Category: Betraktelser & Berättelse

Ju äldre man blir, desto större öron verkar man få. Möjligen är det en kompensation för att man hör sämre också eller också är budskapet helt enkelt att man skall lyssna istället för att prata. Ett råd som de flesta i min ålder definitivt behöver ta till sig även om man motvilligt tar till sig att rådet även gäller en själv.

Ljusdal idag. Köper några brädor och lite potatis till den veganska sillen som skall inmundigas i midsommar. Om man nu kan kalla det det. “Sill” alltså. Men det smakar som det. Är gott. Fast Aubergine i 1-2-3 lag plus några simsaladim är det ju egentligen.

Med tom tank åker vi. Macken i Los är första delmålet. Men bensin får man ingen där. Det går inte att välja pump. Jag vågar inte “laga” grejerna med “hård spark”. Så vi får åka ändå. Blir onödigt spännande när milen avverkas och tanklampan lyser starkare och starkar4. Fast det går bra. Vi släcker den i Färila. Hundrafemtio spänn. Inga fulltankar här inte.

Stimutbetalning idag. Mer än en fattig musiker gläds åt några midsommarkronor på kontot. Jag gläds med dem. Ingen påfyllning här. Vore roligt med åtminstone en sådan även om det bara var en spänn. Men har väl aldrig haft färre lyssnare än just nu. Fast inget man dör av. Tror jag.

Brädlapparna då. Jo K vill ha odlingslådor. Ja, jag med. Snickra alltså. Något som är roligt om man har verktyg och nytt virke. Alltså blir det roligt. Eftersom jag nu har båda.

Läser det här och vill genast sätta igång och bygga. Jag vet att det kommer att skrattas åt våra energiproblem i en framtid. Synen på den som en bristvara när energi egentligen är det enda vi har gott av.

Fast nu tänker jag dricka upp mitt kaffe.

Så det så!

Snart dags att vända norrut igen.

“Vill inte”, “Vill inte”, “Vill inte”, “Vill inte”, “Vill inte”, “Vill inte”, “Vill inte”, “Vill inte”, “Vill inte”,…

En tallrik fil, macka, lingongrova med ost. Ute i solen. Svårare än så är det inte. Sen står man sig till kvällen. Ja kaffe såklart. Men det får inmundigas inomhus. Få igång gammal ocool gubbe.

Såklart.

Kan man gå och äta lunch en halvtimme tidigare än man normalt brukar gå och äta sin lunchmat?

Ja det kan man…

Såklart.

Allt annat vore väl bra konstigt ändå.

Liksom.

När man gick i skolan kallade man lunchen frukostrast påminner mig K om. Möjligen är just det en åldersindikation. Men så var det hur som helst.

Hungern liksom sliter i mig idag. Jag tror på att bejaka lustarna. Så NU. Mat. En halvtimme för tidigt. Men va fan! Man får väl ta kvällsmaten en halvtimme tidigare den med då.

Upp med alla fönster! Det är som “släpp fångarna loss”. Hänger tvätt. Står där och lyssnar på fåglarna en stund. Det är lätt att leva nu.

En ny vecka. En ny dag. I omvänd ordning eller huller om buller, eller kanske ändå bak och fram. Vad vet jag? Men jag går in i detta nya med tillförsikt. Midsommar nästa helg. Förra året tillbringade jag den här veckan, midsommar och veckan efter på sjukhus. Gävle. Våning tolv. Infekterad. Har lite att ta igen alltså. Så här skall alltså tas igen.

Jordgubbstårta är beställd till fredagen. Sen grillat. Kanske lite billig cider. Möjligen en nypa godis och lite glass. Får man sen sitta där ute i trädgården en stund på det, eller ännu hellre slänga sig en stund i hängmattan, somna där lätt vaggad, ja då önskar jag mig inget mer.

Fast nu skall jag knappa lite. Det finns en glädje där också. Med öppna fönster blir den ännu större. Koltrastsång och buggfria rader. Jo jo. En drömtillvaro såklart. K har avslutningsfest idag. Sen börjar en enklare tid också för henne. Det är bra det. Det fortplantar sig över kullen allt det där sköna.

Så låt den här veckan ta fart. Låt den här veckan krypa in i oss och stärka oss så att vi långt, långt, LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT där borta klara en kall vinter till. Japp, så blir det. Troligen. Ja nära nog bestämt.

Njut kamrater!

Det är den tvehövdade björken. Den som börjar bli några år nu. Den som står där ute på gårdsplanen. Den som kryper över urberget och växer i mager jord nära källsprånget här på kullen. Nu är den den jag ser när jag tittar ut genom fönstret i köket. Alla de löv den bär. Gröna. Nej ljusgröna. Nej, den där speciella midsommargröna färgen har de bladen. Japp, midsommargrönt. Är man svensk så vet man vad jag menar. Ja det räcker nog med att ha bott här ett år för att veta. För att se. Midsommargrön är färgen som dominerar just nu.

Jag ser den på morgonen. Förundras över skönheten. Jag ser den på lunchen och förundras över skönheten. Jag ser den på kvällen och tar synen med mig hela vägen in i mitt innersta. Kan inte se mig mätt på den. Så perfekt står den där. Så vacker. Så fullkomlig.

I sommarnatten lyser stammen som om den var självlysande. Träden har ett inre ljus just nu. Som hjälpljus finns de där för att lysa upp sommarnatten. En natt som aldrig blir till riktig natt nu under några veckor. En natt som verkligen är magisk på riktigt.

Visst. Äppelträden är bedövande vackra med med alla sina blommor. Den gamla damen likaså. Hon som åter bär fram årets körsbärsskörd. Men björken är nog vackrast av dem alla ändå. Hon, jo för det är nog en hon, som stått där genom vintern, som klarat av snöstormarna och nordanvinden. Som hukat när snöplogen kommit för nära under tidiga vintermornar efter en natts ihållande snöfall. Hon som nu är det vackraste som finns.

Fast kanske är det en “han”. Kanske skriver jag “hon” bara för att jag själv är en “han”. Vad bryr sig träd om sådant. Man bör såklart lära sig av det där. Att det är inte så viktigt. Att de får vara hur det vill. Skönhet har inget kön. Inte så många andra epitet heller. Såklart.

Men sommar. Det har sovits med öppna fönster hela helgen. Varma sommarvindar har smekt min kind både inomhus och utomhus. Liljekonvaljdoft har överväldigat mitt luktsinne och skapat minnen av skolavslutningar. Gräsmattan har blivit klippt. Men inte av mig. Tjattertanterna (Bjröktrastarna) har jagat fram och tillbaka på sin jakt i nyklippt gräsmatta. Lyssna – Lokalisera – Fånga. Skatungar har hungrigt ropat efter mer att äta i sitt bo nästan högst upp i den stora gamla granen. Den som trolige stått där längre än människorna funnits här. Den som sett hus byggas och folk flytta in i dem. Sett döda bäras ut och barn ta examen.

Det är en fantastisk tid vi lever i. Japp, trots Corona. Men vi lever. Vi kan ta in. Vi kan njuta. Det är nästan, tametusan, vår plikt att göra just det så länge vi lever. I denna tid räcker det med att finnas till. Liksom.

Koltrasten sjunger här ute. Vackrare i år än de senaste åren. Pavarotti. Ja. Han är tillbaks. Underbart. Om man orkar lyssna.

Det är en sådan där dag när man går och går men inte riktigt kommer fram till dörren. Det känns som det inte blir ett dugg gjort. Ändå blir det ju det. Men allt är så lösryckt och ADHD att man inte riktigt hinner med.

Fast jag har pysslat i helgen också. Det gick bättre då. Bit för bit liksom. Hela mitt liv är det där. Låtsasjobb.

Kommer liksom inte över att Backa-Jan har lämnat oss. Många gånger har jag skrivit här och liksom sett honom framför mig läsande. Han uppskattade orden. Också de enkla som mina. Vem skall man skriva för nu?

Fast det går nedåt med det mesta ändå nu för tiden. Man avlägsnar sig bit för bit från världen och människorna. Undrar ibland vad det finns för mening. Såklart. Antar att jag inte är ensam om det. Fast mening eller inte. Har svårt att tänka mig själv sittande i soffan resten av livet. Eller vid på en sandstrand för den delen. Har svårt för det orörliga. Ändå fattar jag ju att andra antagligen ser på mig som den minst rörlige. En som håller på och håller på med samma saker år efter år. Fast i mitt huvud rör det på sig ändå. Där finns en slags framåtrörelse. Ett ständigt lärande. I det kan jag leva. Där finns varken slut eller stillastående. Själva utmaningen att aldrig bli mästare. Aldrig nå Nirvana. Men aldrig sluta försöka.

Rollen som samlare har aldrig varit min. Inte lagspelaren heller. Det sista kan jag tycka är synd. Det första har inget värde. Fråga dem som lever.

Utanför fönstret har den gamla damen klätt sig i brudklänning. En stor, lårbenstjock, kvist tappade hon i vintras. Åderlåten av ålder står hon där värdig och vacker nu. Men det behövs värme så att insekterna på kullen vaknar och kan göra sitt jobb så att vi får söta härliga goda röda körsbär att stoppa in i längtande munnar under Juli. Fast den är visst på väg.

Att vara seende igen är alltså ett under. det skaver iof fortfarande i ögon efter operationerna. Men jag sitter fortfarande mina timmar framför skärmarna med glasögon som är på tok för starka och utan (men nära) med för den delen, och det sliter väl. Ännu återstår några veckor innan det är dags att kröna det här fantastiska med ett par nya glasögon. Jag har svårt att ta till mig att det kan bli bättre än vad det är redan. Men tydligen kan det det.

Fast nu tänker jag avsluta den här dagen. Åtminstone efter att ha tömt en tvättmaskin och hängt upp innehållet på tork. Sådant man gör innan sänggående rätt ofta med eller utan Hulk-passning. Inget jag reflekterar speciellt över och inget någon annan reflekterar nämnvärt över heller såklart.

Gräsmattan växer med en väldig fart. Själv skall jag inte röra mig i det dammiga på två veckor till. Försökt fått yngsten att klippa, men han gillar små eller inga gräsmattor så det blir inte så mycket av det. Själv gör jag hellre än att gnälla och tjata. Får väl köra tre decimeters gräs senare. Har ju hänt förr. Man har överlevt.

Fast nu skriker min bok efter mig. Sådant tar jag på allvar.

Godnatt!

Denna dag läggs härmed till arkivet. K. tar från de rika och ger till de fattiga. Fast först imorgon.