Element på. Jo. Fryser. Skit också. Nyss svettades man. Straffet det här. Dagar och veckor med kallväder mitt i bästa sommaren. Man borde inte sitta still. Man gå runt och programmera själv skall ni se hur mycket ni får gjort då. Svårt.
Läser
“Att ” gnussa ” innebär att man dansar panna mot panna.”
Jaha. Trodde “gnussa” var synonymt med “gnida“. Men icke alltså. Här har vi Ovanåkersmålet igen som sitter som en smäck. Några bra ord man kan ta med sig finns här. “Älig” bör läggas till där. Ungefär ett mellanting mellan rastlös och otålig. Användbart!
Jobbar på rätt bra här faktiskt. Men ovant att göra det. Man blir snabbt trött i huvudet. Man skulle behöva lite semester känns det som. En liten släng av information overload såhär på en av de första dagarna känns det definitivt som.
Går runt i lokalerna och inser att det nog är dags att rensa lite. Ja MYCKET. Döstäda. Har sparat massor för framtida projekt men inser ju att de flesta av dom där kanskeprojekten kommer jag inte att hinna med längre. Så varför ligga på grejer till dom? Jo, för man tror man skall sakna dom. Men en gång åkte jag till återvinningen (med svår separationsångest) med en släpvagn fullpackad med datadelar och datorer. Saknade inte en grej efter att de blivit avlämnade där. Skulle nog gälla allt skrot som ligger här nu också. T.ex. fyra, fem skruvdragarmotorer… Vad skall man med dom till? Kan iof komma på tio, tjugo och trettio saker. Men hinner man ge sig på någon av dom och realisera ett sådant projekt? Nope. Före lite liv kvar.
Ett problem i livet är att det finns så mycket som är så roligt.
Det fanns en tid när man kunde ta in alla information från flera områden. Nu får man kämpa med ett smalt område inom en sektor. Det är knappt att man mäktar med det. Det väller in information hela tiden. Bara sållandet mellan viktigt och oviktigt tar många timmar. Det där är tråkigt. Jag har alltid satt en heder i att vara insatt inom ett brett område. Men det var väl bara under renässansen sådant fungerande på riktigt.
Istället för att vandra runt i lokalerna så skall jag ge mig ut till växthuset och ge gurkor och tomater lite vatten. Jag hör nämligen hur dom skriker. Ja och tanterna här i fönstren (pelargonerna) dom ojjar sig å det grövsta dom också när andra än dom själva håller på att törsta ihjäl. Det blir helt enkelt ett himla liv. Ingen ro alls. Men när jag smeker deras blad och säger att dom är väldans vackra tystnar dom tack och lov. Smicker fungerar alltid på tanter.
Nu lyser en svag sol där ute. Kompenserar inte ett dugg det för de mörka nätterna som redan är över oss. Vi behöver tjugosju plus minst i tre veckor. Uttorkade brunnar. Bäckar med mikroflöden. Pustande. Glass. Grillkolsbrist. Skogsbränder… Nåja, helst inte det. Men en massa varmt vatten att bada i kanske. Vi förtjänar allt det där. Snart är vintern här. Fast höst först. Den skall smygas på. Eller plågas på oss. Hopp. Hopp som grusas. Hopp. Hopp som grusas. En meter snö. Allt hopp ute.
Vattna i växthuset var det. NU!
