Det absolut vanligaste blogginlägget måste ju vara
Oj, vad jag har varit dålig på att skriva här på senaste tiden men….
Efter “men” kommer alltså ursäkterna. Men det behövs ju inga. Man skriver bara så lite eller så mycket man vill. Sen är det såklart väldigt enkelt för andra. Ja, som vanligt. Men det är väl podd som gäller för får idag. Antar jag.
Liksom.
Edit: På det här inlägget kan man då såklart svara att man bara skriver när man har något kvalitativt att säga. Jojo…
Det är gott.
Att leva.
Jag går där ute på gräsmattan och känner så i hela mig. En nypa frisk luft står på programmet. Istället för den datoruppvärmda. Den jag annars andas. Men bara jag en fjäril och en humla där ute. Björktrastarna fortfarande borta. Jag saknar dom. Speciellt en som var oräddare än alla andra någonsin varit. Nästan gick att smeka. Men en humla och en fjäril gör såklart också en sommar. Så är det såklart. Humlan försöker sig med iver på att ta sig in i en av pionernas kommande blommor. Det går såklart inte. Den här hårt knuten ännu. Håller på sin brudklänningslika prakt. Tills det är dags. Förför och skapar “WOW” och inandningar först då. Kan det där med drama och show.
Kommer igång med sommarlyssnandet. Den där 1 1/2 timmen saktar ned programmerandet. Man kan bara koda under musiken. Men nästan alltid lyfter programmen själen en bit. Åtminstone när man kommer lite närmare personen. För mig är det oviktigt om det är kändisar det handlar om. Jag vill lära känna en människas innersta tankar. Det går jag igång på. Därför tycker jag det är synd att det inte är fler vanliga människor med. Jo det finns lyssnarnas sommarvärd. Men det blir alltid någon med stora problem, död eller sjukdom, det handlar om där. Man måste förstå att också de till synes lyckliga människorna har historier att berätta. Men producenter för radio och mediernas soffor älskar såklart tragedierna. För dem är aldrig ett vanligt liv tillräckligt. Därför att de aldrig förstått att de flesta av oss får kämpa en hel del för att leva våra liv ändå. Alla på sitt sätt. Alla betalar vi priset. Alla halar vi in belöningen. Olika men samma.
Två skator, ungfåglar, resonerar med varandra här ute. En ingående diskussion är det. De verkar ha en hel del att säga varandra. Jag, som tillhör ett självupphöjande släkte kallad människa, förstår icke vad de säga varandra. Träder på dumstrut.
Hela IT världen rusar som en fårskock mot AI. Nästa vecka rusar de i en ny riktning. Det där fårlika beteendet skrämmer mig. Elon och de andra fårhundarna rusar runt i flocken. Själv tittar jag lugnt på från en kulle alldeles i närheten.
Ja skrämmer gör det.
Och inte lite heller.
Men jag tänker inte bråka.
Jag kodar i Python. Bemästrar inte. Men såklart kan man få till saker gjorda trotts det. I mitt fall generera kod och dokumentation från VSCP event deklarationer. Många script blir det. Men det som förut gjordes för hand behöver nu alltså inte längre göras för hand. Digitalisering kallas det visst nu för tiden. Fint som fan.
Fast rätt tråkigt.
Men “klar” snart.
Morden i Midsommer ikväll. Sparar nog till på fredag. Om K kan hålla sig så länge. Det som en gång var helt oslagbart är numera mest mediokert. Japp, om man frågar mig. Men det gör ingen som tur är. Fungerar i stort sett som “Grevinnan och betjänten” numera. Bevis på sommarsäsong i varande bara. Något att hålla fast i när världen runt omkring rör på sig. Själv föredrar jag karusellen.
Liksom.
Men WTF. Python, ett sista script. Sen så.
Den där trötta personen som är jag vilar och sover mest under midsommarhelgen. Det stormar och det regnar och det är kallt. En björk knäcks. Måste försöka få till en motorsåg. För helvete! Ved!
Det är INTE grillväder ute. Inte inne heller. Men det blir potatissallad och gott till den och jordgubbstårta (med fantastiska jordgubbar) och senare glass och… ja man blir mätt. Är belåten. Kan somna på maten. Om och om igen. Vakna igen. Äta lite. Läsa. Somna.
Mer blir det inte. Jo lite tv-serie. Pressar på. Klarar av en säsong. Fyrkantiga ögon. Men skaffar sig ett utvilat sinne. Man behöver inte fundera så mycket under en Netflix serier. Såklart. Men man vill väl inte det heller. Betalar för just det.
Så är jag då piggare idag? Ja inte vet jag det. Borde man inte vara det? Veta det? Men man vet inte. Sitter här. Försöker komma igenom tre dygns mailinflöde. Det är ändå inte så mycket som det brukar vara. Tack och lov för det. Men sen annat. Det där man väl egentligen skulle huggit tag i under åtminstone en av dagarna under midsommarhelgen. Men det ger sig. Det är ändå på låtsas. Låtsasliv. Skrammel.
En far som har älskarinnor, får han barn som behöver samma bekräftelse? Päron som inte faller så långt från äppelträdet. Funderar över det men kommer inte fram till varesig svar eller slutsats. Det får vara som det är. Allt är ju det i alla fall. Själv har aldrig haft behov av den där bekräftelsen. Hur det var med min egen far, eller mor för den delen, vet jag inte. Vem känner egentligen sina föräldrar? Man bara tror man gör det. Ibland inte ens det.
Björktrastarna syns inte till längre. Det har varit mycket fåglar innan midsommar här. Däribland massor av björktrastar. Som vanligt. Nu borta. Jag gissar att ungarna är flygfärdiga. Men var tar de vägen sen? På gräsmattan, som verkar vara en primär mathämtningsplats annars, är de i alla fall inte kvar efter midsommarhelgen. Lite spännande är det. En gåta som behöver ett svar.Men som vuxen får man nästan alltid söka alla svar hos sig själv.
Generellt gäller att efter midsommar så avtar alltid fågelsången här på kullen. Som om fåglarna hade koll på sommarsolståndet. Har dom det? Jag saknar i alla fall de där tjattertanterna. Tack och lov för att Koltrasten fortfarande är kvar.
Kanske har fåglarna också lite välförtjänt sommarvila innan det bär söderut igen.
Man får nästan hoppas att det är så.
Har ni tänkt på vad dumma de flesta som anser sig själva smarta oftast är?
Jo, det hoppas jag att ni har.
Lurade annars.
Förda bakom ljuset.
Vika “ni” nu är. Man kan såklart fundera över det också.
Man kan fundera över så mycket.
Om man vill.
Om man orkar.
Vet inte riktigt vad jag skall tycka om den här dan egentligen. Känns verkligen inte som en måndag. För visst är det väl måndag det är idag?
Förvillad.
Ledighetsavtrubbad.
Hoppas det är semester snart.
Hmmmm…
Strax. Ja alldeles snart nu. Jag skall trycka på avknappen på mina skärmar. Släcka och gå hem. Upp för trapporna i mitt fall. Datorerna får snurra vidare. Suga i sig email och uppdateringar. Sådant som får vänta på interaktiviteten.
För bara två år sedan hade jag jobbat en sådan här kväll. För att det fanns så mycket kvar att göra och för att jag älskade det jag gjorde. Idag ger jag mig snabbare. Behöver vila. Men älskar fortfarande. Vill fortfarande. Har ännu inte gett upp. Och det finns fortfarande lika mycket att göra. Kanske ännu mer.
Numera har jag varken böckerna eller kollegieblocket och pennan med mig där uppe. Nope. En film får vara en film. Förr var jag alltid på. Alla kanaler öppna in. Att följa en film, fundera, skissa och vara skapligt social gick utmärkt. Inte nu.
Gammeln har tagit mig. Åtminstone delvis. Det finns de i min ålder som är “äldre” än mig. Men det finns de som är “yngre” också. Piggare. Olika är det. Är vi. Framtiden tillhör de unga. Har alltid gjort. Som sig bör.
Men det är som det är. Helg här på kullen from och med nu. Japp precis från och med NU!
Det går lite sådär att jobba idag. Trist. Behöver får lite gjort. Men det kommer annat i vägen. Sådär som det är ibland. I Sverige. I livet. I midsommartider. 2018 och annars.
Men två matkassar är inhandlade. Beställda jordgubbar hämtade. Midsommaren kan komma precis när den vill. Jadå, precis hur den vill också. Inte fasiken är det så noga. Jag vill sova en skvätt imorgon på morgonen. Sen läsa en bok. Mer begär jag inte av Svensk midsommar. Nope, inte av Norsk eller Amerikansk heller. Om det nu vore sådana jag skulle uppleva i år.
Under en ganska lång tid fanns en mailinglista på nätet som hette “piclist”. Ja den finns faktiskt fortfarande ser jag, här. Men då förr, gissar på tjugo år sedan, levde den på sitt alldeles speciella sätt. Vi som fanns där var verkligen vänner. Människorna där (som fysiskt fanns runt om i världen) var också extremt duktiga. Hade man problem med något fick man adekvat hjälp direkt. Ja och man hjälpte själv till så gott man kunde när andra hade problem. Oftast var det en familjär stämning där. Alla var verkligen kompisar. Men som alltid när människor umgås så kunde det också bli hårda ord. Men som gick över. Men grejen här var att vi kom varandra verkligen nära och det där bevisas kanske bäst av en Australier från listan som reste runt ett år i världen med bara två betalda hotellnätter. Resten av tiden bodde han hos folk på listan. Vem som helst där skulle kunnat göra samma sak. Sådan var stämningen. Vänlig. Skojigt.
Men sen går åren och folk diffunderar iväg. Nya konstellationer bildas. Vi som höll på med VSCP i början hade en liknande närhet till varandra. Ja några har varit här och hälsat på. Ofta var det hårda diskussioner. Men också mycket känsla och vänskap. Det är inte alls samma sak idag. Folk är lojare och också de som fanns med i VSCP projektet i början har diffunderat iväg.Som helium ut i universum.
Trist tycker jag.
Fast mycket går i vågor också. QZ hade sin tid (KOM systemet). ABC-klubben sin. Compuserve hade sin tid det också (närmaste nod New York (uucp)). Liksom Fido. På alla plattformar har diskussionen Mac vs. PC förekommit flitigt. På alla har ALLA varit trötta på den diskussionen. På alla hittades livslånga bekantskaper.Många av oss hejar på varandra fortfarande när vi träffas på mässor och annat. Gråare nu. Men lika vetgiriga som då är allesammans.
Helger som midsommar, jul och nyår var alltid speciella under de där åren. Man fick massor av hälsningar och skickade själv massor. Det är lite tröttare på den där punkten numera. Terroristdåd och andra stora händelser kom en också närmare under de där åren. Just bara för att man alltid kände någon som bodde just där på platsen det hände, som alltså potentiellt kunde vara inblandad.
Men nu nollat. Ja och det är väl bra. Allt har sin tid. Man måste inse det. Speciellt i min ålder. Men jag saknar allt det där lite. Det måste jag erkänna.
Men nu så, två timmar tills vi kan börja tänka “helg” här i huset. Jo här skall det inte ens låtsasarbetas ikväll. Nähädå. Vila. Sova. Läsa gäller. Ha det gott alla!
Sommarstolstånd – Båtvändartid – Vi seglar norrut igen.
