Category: Betraktelser & Berättelse

Guldbaggegala ikväll. Men jag tittar inte. Ser bara intåget av svartklädda kvinnor som håller varandra i hand och gör det på Twitter, inte på televisionen. Men mäktigt. Håret reser sig på armarna.  En gång kunde det där blivit min väg också. Filmen alltså, men bakom kameran.  Men musiken kom i vägen. Den gången. Det där som kommit i vägen är lite av ledmotivet i mitt liv. Jag väntar bara på nästa passion. Hinner man med en till månne? En till rotuppryckande passion som liksom av en slump kommer i ens väg och förändrar allt. Som gör att man byter riktning.

Men idag fiskar Sting efter en programmerare. Jag känner mig hedrad. Men det går såklart inte. Hade det gjort det skulle jag nog tagit chansen. För att få sätta ned en av två tunga fötter i Stockholm igen. Ja och dyka in i överfinansierat spännande projekt såklart. Tänk vad härligt. Att få vräka på. Köra så det ryker.

Men jag får tacka nej. Möjligen läste de slarvigt och såg inte min ålder. Troligen nästan. Det är inte många sådana frågor som kommer min väg idag. Upplyft av frågan hur som helst.

Mats Qviberg följer mig inte längre på Twitter. Jag undrade iof varför han var där från början. Misstog mig antagligen för någon annan. Nu blir jag ändå lite stött. “Kapitalistgubbe” liksom. Ja om jag är ocool gubbe kan väl han vara det.  Fast han verkar ju vara rätt skojig. Men har troligen inte samma socialistsympatier som jag har. Fast det är ju sina motsatser man skall söka heter det ju. Ja, ja, för sent för det nu alltså. Men man har väl en och annan kapitalistföljare kvar ändå. Jojo. Träffar jag kapitalistgubben en dag får jag fråga vad det där är för sätt.

Men nu. Läsa och sen sova. Ja Hulken skall ha pellets också såklart. Det är arton minus där ute. JÄVLIGT KALLT om du frågar mig. Men tack vare samme Hulk är de alltså inte kallt här inne.Åtminstone det är bra. Jättebra. Liksom.

Men nu godernatt på både fattiga och rika.

När någon skriker “alla x är svin” är det exakt samma retorik och krafter som ledde fram till detta.

Klockan är en bit efter sex. Det är minus tolv och fallande där ute. Måste ut och sätta i motorvärmare. Glykolblandningen ligger på -15. Lite högt för Hälsingland. Men det skall väl ordna sig. El från forsar och kärnkraftverk får hjälpa till att hålla kylvätska rimligt flytande för vattenpumpar att orka med. Ja och hålla bilar startbara. Fast ingen plan finns att åka någonstans. Men man vet aldrig. Rätt vad det är skall man ut och se världen för att den måste ses.

Vilar som varje helg. Det var ett år av vila förra året och det fortsätter så i år. Helgvila alltså. Det sovs och det läses och det tittas på film på helgerna. Inte mycket mer blir det. Man får skämmas lite. Eller mycket. Slö. Eller också är det bara “gammeln”. Men slö då också såklart. Att tro att det är välförtjänt är väl att ta i.

Jodå, vi bär in pellets idag också. Hela familjen hjälps åt. Då går det på ett kick. Inga problem. In med alltsammans bara. Hulken dräglar såklart där han står och hoppar i sitt pannrum och ser säck efter säck bäras förbi. Husets herre. Det var länge sedan jag lärde mig vem som är herre och vem som är slav här vintertid. Andra herrar regerar under sommarhalvåret. Jag alltid samma slav under tingen.

Men en underbart vacker vinterdag idag. Klarblå himmel, sådär som den bara blir vintertid. Mängder av vit gnistrande snö. Tamefan om man inte skulle sakna det här ändå om man inte hade vinter. Det där slasket och de bruna snöhögarna saknar man ju såklart inte. Men det här jungfruliga vita. Men kortare fick den gärna vara vintern. två tre månader kortare skulle sitta fint. Fast nu går det fort. Snart är januari avklarad. Sen klämmer vi februari. Ja och sen Vasaloppssöndag och då är allt är över. Nästan. I princip. Fågelsång och imponerande hackspetstrumsolon dagligen därefter.

Men min låtsasarbetsvecka börjar alltså här. Det känns bra och riktigt. Som för varje annan vecka hoppas att jag att den här blir lång och seg och ger många timmar att låtsasarbeta på. Tyvärr hörsammas sällan det där. Veckorna swishar iväg och tar slut. Bra då såklart för att årstiden hänger med men dåligt för den som vill hinna med att realisera sina drömmar. Ja visioner, det låter liksom mer seriöst, men är väl samma sak egentligen. Eller inte. Om de är ens egna. Hur som helst är det gott att leva. Det räcker långt i ett liv bara det. Tycker jag då. Men bry dig inte om det.

Skulle du följa mig?

Nej (och det med eftertryck) svarar du antagligen. Japp, tänkte väl det. Ja för jag tror aldrig jag varit med om att någon sagt ja. Så skäms inte för det alltså. Det är OK. Men…

liksom,

“Hörde du vilken jävla häftig ide Hedman hade, kom igen nu folket, här gäller det att vi följer med och hugga i”.

Nope, det där har liksom inte legat för mig. Det är en ickeegenskap hos mig. Ställer jag mig i framför stridsberedda arméer och ropar “framåt“, så är det jag som springer framåt och de andra, själva armen, står kvar och skakar på huvudet medans de suckar. Jodå. Men man vänjer sig. Man är ingen ledartyp. Eller hjälte.

Nej vanligare  har däremot varit att jag framkastat min ide, mötts av den vanliga tystnaden, i bästa fall ser folk i alla fall ut som frågetecken, men vanligare är det alltså tomma döda blickar och tystnad som möter mig, sen en stund senare så kommer personen X med samma ide och alla rusar efter, självklart ropande halleluja, ha rent av hoppande fram. Ja och själv står jag förvånad kvar och ser dem vandra iväg efter den store X. Jo, lite sur också är jag allt där jag står där ensam kvar.

Ja, jag skulle vilja vara en sådan där person  jag med. Det verkar så schysst och enkelt att vara en sådan. Feedback ger energi. Positiv feedback ger den i ännu högre grad. Jag är rent utav lite avundsjuk på de där personerna. “Lite” kan gott bytas mot “mycket” om jag skall vara ärlig.

Fast nu, när man varit med ett tag, lärt sig metoder för att överleva den där tystnaden och likgiltigheten för det man försöker att åstadkomma möts av, så  rycker man väl mest på axlarna. Jag försöker sällan förklara vad jag gör längre. Eller berätta varför jag gör något. Eller hur det kunde bli om man gjorde si eller så. Jag gör det d’r jag gör ändå. Unnar liksom inte de där X personerna att få för enkla långbollar. Eller kanske snarare, jag ignorerar alla X.

Fast kanske är det bara inbillning allt det där. En vilja från min sida att verka ynklig. Eller något ditåt. Lite patetiskt sådär. Eller när jag tänker närmare på det, mycket patetiskt. Nope, man får jobba på. Lägga sten på sten. När det är klart det där bygget är det ändå till slut ett X som står där och tar åt sig äran för alltsammans. Man får alltså inte glömma att njuta av själva byggandet. I det finns själva överlevandet.

Ian Gillan, Ritchie Blackmore, Roger Glover, Jon Lord, Ian Paice