Farsan hade inga problem med att fylla jämnt. Fest. Folket kom i drivor. Han den självklara medelpunkten. Tacksam. Trivdes. Femtio. Sextio. Sjuttio och så död. Jodå kyrkan var fullsatt på begravningen och efterföljande kyrkkaffe likaså.
Själv har jag haft svårare för det där. Att bjuda in till fest för att fira mig själv. Stå i centrum. Ja möjligen har jag inte förtjänat de där festerna heller. För vilka skulle komma? Det skulle inte ens bli särskilt många om alla jag känner sådär ytligt fick för sig att komma. Inte ens om släkten slöt upp och sa “du duger”.
Men 20, inte hände det väl något särskilt då vad jag minns. För gammal för presenter och tårta. Jaha liksom. Trettio, jo då försökte kamraterna i Stockholm. Men det avstyrdes. Nej jag ville verkligen inte. Jag fick en yxa. En stor klyvyxa att hugga ved med i det nyinköpta sommarstället i Los. Jag har den kvar. Sen 40, vi åkte bort, långresa, jodå, Orsa. Femtio, jag jobbade i Stockholm hela dan och kvällen och kom hem natten efter. Ja, så som det varit.
Grejen är den är att jag verkligen hatar det där med att öppna presenter publikt. JA jag verkligen hatar det. “Åhhhhhh tack, men…hmmmm… precis vad jag önskade mig” liksom. Det är så förljuget, känns så också när det inte är det. Allt det där har väl sitt ursprung i barnår när kusinen kom över med årets födelsedagspresent. En silversked. Varje år en till i samma serie. Ja och han och jag gillade inte varandra särskilt mycket heller. “Tack!” Man tog i hand och bockade. Silverskeden las i en låda som innehöll de som överräckts åren före. Dom finns väl säkert kvar någonstans idag också. Jag gillar dom fortfarande inte.
Nej inget för mig.
Ändå besökte jag en kamrats 60-års kalas så sent som i somras. Hans fru hade trollat ihop gamla vänner från 70-talet, ordnat fest. Ja och det var såklart lyckat. 60-åringen blev nöjd. Ja det tror jag. Sen har man ju varit på svärföräldrars fylla-jämnt-fester. Åtskilliga. Släkt, och vänner och arbetskamrater. Mat och presenter. Och man undrar var alla de där människorna finns i ens eget liv. Gjorde man något fel någonstans? Eller luktar man bara illa? Ja sen kommer man ju ihåg hur det ligger till och sen är det inte mer med det.Gå (vidare) är jag bra på.
Jo sen berättade en kamrat en historia en gång. En femtioårsfest. Mat och dans med inhyrt band. Så kallas jubilaren inte ont anades upp på scenen. Han får en röd fin gitarr överräckt till sig. Jo han spelade förr. Får spela några låtar med bandet. Kul såklart. En given succé. Men när han skall gå av, skall hänga av sig gitarren så får han inte det. Den är nämligen hans. Frun har köpt den åt honom som en femtioårspresent. Ja jävlar liksom. Fint så man blir tårögd. Ja det är klart att det är en musiker som berättade den för mig…
Fast… om det nu är en sann story. Troligen är det bara en vandringssägen. Antagligen bara lömskt placerad i gamla gubbars historierepertoar för att gubbar skall förbli sura missnöjda gubbar som tycker dom allt för sällan får röda gitarrer i present. Man skall vara misstänksam mot alla de där tredjepersonshistorierna. Fast är den inte sann så är det kanske ännu värre egentligen. Då finns ju inte den där godheten, kärleken, den gränslösa som manifesteras i en röd gitarr, den som historien berättar om heller.
Men inga fester för mig alltså. För jag vill inte ha någon. I alla fall inte FÖR mig. Jag firar gärna andra. Fester tror jag annars på. Livet har tillräckligt med downögonblick för att berättiga dem. Så festa på. Ni där ute. Men inte jag då alltså och inte för mig. Jag kan för mitt liv inte uppbåda den självrespekt som gör att jag skall känna jag vore värd den där festen. Ja om jag lyckades med det, tog i från fötterna, allt vad jag kunde, vem skulle jag bjuda? Jag tror inte på att tvångskommendera människor. Så lägg ner liksom. Sagt till mig själv. Japp och uppfattat.
Så sextio får bli som femtio, fyrtio och trettio, som skivsläpparfester, releaser, som annat “värt att fira”. Jag jobbar på som vanligt. Ja och där och i det är jag lycklig. Tro mig. Tänk Ferdinand under korkeken. Men i kalenders står det “Japp, jag fyller 60… HELVETE!!!”. Tänk att tiden går så fort. Det råder liksom ingen tvekan längre om det där med att vara “gubbe”.
