Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Jobb sökes

Som kund (eller är man klient?) hos arbetsförmedlingen upphör aldrig förvåningen. I min handlingsplan ingår att kontakta en arbetsförmedlare på telefon och berätta om de jobb jag sökt, hur det gått dvs om man kommit på någon intervju och så vidare. Imponerad av bemötandet vid dessa kontakter. Hittills mycket trevliga människor jag pratat med som kan läsa in sig på skärmen och ställa korrekta och relevanta frågor.

Men idag kom ett mail med ett tips på ett jobb efter samtalet.

För det första är det ett jobb som står i platsjournalen. Jodå jag läser den. Varje dag. Kan läsa. Så pass. Fast jag är 56 år. Imponerande eller hur?

Men sen är det ett IT-support jobb. Jaha. Har jag verkligen kompetens för det? Finns det något i min CV som tyder på det? Kan alla programmerare installera Windows och bygga datorer liksom. Kan alla finesser med MS Word, MS Excel och MS SQL Server. Ja tydligen. Det här med Elektronik och inbäddad programmering med en specialitet på systemprogramvara och kommunikationssystem och protokoll betyder inget. Slår mig att det kanske var dataintroduktionen på AF första dan som la grunden för denna nya kunskap.

Blir liksom besviken och nedstämd. Mer besviken än dom 50-60 nej jag hittills fått på jobb och ännu fler som inte svarat. Bryr man sig verkligen så lite om mig som person att man inte ens vet vad jag kan. Inte ens träffar i närheten när man rekommenderar ett jobb. En rekommendation på ren slentrian utan hjärna bakom kunde man ju låta datorn slumpvis skicka ut. Då hade man i alla fall inte tagit illa upp. Sorgligt är vad det är. Lämna mig i fred då helt och hållet istället.

Fick ju inte jobbet som chef för Närljus. Ett jobb som skulle ha varit verkligen kul att ta sig ann. En verkligen utmaning som en sån som jag går igång på. Men hade kanske inte förväntat mig att få det om jag skall vara ärlig. När man sen sökte en näringslivsutvecklar så sökte jag naturligtvis direkt. Det är just något i den stilen skulle jag gärna vilja jobba med. Hellre det än samma gamla programmering. Speciellt om det går att få i närområdet. Här jag vet hur det är att vara företagare. Fick dock “bad feelings” ganska snart och drog tillbaks min ansökan. Att jobba någonstans på en lägre position än den man ursprungligen sökt kommer aldrig att kännas bra i slutänden. Man skall lita på magkänslan det har jag lärt mig.

Är det någon som har koll på ett näringslivsjobb i Hälsingland eller i västra Dalarna så vet ni en som är intresserad här i Los. O-cool och gubbe men ganska snäll i alla fall. Efter jul lär jag väl utöka det området men inte ännu.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Bara en minut

Solen har ännu inte hunnit värma världen utanför mitt fönster. Om solen nu orkar värma något alls den här tiden på året. Minus åtta där ute. Alltså under tio ner i byn. Den kalla luften rinner ner i dalgångarna som en flod av kalla trögflytande sammansatta atomer som vi människor bara anar. 78% kväve, 20% Syre, ädelgaser, väte, helium och koldioxid. En flod som omsluter oss och spolar bort det värmeälskande livet där ner i dalgången. Tar säkert ett språng där utför mördarbacken som den värsta ystra fors. Frigör sig från Brattberg. Vår kulle i världen.

En halv måne på himlen gör att inte ens hundarna, jakthundarna för älgjakterna, skäller denna morgon. Den lilla björken vid garaget är silverdraperad. Miljoner iskristaller har under natten fäst på den och ger nu liksom ett silverljus ifrån sig. Som om det silvriga kom från dess inre.

Ser jag mig om så är hela världen draperad i dessa iskristaller. Biljarder iskristaller. Gnistrande, levande när jag vrider huvudet för att ta in dom. Den gamla skolan likaså. Vår skola nu. Det gula är uppblandat med vita förgängliga ädelstenar vars kristaller bara kan ses just nu vid denna tid. Nu när solen kommer upp över horisonten men ännu inte värmer väggen. Allt detta synligt för den som vill och orkar ägna en extra minut, mer tar det inte, för att ta in det. Förundras över det lilla.

Högt, högt där uppe ett flygplan. Dit solen sedan länge når med full kraft. Kondensröken försvinner bara en bit efter planet. Vet inte vad det betyder. Kallt får jag för mig. Ser bara människorna där uppe inne i flygplanet för min inre syn. På väg någonstans. Kaffe på en bricka framför sig. Omedvetna om att de betraktas av en o-cool gubbe från Los på väg att hämta sin tidning. Lika bra är det. Somliga av oss existerar utan att bli betraktade.

Ingen rök från vår skorsten. Som det skall vara. Effektiv förbränning. Inne är det pelletsvarmt. Den varma tekoppen väntar. Jag tänder mitt ljus. Slår upp Svenska Dagbladet och och läser om alla dom stora i världen. Dom som till synes betyder något. Ser på mitt ljus och tar en klunk av min Earl Grey. Ganska nöjd ändå fast jag bara är en o-cool obetydlig gubbe i Los.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Ettan

Det kan inte hjälpas. Just idag skulle jag kunna checka ut från det lilla hotellet i Sausalito. Ta vägen, ettan, söderut över Golden Gate bron in mot centrala San Francisco. Men inte stanna. Vara nöjd med gårdagens middag nere vid Fishermans Warf, inte hummer den här gången, men nästan, avnjuta bluesen på klubbarna alldeles där i närheten och spårvagnen som man inte tror skulle gå att bromsa men som går att bromsa mitt där i backen, som man överlevde turen med. Nej åka vidare. Genom San Francisco, ut ur San Francisco. Genom granplanteringarna med Disneygranar, varvade med vinodlingarna. Hur många som helst. Följa kustvägen. Ettan. En av världens vackraste vägar ner mot Los Angeles. Naturligtvis var man förutseende nog att hyra en öppen bil så caben åkte ner redan när man passerat Daly City. En berusande men helt alkoholfri färd med det väldiga Stilla havet på ena sidan med varma smekande vindar denna soliga dag och det motsägelsefulla USA på den andra med sin mix av allt som är bäst i världen och allt som är sämst i världen. En åtta under huven som mullrar och suger i sig bensin. Just idag denna resa är det inget som spelar någon roll. En sista gång eller ännu en gång göra det som måste göras för att locka fram leenden i vinternatten senare där hemma i Sverige. Leenden som utan denna resa skulle blivit tomma grimaser. Unna sig.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Vad är verkligt egentligen?

Sitter och leker gud. Skriver alltså. Det fina med det är att man kan låta människor leva och låta människor dö efter eget godtycke. Man kan göra dom här människorna lyckliga och man kan göra dom olyckliga. Placera dom där dom vill finnas och där dom inte vill finnas. Låta människorna uppleva djupaste kärlek och djupaste olycka.

Man kan knappast komma närmare att verkligen vara gud eller hur? Men det kräver naturligtvis ansvar också att sitta på den här positionen och ofta är det figurerna själva som bestämmer vilken väg dom skall gå. Dom som ingår i själva handlingen tar själva tag i sina liv och för det åt det håll som dom vill att det skall gå. Man kan inte undgå att tänka att kanske är det ändå verkligheten man dikterar där på det oskrivna arket. Kanske är det så att huvudpersonerna i en annan verklighet verkligen måste genomleva den berättelse man tycker sig skapa. Lite empati är alltså på sin plats när man sitter där och diktar ihop en verklighet och kontrollerar andra människors liv. Bara utifall.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Alla gråtoner

Jag tänder det där allhelgonaljuset. Hemma det här året. Ser på den fladdrande lågan efter att den blivit tänd och tänker på alla som inte är med längre. Kära vänner. Föräldrar. Saknade släktingar. Listan blir längre för varje år. Det är nästan omöjligt att komma ihåg alla numera. Förr eller senare är man själv med på listan. Då är det andra som förhoppningsvis minns ens namn och gärningar när ett ljus tänks i novembermörkret.

Lägger till morsan till listan det här året. Känns extra såklart. Men minns också att det här är naturligt. Vi levande skall stå här och tänka på dom döda. Det är så dom lever vidare. Inom oss i våra tankar. I bästa fall rundas kanter av med åren och bara det goda sidorna finns kvar av dessa människor som under sin livstid också bara var människor. Som vi. Med fel och brister och goda sidor. Dom allra flesta förtjänar ändå det till slut. Att bli ihågkomna med värme. Som goda.

I värsta fall finns det saker som vi inte kan glömma. Personer som sårat oss. Som gått vägar som vi inte tycker om. Ibland finns hatet kvar inom oss. Som sår som äter och aldrig läker under ett helt liv. Sår som vi håller öppna och därmed låter det onda, det oönskade segra. Men vi vet sällan hur vi själva skulle gjort om vi gått i deras skor. Kanske skulle vi gjort samma saker. Vi kan aldrig veta. Får aldrig veta det. Bäst att förlåta. Låta såret läka och på så sätt gå vidare. Leta efter det goda där i det onda. Det som alltid finns där. Hålla fast vid det istället för det dåliga.

För så är världen beskaffad. Det finns ingenting som är bara ett. Allt är mer än så. Sammansatt. Gråtonerna och hela färgspektrat finns i allt. Sökande efter en jämnvikt som de flesta av oss bara kommer att närmar oss. Det är bara på film och i böcker som världen har tydliga motpoler bestående av goda och onda. I verkligheten är det bara vi. Människor som lever och försöker leva. Varelser med begränsningar och svagheter lika väl som med potential och styrkor.

Vi minns den här helgen. Det är bra. För det är på dom minnena, på giganters axlar, som vi bygger våra liv. Vår värld. Som andra senare skall bygga sina liv, långt, långt in i en framtid som vi inte vet ett endaste litet dugg om.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Min postlåda

Turen till postlådan är liksom mitt första möte med den nya dagen. Idag tomhänt tillbaks precis som min fru sa. Man skall lyssna på sin fru. Men den här morgonturen får igång k(r/n)oppen lite. Man känner liksom om den fungerar. Dåliga dagar är ett jobbigt att masa sig iväg dom där 100 metrarna. Dom flest dagar går det ändå riktigt bra att både gå till lådan och tillbaks. Vissa dagar är det halt. Då är det det kanske det mest spännande som händer den dan. Visa dagar sjunger fåglarna vårsånger. Då blir man upplyft över en tid som kommer. Andra dagar viner snöstormen i ögonen på en och man får stanna en stund för att skotta fram postlådan som vanligtvis då inte innehåller någon tidning. Ja då är det liksom skönt att komma in i stugvärmen efteråt. Åter andra ser man flygande tefat, nja, men man skulle kunna ha gjort i alla fall, men skator ser man i alla fall. Vi är vänner. Ovanliga dagar möter man grannen, dragspelaren, så tidigt, och får sig en upplyftande historia att ta till tekoppen. Så finns det dagar när det är så kallt att man nästan förfryser alla kroppens utstickande delar. Då är det också sällan verkligen nån tidning i lådan. Då får man vara glad att det ändå inte är kallare. Vissa dagar går man inte alls. För man vet att det inte är någon tidning där. Eller också är man sjuk och orkar inte men det händer mer sällan än ofta. Varje morgon är den där korta promenaden lite unik och fylld av förväntningar på en bra dag. Hittills i alla fall…

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Sjuårspresent

Höstregnet faller med stora kalla droppar. Skogskyrkogården, Stockholm. Jag är barn och åker med pendeln förbi eller är det tunnelbanan? Ljuspunkter i allhelgonakvällen. Hundratals, tusentals, döda som någon minns. Var och en symboliserad i ett fladdrande, flämtade ljus. Där emellan alla glömda, de som inte har ett ljus tänt för sig. De som ingen saknar. Det är vackert. Jag fyller år. Tittar så länge det går på ljusen där när tåget rör sig vidare in mot stan. Känns som om alla var tända för mig, födelsedagsbarnet. Förstår ännu inte sorgen, bara glädjen. De fladdrande ljusen som snart ersätts av stadens mer påträngande ljus. Ljus som kräver att bli sedda istället för att inbjuda till betraktade.

Snart i bilen ut från Stockholm, norrut, på väg mot vintern. Pärlband av lyktor i natten. Köer på vägen in mot staden. Som lysande halsband ormar de sig fram långt bort i fjärran, förbi, och iväg. För barnet, som är jag, ter det sig som om kyrkogårdens alla ljuspunkter trätts upp på ett halsband och satts i rörelse. Det är vackert. Det vackraste jag sett i mitt hittills korta liv och på barnets vis är naturligtvis alltsammans där bara för mig. Men de tunnas ut till slut. Blir till korta ormar och sen till enstaka bloss. Så jag somnar. Glad att ha fått denna vackra present på min sjunde födelsedag.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Allhelgonahelg

Så sitter man då här och har födelsedag igen. Femtiosex… En jävla massa år har gått för en o-cool gubbe i Los Trodde nog aldrig att jag skulle komma hit. Men nu är jag här. Det känns i kroppen. Född i en årstid när andra tänker på döden. Samma tid som genom åren har varit sugen på fest och skratt. Ni fattar. Sätter sina spår. Skapar en deppig en. 😉

När jag var liten fick jag alltid en silversked den här dagen av min kusin. En fin present med goda tankar bakom. Men kanske inte det en fyraåring, femåring, sexåring… ville ha. Om det så än var fastigheter värda miljoner i lådan så skulle ändå en Dinky Toys bil slå högre. Försöker leva så idag också. Värdesätter s.k. mjuka värden. Är naiv fortfarande men är det med högburet huvud. Skedarna ligger i någon låda i något skåp någonstans. Kanske kommer barnen använda dom i en framtid eller sälja och köpa ost för pengarna. Jag minns både min kusin och hans föräldrar – med värme – utan dom. Skedarna saknar fortfarande värd för mig men inte människorna som gav mig dom.

Det här traditionella överlämnandet formade mig ändå. Jag har aldrig tyckt det varit roligt att ta emot och öppna presenter sedan den här tiden. Jag var ju tvungen att visa uppskattning för den där silverskeden. Tacka och bocka och bli glad. Fast den inte betydde ett dugg för mig. Ljuga alla rätt upp i ansiktet. Kände att det syntes på mig. Tycker inte om att vara eller verka otacksam. Ville och vill fortfarande vara ärlig.

Som alla andra så har jag haft min beskärda del av skit liksom glädje i livet. Alltså finns glädje på kontot som har betalats tillbaks med tårar och vise versa. Som i vilket annat liv som helst. Som det skall vara. Jag bestämde mig en gång för att leva det här livet hur det än blev och tänker fortsätta med det. Ta det hela vägen och är jäkligt nyfiken också på fortsättningen. Hoppas framförallt på att det finns fler spännande människor att lära känna också framåt på vägen. Just det att lära känna människor, stora som små, har varit ett sant nöje genom hela livet. Jag ensamvargen älskar ändå just den där social interaktionen. En motsägelse där. Jag känner mig ensam och utanför i alla sociala sammanhang. Det är min natur. Men älskar människorna och vill förstå människorna. Alltså er mina vänner. Ni som finns där runtomkring mig. Men som inte släpps in hela vägen.

Och så var det döden. Allhelgonahelg. Tända ljus för dom som gått bort. En fin tradition. Dom döda är många nu. Den förste kompisen tog cancern i tonåringen och sen har det bara fortsatt. Generationerna lämnar och plötsligt sitter man själv där på första bänk. Det blir bråttom med vissa saker. Har man levt det liv man velat? Skulle man gjort något annorlunda. Nej. Jag har gått MIN väg. Det har inte funnits någon annan väg att gå. Så ikväll tänder vi ljus här hemma för alla vi saknar och vill minnas. Med en trasig bil får man hoppas på andra tänder minnesljusen på gravar där vi normalt skulle tyst kontemplerat en stund innan vi tänt vårt ljus till åminnelse. Jag tror inte de döda tar illa upp om ljusen brinner här hemma i år istället.

Trevlig Helg!

Categories
Betraktelser & Berättelse Poesi & Dikter Swedish

En fjäder

En fjäder sitter fast på en blodig huggkubbe på gården i Skåne. En fjäder som vinden tar tag i och för ut över havet. En vit dunfjäder från en gås som nyss var vid liv men som nu inte är det. Som ett under av evolverad konstruktionskonst flyter den fram där i luftlagren. Lätt, stark, varm, skyddande. Dansar uppåt, dansar neråt, tar fart, saktar ner, virvlar ystert längre och längre ut. Ibland nära vågorna likt en surfare för att rida på dom, pröva dom, ibland högt, högt upp som om den ville visa hur dess vingklippte nu döde bärare skulle ha flugit. Nu fri, fri att söka sina egna vägar. Danmark där på andra sidan blir dess mål. Det tuktade pilträdet fångar den som om det vore en vakt vid en spärrad gräns. Håller den kvar som ett enda vitt löv i sin kala höstliga nakenhet. Men fjädern sliter sig loss virvlar vidare. Följer uppvindarna. Ser molnen. Omsluts av molnen. Drar till sig fukten ur molnen. Blir tyngre än vad vindarna orkar bära och faller, faller, faller. Landar i den lilla flickans hår. Som snö. Som flickan tror är snö. Som hennes mamma låtsas är snö. Och stannar där. Virvlar inte mer. Behöver inte virvla mer. Vill vila där.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Gå ner i vikt

Förra hösten bestämde jag mig för att gå ned i vikt. Nej, jag tror inte på olika dieter. I mitt fall gäller det att ändra mitt levnadssätt för evigt. Jag är vegetarian och vi äter för det mesta ganska nyttigt när det gäller måltider men gillar godis, fikabröd och sött på tok för mycket. Sockerjunkie! Slarvar med för mycket bröd också som dom flesta. Så jag slutade med allt det där och gick ned tolv kilo utan större ansträngning. Åkte till Stockholm. Kände mig lätt och ganska nöjd. Höll mig från godis och sånt även då. Åt en Sushi och kom hem magsjukare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Höll i sig i flera veckor. Tappade motivationen såklart och efter jul hade jag gått upp alla kilon igen och adderat några till.

Har försökt hitta tillbaks till den där “mooden” igen ända sedan dess utan att lyckas. Och det är där hela hemligheten ligger. Jag kan jobba som fan i månader med något för att få det klart. Sitta där på helkvällar och vardagsnätter och verkligen hata det jag gör men ändå få det klart. Det är liksom viljestyrka och envishet som är kraften bakom det. Men om jag på morgonen bestämmer mig (och ja jag menar det verkligen) för att “nu får det var slut på godis och fikabröd” så kan jag på eftermiddagen sitta där och äta just det. Vräka i mig.

Känner ju igen det här från när jag var rökare och ville sluta. Beroende beteendet är detsamma. Man faller tillbaks och faller tillbaks och faller tillbaks och till slut fungerar det. Man är inne i “mooden”. När det fungerar så blir man ju en mental “ickerökare” och efter några år fungerar det till och med att feströka lite försiktigt då och då. Tänk om man med rökande och supande också körde med olika dieter för att komma bort från beroende. Den här veckan skall vi bara röka cigarrer för att komma ur beroendet. Eller bara dricka Pernod. Nej, man måste ändra hela sin livsstil. Mindre energi in är det enda som gäller. Enkla fysikaliska principer.

Så nu på måndag då jävlar… Sen att det är två månader tills semlorna börjar finnas tillgängliga igen men tänker vi inte på nu…