Category: Betraktelser & Berättelse

1. chalur, schalur = fundersam
2. döven = hängig
3. glåma = stirra häpet, förvirrat
4. gnussa = gnida
5. ilag = tillsammans
6. jänta = flicka
7. knöven = känna sig dålig, sjuk
8. kurka = inte orka med
9. lamä = intill
10. läre = måste
11. loggig = dammig, skräpig
12. mängta = knåda, blanda
13. na = hon/henne
14. rämja = skrika, ropa
15. slög = konstig,rolig, komisk
16. stinta = flicka
17. uslas = det krånglar till sig
18. öcken = vem?

En kyrkogård. Hundratals ljus i natten. Fler människor än vi som går till någons grav, tänder ett ljus, står där en stund, minns. Det finns så många döda. Fler än oss levande faktiskt. Så är det för var och en av oss. Alla de där namnen man försöker minnas. Nej, jag försöker inte ens längre hämta upp dem alla nu när jag står där. Som jag gjorde förr. Säker som jag numera är att jag kommer att glömma någon. Någon som inte förtjänar att bli glömd. Tänker på “alla” istället. Klumpen av dem som levde förr.

Så mycket sorg en kyrkogård representerar. Så mycket kärlek. Så många tårar. Så många ord som borde ha sagts medans folk levde. Så många kramar som aldrig han kramas. Det där med han/hon/det/gud det skiter jag i. Himmel och helvetet. Synd. Struntet. Här ligger människor, inte gudar, och de som besöker gravarna är också människor, precis som man själv är.

Så länge det finns någon som minns en så är man inte helt död.  Det är så jag tänker. Därför försöker jag året om hämta upp de där namnen upp till ytan av minnet i alla fall någon gång per år. Nu ställer vi ljuset vid Nisses och Nannys grav, Goda grannar en gång i tiden. Vi brukar lämna en blomma där också ibland. Påskliljorna som Nisse kastade, men som nu spridit sig på kullen och finns här i överflöd. De kommer att vara hans så länge vi minns att han och hon som bodde där fanns.

Var man ställer minnesljuset spelar såklart ingen roll. Man kan tända ett ljus inne på köksbordet lika gärna. Det är symbolhandlingen som betyder något. Att man minns dem som varit en kär, som älskade. Att man inte glömmer. Att man gör det här för någon annan. Att allt inte bara handlar om en själv.

I min ålder finns det kamrater också bland de döda såklart.Sjukdomar och olyckor som rykt bort folk från livet. Ofattbar död eftersom man själv står där på en kyrkogård och minns, ja alltså lever. Har man förtjänat det? Livet? Antagligen inte. Inte mer än någon annan som ju också såklart har fått den gåvan utan att tänka så mycket på det.. Det är bara tur eller otur som avgör vem som tänder ljusen och vem som de tänds för. Ja kaos alltså och ålder. Men vad syftar fysisk ålder till annat än att återföra våra kroppar ut i kaos igen. Sammanfallande molekyler. Frihet i mikrokosmos.

Det är en kort tur från Los kyrkogård och hem. De flesta av de mina ligger i Ovanåker. K har sina i Katrineholm. Det blir för långt. Ljuset från våra ljus kanske inte når så långt bort men våra tankar gör det. De når till universums gräns om den finns och om det behövs.

Hemma står vår pumpa och lyser. Många i min ålder ojjar sig över kommersialismen i Halloween. Allhelgonahelgen är det “riktiga firandet”. Själv tycker jag bara att det är roligt med något nytt. Godis och skoj. Döden och sorgen. Lite som sötsur sås blir det av alltsammans. Åtminstone jag anammar båda de där känslorna. Vill inte välja.

Det finns tårta. Man får ta sig en bit med lite kaffe. Leva.

Det är en stor dag idag. Japp. Två år av totalt fem i skuldsaneringsprocessen avklarade. Ja och det har gått bra. Det finns inte utrymme för några utsvävningar men livet fungerar. Åtminstone det. Framförallt är överraskningarna färre nu som kreditorer och kronofogdemyndighet så gärna bistod med då. Osäkerheten har varit det värsta. Varje dag kunde något nytt som slog undan benen  på oss igen komma. Just det, det slumpvisa, har varit jobbigast. Jag har rest mig halvvägs flera gånger under åren men slagits ner igen av något beslut som tittat kortsiktigt på saker istället för långsiktigt.

Men tre år till nu alltså. Det skall nog gå. Tamefan.

Totalt sett handlar det om 25 år plus de fem skuldsaneringsåren alltså sedan konkursen 1992. Några av de där åren kallar jag “svåråren”. Då var de riktigt jävligt. Under en tid smälte vi snö på en vedspis för att få vatten. Föräldramöten på skolan kändes svåra att gå på för vi hade inte den där tian som fikat kostade och det var svårt att tacka nej till fikastunden där  i föräldragemenskapen. Ja och så allt det andra. Fem, sex riktigt tuffa år. Tjugo lagom jävliga. Nu mer eller mindre en räkmacka i en utförsbacke i jämförelse.

Man brukar säga att fängelser är fulla av oskyldiga människor. Det finns helt enkelt ingen, eller få, som anser sig skyldiga som sitter där. “Det är någon annans fel”.  Detsamma gäller i företagarnas värld för de som gjort en KK. Det finns alltid yttre orsaker. Ja och naturligtvis gör det alltid det. Som i mitt fall att vi växte för fort, att det kom en lågkonjunktur. Men är man utan skuld? Knappast. Man borde ha sett det där komma. Borde ha konsoliderat i tid. Letat kapital på andra ställen än man gjorde.  Nu gjorde man inte det. Man ÄR skyldig. Det går inte komma ifrån.

Så då får man alltså skylla sig själv? Japp, så är det väl. Men ser man till att det i varje ort bara finns ett fåtal som kan tänka sig att skapa arbetstillfällen så är det såklart korkat att de som vill driva företag inte gör det. Nu har såklart allt det där förändrats idag. Nu kan en företagare skuldsanera på tre år istället för fem. Smart. Man kan alltså komma igång igen. Mycket lidande förhindras på det viset och statskassan får många fler kronor på köpet i skattekronor som en följs av det. När mitt företag gick i konkurs så var företagare fuskande bovar som inte fick a-kassa, socialbidrag och definitivt inte hjälp av det sociala skyddssystemet.

Men tre år alltså. Det känns utmärkt. Inte lugnt. Jag skulle ge mycket för den känslan. Lugn. Antagligen kommer jag aldrig mer komma dit igen. Ner i det.  Man har gått med ett stresspåslag i så många år att det blivit en del av en. Det är synd. Men priset att betala.

Jag har gömt mig i jobbandet för att överleva under de här åren. Där har min fristad funnits. Utan det skulle jag kanske tagit revolvern, satt den mot tinningen och tryckt av. Nä förresten. Det hade varit för fegt. Jag står för den jag är och vad jag gjort. Dessutom lovade jag han/hon/det/gud en dag en gång i forntiden att leva hela livet och inte en timme mindre.

Men har man lärt sig något då? Såklart. Det är av misstagen man lär sig saker. Sista halvåret före konkursen gick jag upp och spydde det första jag gjorde, sen stack jag till jobbet. Men man får trolla under den där tiden. Försöka få saker att fungera igen. Betala löner, löpande utgifter och allt det där andra som måste fortgå. Värst såklart att ta de där samtalen från leverantörer som väntar på betalning. Såklart att man lär sig saker. Uppfattningen att den om inte har varit med om det där är den fullärde är såklart absurd. Man har tur helt enkelt när det går vägen för en. Allt annat tänk är självbedrägeri.

Så, det är en stor dag idag. Jag firar den såklart med att låtsasjobba. Lycklig i det.

Låtsasjobbskväller. Nu. Direkt. Men fylla pellets först. Såklart. Hur skulle det annars gå. Bok väntar. Ger den en timme. Eller en halv. Trött. Nämligen.

Godnatt!

Liksom…

Man skall ju vara i Amerika om man nu skall fira Halloween. Så Kentucky låter bra tycker jag

https://www.earthcam.com/usa/kentucky/hyden/?cam=hyden