Midsommarnattens köld är hård
blommor sig huka och gömma.
Alla i tält de frysa så svårt
och värst under midnattstimma.
Frosten svävar som ett osaligt spöke,
över allt som hos plantskolan handlats in,
pengar i sjön tänker olycklig moder.
Endast en full liten gubbe är vaken.
,,,
2.6C and falling.
Ständigt mot natten döden mig griper efter
vill ta mig i sin famn och lura mig att sova
jag kämpar förgäves mot sällsamma krafter
men somnar snart in som den svage jag är
imorgon jag hoppas att solen igen får se
så att samma kamp imorgonkväll kan utkämpas och ske.
Först ringde herr Bill och ville ha sill.
Men jag blev lite sur och sa åt han på skarpen
att inte ringa alla dessa gånger,
hotade med att han hamnar i en av mina sämre sånger.
Men Bill han ringde allt igen
och sa att om han inte sillen får
så blir han aldrig mer en kompis
med en sån som mig, en vän.
Jag sa än sen och gick den långa
vägen hem i yster tystnad,
till dem som släpper krystad
katt för långa långa trappor ut
till jamande och kurrande i huller
buller land som ingen lycklig tant på solstol
finner ljuvligt under träd i blom på strand.
Men hemma hos dem jag älskar
så ringer då Bill igen om sill
men då jag ryter där i luren
köp en bläckfisk, din blekfis
köp säckvis utan blåbläck
men ring aldrig mer till mig
för gör du det
så skall jag tal om din last
för alla världens söta tjejer
och det är sant och inga påhitts grejer
så tack och hej din lilla rike fis
och lova nu att va en sjysst och
snäller gosse, för om du ringer
en gång till om sillar
så skall jag stämma dig på allt dit flis,
och aldrig ringde Bill igen…
Jag lever i gräset,
i vinden,
i vattnet.
Det är endast i elden jag är död.
Men det är bara förvandling.
Elden som brinner i gräset
förångar vattnet och gör det fritt i vinden
för att till slut få ro på gräset igen
då som den lilla droppen.
Rinna, strila ned för grässtrån
ner i marken
sugas upp av kapillära
krafter
åter bli en del av förvandling.
Kemi i livets tjänst
aldrig någonsin olevandes
bara flyende mellan faserna.
som en av allt det andra
det som lever där i
gräset, vinden och vattnet.
Det var en gång en liten get
som sket och sket och sket och sket,
så mötte den en dag en gammal ko
tillsammans gick de två på zoo.
Där såg de djur av alla slag
men kunde bara vandra där ett litet tag,
så hem de gick med klöv i annan
de två som livet fört tillsamman.
Nog gick de där med stolta steg
och tusan, om inte kossan knixade och neg
när hej hon sa till liten get
med puss på nos så röd, så het.
Nu ses de två tillsammans vandra
i lust och nöd och inga andra,
skall skilja dessa två på något vis
för deras kärleks barn, en liten gullig gottegris.
Ser du stjärnan i det blå
den det står en gubbe på
den är faktiskt riktigt vacker
I alla fall vid hjärtattacker.
Fast inte är den ung och söt
den liknar mest en, gammal nöt
som skickat ljus i hundra år
som nu nått fram till dina tår.
Så låt den lysa där och skina
fast avundsjuk du blir o grina
för att den lyser starkare än du
och börjar natten redan då vid sju
Så res dig upp och sätt på strumpor.
för fosterland med bara rumpor
och skjut dig upp i smäcker båge
ta i och ladda, ja visst med råge
Och sen du hänger där och blinkar
och blir du nödig, säkert pinkar
då kan du komma oss ihåg
och sikta högt och inte låg{t}.