Category: Betraktelser & Berättelse

Jag skall alldeles strax gå och lägga mig. Japp tidigare än vanligt. Mår skit. Men lyssnar på Amy Macdonald och det piggar ju upp en del. Såklart. Men inte ens hon biter helt och fullt på i kroppen härjande virus anhopningar  på en gång. Men med hennes röst och Alvedon så tar vi oss i alla fall tillsammans framåt. Några stenar har ändå lagts på andra stenar idag också. Men med lite mer ansträngning än vanligt.

Annars är allt OK här i min låtsasvärld. Ute snöar det men en eller två minusgrader skrämmer inte oss Hälsingar. Mörkret där ute kan dock göra det. Skrämma Hälsingar. Vi är nu ändå ett vidskepligt släkte.

Börjar se botten på burken med bondkakor. K har ännu inte upptäckt det hela,  Antar att jag får skäll i helgen när hon gör det. Verkar som om hon får baka en till sats i år liksom i fjol. Tänk att dom där skall vara så svåra att motstå. Hrm… Karaktär och jag är som olja och vatten. Ja utom när det gäller låtsasjobb. Då fungerar det. Men kanske gör jag helt enkelt av med allt jag har i den vägen just där. Tömmer ut.

Det är gott att leva såklart. Jag är en lyckligt lottad jävel.

En del vill skriva djävul. Men då är man ju något annat. Liksom. Kyrkligt väsen. Fast i motsats. En jävel är något annat. Lite diffusare. Gå inte att prata med. Är ingen motsats och inte placerad i gott och ont matrisen.

Men nu så. Några säckar pellets i Hulken sen så. Ja tar man sig upp för alla trapporna igen så finns det en bok som inte är allt för dålig. Den tar mig med till de där drömmarna. Det fungerar varje gång. Tack gode gud för det. Ja på ett oreligiöst sätt.

Godtatt

Ohja… det är torsdag för Svear innan man hinner blinkar. Jag har ont i hela kroppen, blöder näsblod. Man skulle kunna tro att man (ja “man” det är jag det) hade en ovanligt kul kväll igår. Men den var faktiskt inte roligare än vanligt den kvällen. Nehejdå. Några steg närmare release dock, det glädjer, men inte mer. Inte mindre heller å andra sidan. Bondkakor, Alvedon och kaffe håller mig igång. Ja lite  egenproducerade axelskadeendorfiner också. I grunden är vi alla morfinister.

Solsemester på Mercurius kanske. 427 grader Celsius som hetast “bra dar”. Okänt vilken solskyddsfaktor som rekommenderas. Strålskyddsdräkt med intecooler möjligen Men garanterad sol. Japp. Avfärd på måndagar. Fly julstressen. Men inte jag. jag stannar. Till efter nyår. Sen kan jag dra jag också.

De som sitter på läktaren vet alltid bäst. Det gäller i open source och elektronikutveckling också. Det sitter alltid personer som kan göra det folket på planen gör både snabbare och bättre. Men när de försöker ger de alltid upp efter ett år och sen skriver de en bok om hur det egentligen skulle göras, en bok vi andra såklart förväntas läsa. Man suckar. Fast inte mer än att man har de mesta av luften kvar i lungorna. De är nämligen inte värda att göra av med luft på de där typerna.

Lite sådär är det med alla JSON projekt för IoT m2m som florerar i standardiseringssammanhang.  Man undrar har de här människorna verkligen jobbat med embeddedteknologi någonsin? Jag orkar inte ens sucka åt det där.

Men en på tio är kanske en “maker”. En sådan där som Percy Barnevik pratade om när han sa “Här sitter folk på kontoret och vänder papper hela dagarna sen går de hem och bygger en båt…” ja appropå att använda folks potential alltså. De flesta är “makers” om man tittar efter. Båtbyggarna finns ofta bland de där 9/10.  Tänk…

Fast är det kul att leva då? Japp. Tänk för att det är det.  Hur konstigt det nu än kan låta. Man får kämpa på liksom.

På Times Square river man byggnadsställningarna. Man är “klar”. Ja jävlar. “Klar”.  Något man borde prova. Ser en äldre man med lodenrock hälsas på tre yngre personer där  igår. De verkar inspektera det färdiga bygget. Han tar de två yngre männen i hand men ignorerar den yngre kvinnan. Ändå verkar det vara hon som är självaste chefen av de tre yngre. Men kanske hade Lodenrocken och den unga kvinnan redan hälsat på varandra utanför bild. Kanske hör de ihop. Vad vet jag. Ingenting.  Som vanligt.  Jag bara fantiserar kring det jag ser. Bygger det som inte finns. Ja jag vet vi behövs inte i in värld.  Nehejdå. Jag ler. Åt dig. Som är så jordnära. Som står så stadigt på jorden. Du är duktig du!

Nu skall jag städa. Japp. Så de så. Liksom. Då blir ju ju jag också lite duktig liksom.

Närminnet sviktar, jag blir irriterad över småsaker, japp noterat det där en tid. Jag känner igen signalerna. Då är det nära, man har låtsasjobbat för mycket, är lite orolig över trasig bil och att fixa julen ekonomiskt dessutom. De två senare lite av återkommande jultradition de senaste tjugofem åren.  Så igår pallar jag inte kvällsjobbet. Lägger mig på soffan och tittar på TV. Lägger mig redan vid tio på riktigt. Visserligen upp kvart i  fem och återstartar en trilskande Hulk där i källaren, men i säng igen efter det.  Sover till kvart i åtta. Ovanligt alltsammans.

Men att köra på max för länge kräver sin tribut. Japp även för oss meningslösa låtsasjobbare. Hittills har jag jag känt varningssignalerna och lyssnat och hörsammat deras betydelse under alla år. Vilat när klockorna börjat ringa. Kopplat ifrån. Vägrat.  Klarat mig skapligt. Igång idag igen såklart men under  julen skall bli vila och göra  inget annat.

Det ordnar sig troligen. Alltså.

Femton grader kallt ute. Bättre att sitta inne. Alltså igen. Så jag går inte ut. Ser bara till att Hulken pustar och fräser och tuggar i sig pellets. Men möjligen måste jag ut och fylla lite fågelmat. Ja hämta post senare.  Men utöver det. Nooooope…

Men det skall visst bli mildare.

Release av VSCP version 13 Aluminium närmar sig. Men hej och hå vad segt det går. Men det är ändå  version 13 och det vore väl konstigt  om det inte gick lite troll i alltsammans. Den skall inte vara enkel att baxa ut. Tretton förresten undrar vän av ordningen. Var det inte 1.x.x alldeles nyligen. Japp. Men ändrat numrering nu så att det stämmer bättre med atomnumren. Så tretton blir det. Japp.  Jo programvarans åldriga varande spelar in där också en hel del.

Så så är det.

Men nu skall jag dricka upp mitt kaffe och sen skall jag knappa på lite. För vad skall jag annars göra? Liksom!

Nädå, det är inte så pjåkigt faktiskt. Med filter på då såklart. Man skulle kunna ojja sig. Men alltså. Det fungerar. Jag längtar ner hit nu på morgonen också. Det kan inte hjälpas. Den där viljan att förändra. Det hjälper inte. Den finns kvar.

Stor gul traktor tar det mesta av snön här ute. Jag gapar och ond axel applåderar och hurrar. Otroligt är vad det är. Tacksamhet är vad jag känner.

Tittar på lite bilder i morse tagna för hundra år sedan. Vardagsbilder från Söderhamnstrakten. Fantastiska bilder. Hade begränsat värde då när de togs kanske. Men är en ovärderlig skatt idag. Det är med det perspektivet sådana som jag också jobbar. I allt. Tiden förändrar synen på saker.  Alltid vinner det som är ärligt och jordat i längden.

Hela min bransch har blivit ett enda flams. Folk hoppar från tuva till tuva och när de står där på den senaste tuvan så är det bara den som gäller. Idag är det alltså AI. ANVÄND I ALLT. I  ALLT. NU. FORT! FORTARE!!! Tänk inte – kör på.  Lägg inte tid på analys och förståelse. Imorgon nästa tuva. Nästa utrop. Gäsp säger jag. Jag blir vid min läst. Ja och en del kallar den IoT men jag vet inte…  AI det var det 85 eller något sådant också har jag för mig. Prolog. Hur skall vi använda det. Teknik före behov.

Fast det får vara som det vill med det där.

Ericsson spår i glaskulan, har inte längre råd med kristallvarianten. Resultatet blir därefter.  När de gör det om konsumentprylar skall man dra öronen åt sig. Ericsson PC och allt det andra säger jag bara…  Fär att påminna… Det må finnas duktigt folk där inom väggarna men när det gäller konsumenter skall det där gamla bolaget helst ha ett företag mellan sig som förstår sig på sådana varelser som köper en av något istället för fulla långtradare. Finns det förresten promillegränser för långtradare?

Fast klockan är alldeles för mycket här nu. Dags att lyfat upp högerarmen och lägga den på musen och köra igång. Sådetså. Om hundra år… ja ni fattar…