag svarar “nä det var aldrig det. Det var det där jävla Edsbyn. Folket som inte kunde gå på bio och dans eller ens kunde skratta för att de skulle in i himlen. Få liv efter döden utan att leva ett liv i själva livet först. Det var så jävla skenheligt allt det där så den bästa protesten var helt enkelt att säga att han/hon/det/djävulen var vägen. Sen kom du ju där med ditt kontrakt.  Men för mig var det bara Rock’n Roll och Punk. Sket väl i ditt jävla kontrakt och han/hon/det/gud med för den delen. Jämvikten och livet tror jag på och att ha kul och att skratta är påbudet av livet självt och det har varken gudar eller djävlar något med att göra. Det var därför jag bad dig dra åt helvetet första gången. Du lydde ju dessutom till slut din djävul”

“Andra gången då, när jag tog allt ifrån dig?”

“Ja det var samma sak då. De som kallade sig mina vänner försvann som avlöningar när det glättiga och pengarna var borta. Jag lärde mig älska fågelsång och ljudet av vågor mot en strand. Jag kunde sitta där och titta ut över obruten horisont eller ligga i gräset och se molnen fara över himlen med lugn i mitt hjärta fast än du och ditt anhang gjorde allt, verkligen allt för att förgöra mig. Han/hon/det/gud rörde såklart inte ett finger som vanligt till hjälp, fast än det fanns tillfällen när jag faktiskt bad om hjälp liggande på mina bara knän. Men du fick ändå inte en endaste tår ut ur mina ögon och när du kom där med kontraktet och din gåspenna igen så visste jag att det är här jag är hemma. Jag är bara den här gubben, snubben som befinner sig i människornas periferi. Aldrig riktigt älskad, aldrig riktigt synlig men en som älskar och ser. Gott nog så för mig skall du veta. Till slut förstod jag det och kunde därför be dig dra åt helvete den andra gången också.”

“Du snackar skit som vanligt du såklart, som du alltid har gjort, men du vet att jag kommer igen.” Sen reste sig han/hon/det/djävulen, nickade åt mitt håll och vandrade bort mot dragspelarens hus. Ja, jag vet ju att han/hon/det/djävulen kommer igen. Så är det. Kanske skriver jag på nästa gång som så många andra gjort före mig. Kanske inte.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Abborrarna anfaller eller vad det nu är de gör

abborre

Egentligen skulle man väl kunnat säga att det var den första dagen det hände. Det var då när jag skulle gå ner till sjön och tvätta mina fötter, de som luktade mer som en övergiven möglig ost än en del av en människa. Ja, det blir sådär om man har storstövlarna på sig hela dagarna, alltså de stora långa chippande gröna med hål i hälen på, de man har på sig när man är utomhus här på landet. Samma stövlar alltså som har något liknande surströmmingsinläggning över sig också utan fötter. Som får stanna utanför stugan på sommaren och nära luftutbytet vid den otäta  dörren på vintern. Men nu var det inte mina stövlar den här historien skulle handla om och definitivt inte om mina fötter, de som jag alltså gick ned till sjön för att tvätta rena den där kvällen.

Det är inte långt ned till sjön från min lilla stuga. Trehundra stövelsteg ungefär. Man bor bra. Mitt ute i skogen såklart. Utan rinnande vatten och elektricitet, men det är så jag vill ha det. Jag har bott här själv i hela mitt  fria liv, borde bli en tjugo år nu ungefär. Innan dess satt jag inne i arton år på anstalt för ett mord jag aldrig begick och innan det, ja då var man ung och bodde hemma hos mor och far, gick i skolan och läste för prästen. Här ute i ingenstans, femton mil till närmaste människa, överlever jag genom att tjuvjaga en älg och lite annat småvilt då och då, fisk finns det i sjön och ett litet grönsaksland och ett potatisland har jag. Jag brukar tjäna någon krona på att hjälpa till i någon av byarna när sommaren kommer. Måla ett hus eller klyva och stapla ved för någon som inte kan eller hinner själv. På vintrarna stannar jag kvar i min stuga. Ger mig sällan ut, stannar inne och skriver mina dikter så länge solen är uppe, fortsätter några timmar i skumljuset framför brasan också fast det inte är bra för mina ögon och går sedan och lägger mig och sover. Mitt enda sällskap under vintern är min katt Murre och skogens alla djur och fåglar. De som har blivit mina käraste vänner och finns här i vått och i torrt.

Den där första dan jag kom ner till sjön såg jag direkt att något var annorlunda. Ljuset, ni vet det där ljuset som finns kring varje sjö var liksom inte där. Det fanns istället ett slags mörker där bort mellan träden där sjön låg. Som om vattnet blivit till olja istället för det kristallklara källvatten som vi har här hos mig i skogen. Så jag raskade på stegen och munnen åkte upp mer och mer och hakan neråt i avsevärd omfattning ju närmare jag kom,  för sjön fanns helt enkelt inte längre. Inte så att den lyfts bort ur naturen, nej, men vattnet var borta. Det var inte ens fuktigt på det som varit sjöbotten. Ja, ni förstå kanske min förvåning. I alla år jag levat så har sjön legat här. både före och efter och under fängelsestraff vad jag vet. Nu tydde allt på att någon hade plockat ut pluggen i botten av sjön och den hade runnit ner i jordens innandöme och försvunnit där inne. Hur nu en stor sjö som den här kan göra det. Det måste vara en sjuhelsikes plugg som blivit borttagen och som nu var ett hål som sjön slurpat ner i.

Så jag stod där och grunnade. Tvätta fötterna kunde jag ju inte. Och eftersom det började bli sent så såg jag snart inte mycket heller så jag kunde lika gärna vandra tillbaks till stugan och sova på saken. Så så blev det.

Så nästa dag, dag 2, när jag vaknade var jag ganska säker på att jag drömt alltihop. Min vattendunk var i alla fall välfylld så mitt morgonte kunde jag i alla fall ordna efter att ha fått fart i spisen.  Men eftersom fötterna fortfarande luktade som en övergiven mögelost så fanns det såklart behov av att besöka sjön, den som jag nu efter en tekopp, var ganska säker på var full med kristallklart vatten som vanligt. Men det var den inte. Jag stod där på strandkanten och kliande mig i huvudet. Såg ut över andra sidan. Ja i alla fall så lång jag såg. Sjön var tom, det fanns inte en vattendroppe i den. Inte ens en pöl. Konstigt nog ingen fisk heller. Sjön var helt enkelt tom, borta, försvunnen.

Vem som helst med åtminstone medelmåttig tankeförmåga kan säkert förstå mitt bryderi. Men ganska snart tog min nyfikenhet över och jag vandrade ut på sjöns botten. Ut mot aborrgrundet och förbi mot djuphålet. Det som alla alltid ha sagt var bottenlöst. Men inget vatten här heller. Bara en torr och fin grusbädd som det var lätt att gå på. Och eftersom jag är nyfiken till naturen och inte såg så mycket där nere i djuphålet så bestämde jag mig för att klättra ner. Här var det brant och besvärligt på sina ställen. Men förbannat spännande. Det är ju ändå inte varje dag som man får möjligheten att vandra på en sjöbotten bara sådär liksom. Tanken att vattnet skulle kunna komma forsande tillbaks fanns inte i mitt huvud.

Tjoff sa det bara. Jag ramlade helt enkelt i backen. Fattade ingenting. Pannan gjorde förbannat ont och jag tror att det var näsan som blödde för blod fick jag i alla fall på mina händer när jag kände efter om ansiktet var helt. Jag hade slagit i något men det fanns liksom ingenting att slå i. Så jag gick framåt för att försöka förstå vad  det var jag hade slagit i och tjoff igen. Inte lika hårt nu eftersom jag rörde mig långsammare och försiktigare. Här fanns en glasruta eller vad det var, som som inte syntes, och jag var som en fluga som sprang emot den gång efter annan.  Jag kände med händerna. Ja så var det. Fast jag inte kunde se någon ruta så fanns den där. Det kände jag ju med säkerhet i mina händer. Lite ojämnare än vad en glasruta skulle ha varit var den men annars… ja ett genomskinligt hinder var det i alla fall.

“Tjena, tjena,tjena”

Jag såg mig omkring men såg ingen.

“Hej där! Här nere.”

Och visst där nere satt en liten abborre på en sten i en grop. En aborre som hade en Metallica Keps på huvudet och ett jäkligt häftigt brett svart nitbälte kring sin kropp.

“Du kan inte gå igenom där för vi har stängt av där, liksom vår slurpzon förstår du. Skyddat enligt  rymdimperiets tredje paragraf. Fan vad dina fötter luktar illa förresten!”

“Vad är du för en?” lyckades jag i alla fall få ur mig.

“Rymdaborre av första graden. Vaktar här. Vi är här för att låna lite vatten, ja eller ta om jag skall varas ärlig, eftersom vårt eget är slut. Ert vatten rockar ju fett för tusan, helfett, här skall simmas och surfas och slurpas och halsas hela natten med de sexiga tjejaborrarna som bara ligger och väntar på att vi skall komma tillbaks med härligt vatten där borta i …..”

Det var då jag anade att jag slagit huvudet jäkligt hårt  i den där osynliga väggen, om den nu ens fanns den heller, jag satte händerna för öronen så jag slapp lyssna på den där rymdabborren av första graden och gick därifrån med mina illaluktande fötter och lätt resten av mig följa med. I stugan gick jag till sängs tidigt. Stängde av och somnade.

Dag tre var sjön lika tom som dag ett och dag två men jag brydde mig inte ett skit om det. Gick istället till tjärnen och hämtade vatten och det fortsatte jag med tills det efter en veckas semesterregnande faktiskt började komma lite vatten i sjön igen. Ja det är som det är. Slå huvudet kan väl alla.



		
Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Jag förlorade

Skit också jag förlorade magmätartävlingen. Elton vann med fem tum (tretton centimeter) och då skall man betänka att jag smällde i mig större delen av en två liter Coca Cola strax före att vi äntrade scenen. Nu bärs han runt i triumf här i sin trädgård av fem av sina uppvaktande muskelpojkar och som naturligtvis gör det där med bar överkropp. Själv sitter jag här, också jag med bar överkropp, men alltså med en mage som inte levererade i år heller. En kärring som tydligen heter Marianne Faithfull (andra stavelsen i efternamnet säger en del om henne) försöker trösta mig. Tycker jag borde vunnit för min mage verkar faktiskt se fläskigare ut än Eltons och kanske är det just det som är problemet. Att min är lösare och hans är liksom mer ölstint utspänd. Sådär går hon på kärringen. Med jämna mellanrum och mellan hennes haranger bärs Elton förbi med prisroten höjd över sitt huvud, glad som ett kylskåp naturligtvis, det fattar man ju. Passar på att spruta champagne ur flaskan han halsar ur åt mitt håll också den jäveln vid varje passering så nu är man alldeles klibbig också. Fan också. Hade räknat med en vinst i år, att få fara härifrån som en segrare, men det sket sig alltså. Sket sig stenhårt. Om bara käringen kunde hålla käften en stund men hon babblar bara på och på. Påstår att hon legat med Mick Jagger den jävelen. Sicket påhitt. Vad skulle en som han han med en sådan där kärring till!?

Fast lite i det hon säger har hon ju rätt i kärringen. Det är bättre att tro på för mycket än vara så skitnödigt rädd för att bli lurad att man låter livet fara förbi utan att man ens är med på ett endaste litet hörn. Dom är så många dom där som skriker “hej. det där är alldeles för otroligt” och sen missar hela tåget och livet med det. Det enda de har är en stolthet över att inte vara ett endaste dugg. Så jag bestämmer mig där och då för att tro på att Mick Jagger faktiskt knullade kärringen. Hon har rätt, man skall tro. Jag ger henne en kyss på kinden för den insikten och går in och spyr upp Coca Cola på närmaste toalett. Vräker ur mig alltsammans och hulkar ur mig också det sista som är ren besvikelse som satt fast där längst ner i magen över utebliven vinst i magmätartävlingen. Allt borta nu, livet är gott igen.

Elton lånar ut sin Land Rover imorgon så jag tar kanaltåget över och sen hem. Måste ju det, har jobb att göra. Det blir såklart en jävla resa men man får väl småsova lite i bilen och på färjan över från Travemunde. Det skall nog fungera. Får alltså ta det lite lugnt ikväll. Skulle ju kunnat tänkt mig att låna en av hans Ferraris också men de är ju så jävla låga att vägarna i Lo(o)s skulle förgöra en sådan vacker bil. Vore ju synd det. Men kul vore det såklart att köra en sådan bil här uppe i skogen och glassa med den ett tag framför de avundsjuka som till och med är avundsjuka när det inte finns något att vara avundsjuk för. Men man skulle väl förlora körkortet på studs.

Dags att äta här nu. Partytält beställt och uppbyggt när vädret blev som det blev, fast just nu är det soligt. Ingen konst att vara grönsaksätare på det här stället, nästan alla äter vegetariskt och det finns massor av gott. Men det står en grill i ett hörn också. En med en stor blåsvart man stående vid, vändande enorma köttbitar. En man som en hetrosexuell man som jag inte går fram till frivilligt, om ni fattar. Nu kommer det såklart fram gott vin och mer champagne och mer champagne och mer champagne och ännu mer gott vin men det får alltså bli lugnt ikväll för mig om jag skall köra hem. Men lite mat behövs nu för att fylla upp i tom urspydd mage. Det droppar in folk här hela tiden och de som inte var med i SOHO igår lär dyka upp ikväll. Man får väl ägna kvällen till att lyssna på någon gammal rockstjärnas turneminnen från förr, alltså ungefär samma historier som min vän dragspelaren berättar vid postlådan där hemma. Jag har hört dem alla vid det här laget. Men mat nu alltså och så lyssna på en uppblåst vinnar-Elton, han som har störts mage i år igen alltså, andra året i rad. Ja, jävlar. Mer semlor nästa vår helt enkelt. Man kanske skall tjuvstarta med dem redan när man kommer hem rent utav.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Gubben som gick ut, låste dörren och försvann.

gubbe

Gubben, för han var en gubbe, packade sin resväska och gick ut. Låste dörren med dubbla varv, stoppade nyckeln i fickan och promenerade förbi dagrummet. Där satt bara två personer framför en tv som visade en engelsk fotbollsmatch, Maria och Hannah som båda var nittio och mer fyllda redan sedan några år tillbaks och i den värld dom befann sig fanns det inga gubbar som låste sin dörr och sen bara gick ut som om inget har hänt från ett ålderdomshem. Demensen hade tagit dem för länge, länge sedan.

Personal fanns det ingen. Eller jo, det fans det men inte där. Den ende som jobbade såhär på eftermiddagen satt på toaletten och skötte om sin krånglande mage eller om sanningen skall fram så läste personen ifråga den tredje kortnovellen i Allers sedan hon satt sig där för att trycka ut det som tryckas ut skulle. Det började faktiskt domna här och var i sittpartierna på den ålerdomshemsanställde kvinnnan vid det hör laget men de unga tu var så nära att till slut äntligen få varandra – som de unga tu alltså hade fått varandra redan i två historier före  – så en liten stund till måste hon helt enkelt stå ut här på toaletten. Alla gamlingar sov ju middag i alla fall nu såhär efter maten. Utom Maria och Hannah då såklart, men dom satt ju där dom satt i sina rullstolar. Dom skulle inte rulla iväg någonstans och blöjor var på så att de kunde göra det de måste.

Där vet vi ju att den bajsnödiga, nåja, ålderdomshemsanställda kvinnan i princip hade fel. Gubben som låste sin dörr och gick hade nu kommit ut på gatan. Inte såg han ut att sova i alla fall. Han gick snarare med väldigt snabba och spänstiga steg för en åttiosjuåring fram mot den gröna Volvo S60 som ägdes av prästen som så ofta besökte ålderdomshemmet. Gamlingar förväntades ju ha intresse av de utomjordliga. Antagligen för att de snart skulle lämna det jordliga. Övning liksom. Men gubben var aldrig intresserad. Mummlade lite osande svordomar för sig  själv och la iväg riktiga brakskitar om prästen förvillade sig in på hans rum. Låtsades helt enkelt inte om honom. La ssg och sov med ryggen mot prästuslingen eller gick helt enkelt in på toaletten och låste han också utan att säga ett ord.

Men nu visade alltså gubben lite intresse för prästen ändå eller i alla fall för prästens relativt nya bil. Framme vid bilen plockade han upp en skruvmejsel ur fickan, satte den i bildörren och bröt till. Gniiiirk så gick dörren upp med en poff. Smidigt, ja så smidigt som en stel åttiosjuåring kunde, så satte sig gubben i bilen. Körde in samma skruvmejsel i låset och vred om. Vred igen och körde in och bröt och vred igen tills alltihop lossnade. Då plockade han upp en avbitare. Klippte ev en röd och en svart tråd skalade dem och satte ihop dem och det gnistrade och sprakade och rykte alldeles förfärligt men bilen startade. Inte med ett muller direkt som de tjuvkopplade bilarna startar i filmer men med ett pfjing, pfjing, brrrrr… som en Volvo startar. Så gubben satte sig tillrätta och körde därifrån. Naturligtvis med en rivstart, vad trodde ni!?

Av gubben och bilen syntes aldrig något mer. De efterlystes såklart båda två på sedvanligt vis. Och nog hade vissa observationer gjorts som visade att gubben hade rest norrut och sen tagit sig över till Finland vid Över Torneo  och sen enligt lite mer osäkra uppgifter färdats in i Ryssland där all spår efter honom försvann. Ja han var ju känd kommunist den gamle gubben. Leninstatyn vid hans säng vittnade om det och nog pratades det en del om att han varit i det gamla Sovjet och jobbat under de goda kommunistiska glansdagarna. Men av det där fanns väl inte mycket kvar nu. Bara spillror och Lenin stod fortfarande kvar vid hans säng och tittade ut över det numera gubblösa rummet. Så vad skulle han dit och göra? Det som ytterligare förbryllade var att sextiosjuåriga Svea Svensson, en rund och glad  tant som var mästare på att baka bullar, farmor och mormor flera gånger om, försvunnit samtidigt med gubben. Något samband mellan de två försvinnandena hade dock inte kunnat klarläggas. Svea hade nog försvunnit i bärskogen och sökningar gjordes men avslutades förgäves efter ett antal dagar med både skallgång, helikopter och ortens två överåriga poliser med i sökandet.

Men såklart fanns det ett samband. När Svea och gubben igår nådde fram till den Ryska rymdbasen och försiktigt tog sig in i den inre delen av den. Stod där i timmar tillsammans och tålmodigt väntat på att den besättning som skulle bytas ut på den Ryska rymdstationen skulle vandra förbi i korridoren och, ja det måste erkännas, pussats lite och fnittrat ännu mer av förväntan och glädje men gjort allt detta mycket tyst under sin väntan. Men så hade de två rymddräktsklädda då kommit vandrande där i korridoren och utan varken mycket väsen eller för många slag låg de nu bakbundna på en närliggande toaletts golv. I deras ställe äntrade den gamle gubben, han som bara gick ut från ett ålderdomshemmet och försvann och den lilla runda Svea, hans nya underbara kärlek, den magnifika rymdkapseln. En dörr hade stängts bakom dem, säkrats av experter, det hade önskats lycka till men på ryska då såklart och snart hade nedräkning och liftoff skett med ett jäkla dån. Både gubben och Svea blev snart nya invånare på den Ryska rymdstationen, kallade till och med det hela för rymdstationsockupation,  och efter vad det sägs så sitter de fortfarande där uppe och håller varandra i hand och ibland ger varandra en puss med ögon som tindrar ikapp med himlens alla stjärnor. Bullar bakas med jämna mellanrum och bakandet fyller då rymdstationen men ljuvlig nybaksdoft. Gubben är fortfarande händig och reparerar det som går sönder. Titta upp mot stjärnorna någon gång vettja när himlen är klar, kanske får du se dem när de kikar ut genom rymdstationens fönster högt där uppe och just far förbi din del av världen i svindlande hastigheter. De är så lyckliga.

Categories
Noveller

Födelsedag

788307

Hon fyllde år den här dagen. Oktober, den tionde, ett höstbarn. Hon tände ett ljus till morgonkaffet. Det fanns ingen som kom med kaffe på sängen och sjöng för henne, hon hade bott ensam hela sitt vuxna liv. En bror och en syster och deras familjer var det som fanns kvar av hennes. Men dom hade såklart mycket annat att tänka på, hade egna liv precis som hon. Kanske skulle det dimpa ner ett email med ett grattis i inboxen under dagen från någon av dem. Kanske inte. De träffades så sällan numera. I bästa fall någon gång på sommaren om någon av dem var ute och reste. Annars inte alls. Inte ens på telefon pratade de så mycket. Ett email till jul och födelsedagar var det vanliga.

På jobbet skulle nog ingen veta att det var hennes födelsedag. Det hoppas hon i alla fall. I fjol hade hon fyllt jämt och det hade varit ett himla väsen. Men i år? Höll hon tyst skulle nog inget komma ihåg och det skulle bli lugnt. Det var bäst så.

Hon gick ut och satte sig i bilen. Det var en varm morgon, brittsommar som levde kvar. Skönt att slippa skrapa rutor. Hennes bil, en Saab från 2000, kanske egentligen behövdes bytas nu. Men den gick som en klocka och hon gillade den. Hade skött den väl. Köpt sprillans ny och kontant betalt då för tretton år sedan. Att göra sig av med den innebar också att hon var tvungen att överge Saab som märke. Det hon alltid kört. Hon hade tittat på Japanska bilar. En Toyota kanske? Pengarna hade hon ju. Men Saaben fick rulla några år till. Hon var egentligen inte intresserad alls av bilar. Den hon hade tog henne till jobbet på det stora sjukhuset, till stormarknaden för handling och ibland till en flygplats för flykt någon annanstans i världen.

En gång för länge sedan hade hon fått ett guldhjärta av honom på sin födelsedag. Ja hon tänkte fortfarande på honom som “honom”. Ett hjärta att hänga om halsen. Stort. Tungt. Men i guld, inte tickande. Hon älskade det då och hon älskade honom. Sen hade han åkt till England och varit med en annan tjej och sen hatade hon honom. Så hon gav bort hjärtat till en annan kille. Fick det inte tillbaks när det var över heller. Såldes nog för att ge pengar till droger. Hans resa in i helvetet hade börjat då det året och hon hade inget med den att göra.

Men inte ens de två hade såklart varit tillsammans på det vis som alla trodde. Han gillade killar. Och hon då? Ja hon gillade nog inte killar. Så osäker då men sen säkrare med åren. Jodå det hade blivit försök med både män och kvinnor också senare och nog var det väl med kvinnorna det kändes bäst. Eller möjligen var det minst dåligt? Den osäkerheten gjorde att hon till slut satt ensam i en lägenhet centralt i den mellannorrländska staden. Skapade sig ett liv som var hennes eget och bara hennes eget där ingen annan fick tillträde. Kände ingen bitterhet utan bara lät livet gå och levde sitt liv.

Femtioett år idag alltså. Om hon tänkt på det då när hon åkte runt i Dalarna och Hälsingland med honom och deras kompisar i en röd liten folkabubbla – när bensin var billigt –  så skulle det känts som en helt annan tid och ett helt annat liv, långt, långt, flera ljusår fram i tiden. Men här satt hon nu alltså i en annan bil på väg till jobbet – inte helt olik folkabubblan, man hade ju åtminstone förväntat sig förarlösa bilar här i framtiden –  och hon var femtioett år och nog kände hon sig ungefär som samma människa nu som då. Vem hade kunnat tro det? Varför blev man aldrig vuxen? Det som man första gången trodde man skulle bli vid tjugo och sen trettio och fyrtio för att till slut förstå vid femtio att det aldrig skulle inträffa. Att barnet inom en bara lever och lever och aldrig lämnar en. Att man kan vara lika rädd och liten när man är femtioett som när man var tolv.

Det yttre förändras såklart. Glasögon var konstant på sedan sena trettio och fårorna i ansiktet berättade om stressigt liv på ett sjukhus hjärtmottagning där liv och död ingick i vardagsrutinerna. Håret färgades blont ofta nu. Det tantgråa ville hon inte skulle synas. En sista eftergift för fåfängan, den hon egentlig mening aldrig blev ett offer för som så många andra kvinnor.

En enda “sak” saknade hon. Barn. De som skulle kunnat föra också hennes liv vidare när hon var död och borta. Han hon tänkte på som “honom” skulle ha blivit en bra far till dom. Det var hon säker på. Den bästa till och med av de män hon kände och känt. Nu bodde han på Kungsholmshöjden i Stockholm och hade tre barn. Det hade hon kollat upp. Säkert också en bedårande fru. Hon var visst producent på Sveriges Radio. Minns inte vad hon hette. Victoria kanske? Eller också blandade hon ihop henne med kronprinsessan bara. Men han… Han hade visst ett matställe någonstans inne i stan. Var visset hon inte. Varför skulle hon vilja veta det. Hon skulle aldrig våga uppsöka det. Fast det ville hon såklart. Ville så det värkte i hela hennes kropp. Ville så gärna förklara för honom som älskade henne så mycket då att det aldrig skulle fungerat och att hon fortfarande älskade honom nu som då på ett omöjligt konstigt men magiskt aldrig lämnande vis. En omöjlig kärlek javisst. Omöjlig på alla sätt och vis, då som sextonåring likväl som nu som femtioettåring. Hon skulle vilja köpa ett guldhjärta, precis som det hon fick då, och hänga det om hans hals samtidigt som hon förklarat att det inte bara var den där tjejen i England som det handlade om.  Att det var så mycket mer som stod ivägen men att hon alltid ändå skulle älska honom som den ende som hon någonsin riktigt älskat med hela sitt hjärta.

Men det där skulle såklart inte hända. Åren skulle ticka på ändå. Det hade hon ställt in sig på och kunde leva med. Hennes liv var utan “honom”, så var ödet utformat. Hon bestämde sig för att svänga in och köpa en bit princesstårta på vägen hem. Ett tårtljus också kanske. Femtioett var ändå värt en bit tårta. Så var det nog.