Categories
Betraktelser & Berättelse

“Ett är nog snarare fyrtiotvå”

Jodå, det levs här på kullen fortfarande. Skrivs görs det bara när det känns någorlunda skoj att göra så. Ibland tar det en stund innan den känslan infinner sig. Andra gånger är den där känslan där redan i duschen. Idag nu innan jag ger upp för dan alltså.

Varannan vecka gör jag desperata försök att få något i soptunnan. Ja till sophämtningen. Förra gången levererade vi en plastpåse. Den här gången lyckades vi få till två.  Vi är helt enkelt inga stora sopproducenter. Möjligen gäller det alla skuldsanerande. Men avgiften erlägger vi såklart solidariskt med alla andra.

Men sten på sten idag. Det är ju ändå så de flesta dagar ser ut. Man har sällan sådär roligt som man hade förut när man kunde leka lite ibland. Fast somliga anser säkert att jag leker hela tiden såklart. Det och hur man ser på det beror givetvis på var man står. Olika perspektiv ger nästan alltid olika slutsatser och “ett” är väl dessutom sällan bara “ett”. Man vet ju det. Försöker låta bli att döma.  Men kan såklart inte låta bli att tycka. Men åtminstone med insikten om att man tycker fel ganska ofta.

Times Square rullar fortfarande här. Men så mycket människor det finns… Alla med en historia och ett liv. Jag älskar det. Ja och deras historier rullas upp i mitt huvud. Alltid. Det där är också mitt nöje i tunnelbanevagnar och på bussar i Stockholm. Jag skulle kunna åka i veckor och bara iaktta. Det är som bra filmer. Nu New York alltså. Fungerar i brist på verkliga utflykter. Perfekt för att inte bli uttråkad.  Ungefär som att ha ett fönster ut mot en värld där människor rör sig och inte bara ha skog och skog och skog som jag normalt har utanför fönstret. Nej då, inget fel på skog. Den har sitt. Men ombyte förnöjer.

Fast tittar man på de där bilderna från Manhattan och försöker hitta ett träd eller en växt så får man titta förbannat noga.  Det känns lite otäckt på något sätt. Hårda ytor överallt.  Fast roligt ställe å andra sidan. Man fattar ju att det kan hända saker i en sådan stor stad. Allt är möjligt liksom och de bästa finns där. Nope, de gör de inte i Los. Ja och jo då. Jag är medräknad.

Hamnade i ett reportage om Sevilla idag i en tidning. K och jag hamnade där av ren nödvändighet. Den fyrfiliga vägen gick helt enkelt rakt in i stan och det fanns inget sätt att ta sig ur trafikströmmen. Så på den bara. Vi var på väg till Gibraltar i hyrbil från Portugal men var nu alltså där i stan. GPS’s tog oss några varv genom exakt samma kvarter, horkvarter och sen förbi katedralen, tre vändor tror jag det blev innan vi tog oss ut igen. De bedagade kvinnorna trodde väl vi var kunder där vid andra varvet. Tittade lite extra. K duckade. Någonstans att parkera för att ta oss en titt på katedralen fann vi aldrig. Så efter det tredje varvet drog vi vidare. En dag skall vi åka dit igen. Fanns visst gott öl där enligt reportaget. Ja ch annat. Vackra gränder såg vi gott om i alla fall.

Fast nu så. Min dag är slut här. Har en dag imorgon också. Man hoppas. Också den på låtsas såklart. Allt är på låtsas.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tårta

ICA bjuder ju på tårta i alla butiker idag. Ja och jag älskar tårta. MYCKET!!! Så…

  • Först äta tårta i Los
  • …sen i Färila
  • …sen i Järvsö
  • …sen i Delsbo
  • …sen i Bergsjö
  • …sen i Hudiksvall (två stopp)
  • …sen i Söderhamn
  • …sen i Bollnäs
  • …sen i Alfta
  • …sen i Edsbyn
  • Sen hem igen. Mätt och nöjd.

Va!? Eller hur!? Vilken dag! Gratis är gott!

Categories
Betraktelser & Berättelse

1530

1530 dagar kvar.  Alltså blir det fest nästa månad.

Jag får en skål godis. Det hjälper mot tröttheten i exakt en timme. Sen är den där igen. Ja och värre. Men det får man ta. Jag har varit med förut.

Människor bedöms utifrån sina drömmar. Har de inga ja då är det synd om människan. Japp, så ser jag det. Pengar och annat spelar ingen roll. Har du drömmar kan du ta dig vart som helst.

Det finns väl jobb här för ungefär trettio personer. Men de där trettio gör väl annat. Antagligen. Här är de inte. Men jag låtsasjobbar på så gott jag kan. Men trettio manår gjorda av en det går såklart inte. I alla fall inte i min ålder. Det får man ta. Men jä’vlar vilka grejer det skulle gått att göra…

Alla tidningar (nästan) har betalvägg idag. Men borde åtminstone inte de som har presstöd ha en öppen del. Tycker det vore rimligt. Men jag fattar iof inte över huvudtaget hur man tänker. Vi gamla kanske kan fårs att gi in genom de där betalväggarna men hur har man tänkt sig med nästa generation? Har man bara gett upp? “Vi kör så länge det gå…” liksom. Kortsynt. Bort med presstödet. Det hamnar bara i fickor som inte har gjort sig förtjänta av de där pengarna numera.

Men trött nu alltså. Trötthet och förvåning över att det redan är fredag är känslan för dagen liksom. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hur det nu än blir så skall det vilas ikväll. Trotts att jag velat att veckan var tretton plus en dag längre än den är.

Nu skall jag göra det som skall göras klart. För att jag vill och för att jag måste. Trevlig helg på er!

ps På Times square är det lugnt ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Allt är på låtsas

Jag fryser. Ingen är väl förvånad över det. Allra minst jag. Ja det är inget fel på inomhustemperaturen. Den ligger där den skall.  Men jag är en fryslort och fryser alltså lik förbannat. Liksom bara för att. Men varmare väder är visst på ingång. Ukraina hade +28 grader idag, tydligen, den luften är på väg hitåt. Tackar. Kan man säga annat?

Annars tuffar livet på. Möjligen bara lite för trött just nu. Kunde liksom inte avsluta min gärning i tid igår och gå och lägga mig. Men sådant händer. Japp, tydligen också i min ålder. Betalar alltså priset idag.

Godissugen! Hmmmm…. Men inget att göra åt. Man får härda sig och suga på ramarna. Finns det inget godis så finns det inget godis. En av livets lärdomar.

Verkar som om jag kan få upp musiken på Spotify och Itunes etc. igen. Känns bra om det nu fungerar. Lite legacy över det där. Ja och **bara** det. Hellre låtarna kvar där än en ståtlig gravsten liksom. Ja och koden på Github då såklart. Bloggen är väl en del av det där också. Att överleva med sin gärning fast man är borta själv. Ja, fast man jobbar för “NU” i varje sekund. Men är man död bryr man sig kanske inte. Eller “kanske” är väl ett svagt ord i sammanhanget. Fast man hoppas ju på att få vara kvar ett tag till…

Ja alltid något alltså.

Men “the work”, nja man kan ju nu inte kalla det det egentligen, men ändå, fortsätter. Allt är på låtsas.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

“ja jävlar, det hände”

Minusgrader ute och usch. Det är inte mycket sommar kvar. Hatar. Varför jag inte gör som Sädesärlan och drar iväg vet jag inte. Kan en så liten fågel ta sig till Afrika så borde väl jag kunna ta mig till södra Europa. Hålla mig undan. Tills vitsipporna lyser i backarna. Komma tillbaka då. Det vore enklare. Säker är jag på det.

Men här sitter jag alltså. Det vackra folket kontrollerar världen. Ja och vi andra låter dem. Hjälper dem. När vi ber om hjälp eller behöver den få finns de inte för oss. Det vackra folket har nog med sig själva. Men man skall såklart inte glömma att det där är det vackra folkets enda uppgift. Att tänka på sig själv. Det enda jag är avundsjuk på dem för är hur enkelt de tar det som de anser är deras.

Jag sätter på kaffe. Morgonkaffe. Dumt bara det. Men jag har aldrig krävt att bli ansedd som ett geni. Jag är glad om jag får finnas. Det finns inte ens ett krav att det “finnandet” skall vara i andras ögon. Det räcker om jag själv känner och tror så. Det borde hur som helst inte vara för mycket begärt att få finnas. I alla fall om man sitter själv som jag gör och åtminstone fysiskt sällan stör någon.

Jag har en livestream från Times Square uppe fortfarande. På något underligt sätt så lugnar den. Människorna, staden och pulsen på enda sidan. Skogen på ena sidan.  Ja även om den representeras av en livestream i det ena fallet.  Man behöver båda och just nu saknar jag människorna. Skulle behöva en stor dos storstad rakt in i kroppen. Prag eller Warszawa skulle sitta bra. Skjuta in den där efter att ha hittat en bra ven och sen leva den tills man vill spy upp alla intryck. Skogen och berget brukar kännas bra och okej och självklart  hemma efter några dagar. Det råder liksom aldrig någon tvekan om var basen ligger ens i de sämsta stunderna.

Men höst. Jag gillar egentligen den. När det lugnar ner sig finns det tid att göra saker. Men det är det där med dåligt med pengar och eldningssäsong som är så jobbigt. Det är ett halvår som är en strid med kniven på strupen.  Varenda liten sak som händer kan stjälpa en. Men man har det såklart som man förtjänar. Vartenda fängelse är fullt av oskyldiga. Detsamma gäller konkursade företagare. Du hitta inte många skyldiga.  Omständigheter och “andra” är ofta de som hängs ut.  Själv är jag  definitivt skyldig till det liv jag lever. Dåligt som bra. Också beslut, om de harmlösa som får oväntade konsekvenser, får man stå för. Ibland är ens handlingar och beslut helt enkelt livsavgörande även om de till synes är triviala när de sker. Ja och då får man ta dem därifrån. Köra på ändå. Det tjänar liksom ingenting till att sitta och grina.

Lantmäteriet skippar kartorna nästa år. Tjugo år senare verkar alltså papper bli ocoolare och ocoolare som något att ha information skrivet på. Det papperslösa kontore som skulle tjoffa in med en smäll smyger sig på istället. Snart står vi där och inser “ja jävlar, det hände”.

Ett TV team står på Times square och filmar ett inslag just nu. Lokal tid 02:46, temperatur 22 grader. De tycker att folket i London är lite underlägsna. Småstadsbor. Ja och i London tycker du ju såklart att de är coola. Mycket coolare än småstadsmänniskorna i Stockholm. Men Stockholmare är ju jävligt mycket coolare än de där bönderna som befolkar Gävle. Ja om du frågar dem alltså. Ja och Gävleborna sätter inte Ljusdal högt på coola, tuffa himlen. Ja och man kan såklart vara helt säker på att det inte finns en enda Ljusdalsbo som tycker att Los är ett coolt ställe. Ja och här på en kulle sitter alltså jag. Också här finns det coola och ocoola. Ja och sen dragspelaren gick bort finns det inte många coola kvar på den här kullen. I New York vet förresten inte en jävel att Los existerar. Än mindre att jag gör det.

Men vem som helst inser ju det absurda och barnsliga i allt det där. Det är så fånigt. Ändå genomsyrar det där samhället. Synen på människor. Var pengar satsas osv. Kan man annat än att sucka åt sådant?

Reportern på Times Square har förresten röd kappa. De två medhjäparna svarta jackor. De väntar på något. På vad blir morgonens drama. Har jag ett liv eller har jag ett liv?

Annars kodas de på. Sten på sten dag igår. Men jag staplar (stapplar bitvis också) på. En sten läggs på en annan på det som skall byggas. Hoppas på mer eufori idag. Men hittar grejer som jag måste göra om när jag skall fixa det som egentligen skall göras. Det är alltså lite som ett offentligt byggprojekt. Det går mer tid än beräknat. Kostar mer. Nåja, kostar…. Möjligen kostar på. Fast alltsammans håller mig i alla fall sysselsatt.  Kunde kanske ha blivit en terrorist eller aktiemäklare om det inte varit så. Hemska tanke.

Hälsningar från vischan.

ps 03:13 så stack TV teamet ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nåja

Såja, det får räcka, en dag är slut. Igen. Men jag nöjd. Ganska. Förr skulle jag inte gått och lagt mig nu. Kört på. Eftersom det flyter. Ibland kunde det gå två dygn. Ja och lite till.  Inget ovanligt såklart i mitt skrå. Deadline och flyt och nattjobb. Det fungerade så. Och även om jag aldrig älskat tiden mellan 03 och 06, hundvakten,  så har resten varit eufori i mångt och mycket. Men nu vid sextio tröttare. Skulle kanske orka det där nu också. Men vet att det kör slut på en gammal gubbe. Det tar längre tid att komma igen numera. Som efter de mycket sällsynta berusningarna. Så man kan lika gärna ta det lite lugnare. Köra på i maklig takt. Sega på.

Utanför fönstret regnar det. Kallregn. Termometern är nere på sex. Sjunkande. På onsdag pratar man om snöblandat i Härjedalen. Brukar betyda här också. Det är höjden tror jag. Höjden som binder fast oss med Härjedalsvädret. Ja den och en passage ut mot  Norge och Atlanten. En krigsgubbe, grönman med guldaxlar,  sa en gång att den där passagen var strategiskt intressant för kryssningsmissiler mot öst. Men inte fan vet jag om det var sant. De där gubbarna har så mycket konstigheter för sig. Ett år på Chefen för kustflottan i storm och fint väder lärde mig det. Inte många med hjärncellerna i behåll där. Skrämmer. Ja hur som helst, väder kommer det in den där vägen.  Atlantvindar och Atlantfukt.

Men sängen alltså. Bok om träd och deras liv ligger där och väntar. Lite tyskflummig sådär. Men det passar ju mig. Sen köper jag kanske inte alla ord som skogvaktaren skriver. Men öppnar sinnet, läser, och ser vad som händer.

Godnatt!