Ser att alla säger godnatt på fejjan och jag skall väl inte vara sämre. Ute stormar det. Säkert ännu mer snö på väg ner. Imorgon skall det pulsas eller också inte. Pulsa förresten finns det ordet på Engelska? Google translate säger “pulsation” men det känns ju inte helt korrekt. Om det blir pulsande imorgon för ny-vakna trötta människor det får man se imorgon. Nu bäcksvart och jävligt kallt ute så jag tänker inte gå ut och titta efter. Fredag redan. Eller med lite mer entusiasm. Fredag, jippi! Men för sådana som mig är det bara ännu en dag. Förhoppningsvis ändå en bra dag. Utan pulsande helst. Men nu dags för en god bok och för en gammal o-cool gubbe från Los att krypa ner i värmen under täcket. Godnatt på er var ni nu befinner i världen.
Author: Åke Hedman
Categories
Klockar el hela tiden
En trasig torktumlare gör att tvätt torkas på vinden här i huset. Det är en jävla massa trappor att vandra upp för när man skall släpa tvätt från källaren upp till vinden i det här huset kan jag få be att få tala om (http://www.eurosource.se/akhe/wiki/lib/exe/fetch.php?media=brattberg1.jpg). Nu är det inte trapporna som är det värsta. På vinden finns nämligen tvärbalkar (och spöken vilket som nu är värst, troligen de förstnämnda). Tvärbalkar som går precis i huvudhöjd för en nästan tvåmeters o-cool Losbo som mig. Så där försöker man hänga tvätt med ryggen dubbelvikt. Nån gång måste man ju resa på sig för att inte fastna sådär dubbelvikt och funderar man då på gubbars vis över livet och hur det är med prostatan idag, alltså ouppmärksamt, så slår man ofelaktigt huvudet i någon av dom där förbannade tvärgående bjälkarna. Hårt. Vanligtvis, men inte alltid, så hårt så man ramlar baklänges bland all bråte man samlar där på vinden. Har man tur så ramlar man i alla fall på ovassa saker och har man ännu mer tur blöder man inte ens från huvudet.
Eftersom man har tvätt att hänga så reser man sig ju igen. Vi gubbar har ju slagit huvudet förr. Svärandes över vilket jävla helvetes as som tillverkade den nu trasiga termostaten till torktumlaren och över svårigheterna att hitta en ny och passar samtidigt på att ge en känga till politiker och annat löst folk också för lite skyldiga är säker dom också. Speciellt moderater. Det är dom alltid. Sen går man ner igen och bävar för morgondagen när tvätten är torr och skall hämtas ner igen.
Det är vid närmare femtio dom börjar dyka upp. Männen med för tighta brallor och paketet nogsamt hopplockat till vänster eller höger som tillsammans med den förhoppningsvis av byxorna sexiga rumpan skall utstråla sexighet a’la tjuren från Bronx. Magen kan dras in vid behov. Gärna något guld om halsen och åtminstone en guldklocka på handleden. Håret är kammat över den begynnande flinten och lite gele’ döljer det hårfäste som dragit sig tillbaka för att aldrig återvända. Eller varför inte den slöare hårvarianten. Helrakad, blankpolerad skalle. Skjortan är i alla fall uppknäppt en extra knapp för att visa ett manligt hårigt bröst. Gärna också med lite färg i håret, på de välansade ögonbrynen och på den obligatoriska mustaschen. Redo att stå där längst fram när Jill Johnsson spelar med en fortsatt kväll på stadshotellets dans.
Kvinnorna som börjar med smått desperata dekolletage ner mot upphissade, vissnande bröst. Som aldrig någonsin visat någon springa mellan brösten tidigare i livet. Då för att inte verka vulgär nu för att till varje pris fånga blickarna och leda dom rätt nu innan det är för sent. Färgat hår, gärna rostrött och en några decimeter upphissad kjol med de underliggande färgade tightsen över feta lår som förevändning för god smak. Bjärt färgade progressiva designglasögon inramar trötta ansikten med uppspärrade stirrande ögon där sminket och framförallt mängden av det tagit över framför stil och känsla. Unken andedräkt från krökta uttorkade munnar som gärna skrattar desperat högt och småflicksaktigt och med jämna mellanrum utbrister “gud vad kul vi har flickor”. Helst då och med en något högre frekvens – och volym – så fort man befinner sig på lokal. Helt enkelt en kvinna i medelåldern redo för att bli lite uppkåtand av Chipendales eller Ladies night med fortsatt kväll på stadshotellets dans.
Ja, jag bara observerar vad jag ser som gammal o-cool gubbe. Vi ägnar mycket tid åt sånt vi äldre män.Kan inte hjälpas. Har för mycket tid helt enkelt. Men vi dömer sällan. Nä, det gör vi inte. Vi kan tycka det är lite sorgligt men det är också allt.
Kanske skulle sen sista dekadente kapitalisten röra upp moln av apokalyptiskt damm i det fördröjda avgrundsljuset när episka undergångsscener framträdde i skuggorna under palmen på den ö ditt hon flytt med sin familj och sina vänner och som snart söndervittrande, översvämmande skulle försvinna ner i ett hav av ångor och ett kokande vatten som solen hettat upp och som bara natten kunde ge ett värdigt ickeljus i en sista skälvande dialektisk explosion som fick pedagoger värden över att bryta sina pekpinnar och trycka sina tavelkritor mot tavlorna så att de skrek av vanmakt, skrek av bristen på respekt i den sista skälvande sekunderna av existens innan de bröts i tusen och åter tusen bitar som åter bröts och bröts och bröts och formades till damm av själva existensen tills de föll till golvet som en del av den luft de alldeles nyss upplösts i som en sista påminnelse om att det både går att prata skit och skriva skit innan värden för alltid går under i en sista suck av vanmakt över vanföreställningarna hos dom som tror att det fina är det svåra och att det lätta är det enkla när allt vi borde, borde, borde, lärt oss, innan världen, guden, universum, katten på staketet där, gav upp på oss och kollapsade, att det är precis tvärt om i evighet, amen.