En o-cool gubbe

“Jojja has left the building” och det blir tomt. Såklart. Men som det skall vara. Han fick med sig lite kakor så att någon dag borde han väl i alla fall klara sig.

Onsdag. Mellandag. En del tillber Mammon på mellandagsreor. Man kan “tjäna en hundring”. Kanske till och med bli lycklig. Jag vet inte. Skiter i det där. Klickar bort spammen om det. Blundar för annonserna. Lipar åt affärsmännen som lika ofta är affärskvinnor. Nöjd med det. Jag. Dom? Vet ej.

Tittar på Selma igår.  I alla fall en bit av programmet. Sen somnar jag på grön IKEA soffa. Dunk. Vaknar och går och lägger mig sen. Mer blir det inte av den tisdagen. En förslösad tisdag i det Åke Hedmanska livet. Men de behövs de där dagarna också. Det finns en räcka att välja bland. Men färre än man kan tro. På sitt sätt hjälper också de där dagarna/kvällarna en ocool gubbe framåt. Man måste förstå det.

Selma är bra likt “semla”. Ett gott tecken. Men en urvattnad serie om jag får frågan om ett utlåtande. Jag vill se in i huvudpersonernas själ inte bara se deras vackra ansikten. Men ingen kräver ett utlåtande av mig och ger jag det så lyssnar ingen. Ni vet det handlar om vem som säger saker inte vad. Så en TV serie om Selma Lagerlöf på TV blir okommenterad av mig. Nästan.

Jodå, jag känner mig aningens trött idag också. Julen har liksom tagit en tugga av mig. Eller kanske är det snarare tvärt om så att jag tagit en för stor tugga av julen. Kroppen digesterar nu det som svalts ner i de där tuggorna. Det blir ingen kraft kvar till huvudet. Trött. Men man får ta till kaffe. Det brukar hjälpa åtminstone en bit på vägen. Hoppas att det sätter en på spåret igen.

All den där julmaten måste ju märkas i avloppsnätet förresten. Borde inte den siffran publiceras. “Nytt rekord i år igen”. Ungefär som julhandelns omsättnings. Intressantare siffra om du frågar mig. Analyserade man sen en del spårämnen i den där smeten skulle man dessutom kunna presentera en hel radda intressanta siffror. Japp jag vill veta. Kräver den där informationen. Hör ni det Svenska Dagbladet? DN? Rapport? Reningsverken?

Apropå bajs, så åt jag en lunch här före jul och läste en ingående artikel om tarmens bakterieflora och transplantationer av densamma. Den utmärkta gratistidningen Ceralia. Det tog en bra stund innan jag såg det eventuellt osmakfulla i att äta lunch och samtidigt läsa om bajs. Men man kan presentera forskningsresultat på ett sätt i den där tidningen som ingen annan kan. Jag läser den ofta från pärm till pärm och inte kan man säg att jag är sådär superintresserad av brödforskning och kringliggande områden. Bra journalistik helt enkelt. Applåder. Oväntat från Lantmännen (finns inga lantkvinnor?).

Lillkatten ligger vid mina fötter. På fotstolen. Den som samlar på pelletssmulor. Jag borde alltså sticka ett par strumpor. Bilden hade blivit komplett då. Så långt från gumman, katten, stickningen, fåtöljen och brasan är den nu inte den bilden. Katt med på kontoret är detsamma som ett tänt ljus. Ger mig ett speciellt lugn. Nackdelen med katt på fotstolen är att jag inte kan inte programmeringsposen. Dvs sjunka ner bakåt, långt ner i stolen, händerna på tangentbordet och med blicken i fjärran. Sen koda storverk sådär, glömsk i logiken. Men måste jag välja så väljer jag katten. Det är gott att ha henne här. Mycket gott. Vi är vänner.

Ligger vaken någon timme här i natt och funderar. Tankarna far omkring som ett helt bålgetingbo just för tillfället. Irriterar. Pockar och pekar. De behöver lugnas ner. Speciellt då där vid fem när man inte kan somna om. Men just där och då är jag sugen på att skriva mer. Ta tag i de där halvskrivna böckerna. Skriva “klart”. Göra det där jättejobbet som krävs. Japp, jag är ju arbetslös. De facto så. Tiden finns där. Men det som ter sig som en bra ide kvart i fem i en säng i ett mörkt rum med en halvsnarkande fru bredvid sig ter sig inte som en lika bra ide såhär på förmiddagen. Det blir nog aldrig en bok. Men kanske fler noveller. Jag gläds av att skriva dem liksom bloggen. Men om bloggen bara är tankar nedklickade i filer på en hårddisk så tar novellerna längre tid. Man måste ha en kväll, en dag, en helg. Ungefär som när man sitter i studion.

En yngre grannpojke brukade få rycka i mitt öra där vi satt i trapphuset för att stanna “historieberättarnaskinen”. Sen berättade jag en slumpvis påhittad historia för honom. När den var slut började vi om. Det gick några timmar sådär i trapphuset. Det har alltid varit lätt för mig att tappa av “flödet”. Det som är som en stormande flod med alla historier som finns och funnits och kommer att finnas, all musik som finns och funnits och kommer att finnas, alla uppfinningar som finns och funnits och kommer att finnas. Det är när ventiler läcker som det inte går att sova. När delar av det där flödet pyser ut okontrollerat. Ramlar man i den där strömmen är man för evigt förlorad. Den är lika farlig som underbar den där strömmen.

Men min dag börjar nu. På riktigt. Man kanske skall bajsa först dock. Mellandagsbajsa. Undrar hur det sett ut i statistiken?

Den börjar mojna där ute. Stormen. Det är inte så farligt längre, eller det blev inte så farligt över huvud taget. Visst drog det i ett tag kring åtta men inte så att vi föll ner på våra bara knän i bön för varken hus eller liv. Japp, jag tror att vi har klarat av en till storm med livet i behåll.

Jodå. Livet. Igång. K är nere på biblioteket. Hon har sitt. Jag sitter här hemma. Har mitt. Nu några skälvande dagar kvar på ett sötsurt 2016. Kanske blir 2017 det där året då det vänder. Jo jag tänker sådär varje år. Nu vänder det. Ändå har vi det så bra som man bara kan ha det. Japp. Utan att det vänder. För det mesta.

J, storsonen, hemma, men åker mot Uppsala mot kvällen. Att ha barn hemma är ett under, hur gamla de än blir. Kommer att saknas. Men vi brukar helghälsa på fredagar. Men hans flickvän väntar (otåligt) där i Uppsala. Där är hemma på riktigt. Men det här gamla huset på en kulle i Los är såklart också hemma. Fast inte på riktigt längre. Bara på låtsas. Kring jul och någon gånger till per år.

Själv då. Ja inte är det full fart. Skriver ett brev. Ett av de svåraste jag skrivit i hela mitt liv. Men ibland måste man skriva svåra brev. För att de behövs. Men annars låtsasjobb kanske. Snart. Sen skall son skjutsas iväg för vidare transport med tåg.

Mätt är jag i alla fall fortfarande. Men inmundigar föda ändå. Äter Janssons frestelse till lunch. Restätarvecka. Men skippar i alla fall julmusten. På något konstigt vis står det en back kvar där i skafferiet. Yngste sonen får väl ta sig an den där på allvar under dan. Så kan vi ju inte ha det.

Har en nästan fysiskt behov av musik. När jag är där uppe blir det inte mycket musik. Det är det andra ljud. Här nere är den på nästan 100% av tiden. Så efter ett antal dagar som de här som passerat  uppstår ett sug. Det stora musiksuget. Så snart. Upp med volymen och kör. Man kan dessutom passa på och koda några rader medans man lyssnar.

Så det tänker jag göra nu. oooschhhhJopp… Det sista var norrländska,

Annandagsstormen är en dag sen. Det är först i natt som det friskar i här uppe. Prognosen är medelvindar på 11 m/s, byar på 20 m/s. Det räcker för att knäcka träd och få saker att flyga omkring. Jag plockar in allt löst. Säkrar upp det som går. Sen måste det gå som det brukar gå eftersom saker alltid gör det. Man får inse att livet är bara så och på inget annat sätt.

Just nu. Helt vindstilla. Stor tystnad. Japp lugnet före stormen.

Ännu en dag i vilan. Film. Lady och Lufsen. De sista sju avsnitten på julkalendern. Mat. Godis. Mat. Godis. Julmust. Whisky. Sen spel hela kvällen. Tillsammans är bra. Geni. Oj vad lite man kan om allt. Men lugnare än när man spelar med lärarkompisar. Då är det 3000% prestige. Men roligt är det. Vi blir en familj på riktigt under jul. Faktiskt! Tänka sig.

Men imorgon börjar det vanliga livet. K till biblioteket för en heldag. Jag till mitt. Jag har alltså inget emot det där. Inte alls. Men tackar för sådana här dagar också. Men de är såklart inte helt verkliga. Hur skulle de kunna vara det. Och NEJ jag skulle inte klara av dem så många dagar till. Mitt sinne kräver ett flöde av handlingar. En sjukdom javisst. Men jag är ingen tv-tittare/konsument och har aldrig varit det. Troligen därför jag inte är så förtjust i sport heller. Jag kan inte bara stå vid sidan av och se på. Har aldrig kunnat det.

Men jag tänker gå och lägga mig osedvanligt tidigt idag. Ny bok och jag är trött av att göra ingenting. Så varför inte liksom. Somna och sova och vakna upp till vanlig vecka. Japp, och storm då vad det verkar.

Dags att ta tag i slutet av det här året och äntra 2017.

Jag har somnat tre gånger i soffan i dag. Jodå jag sov gott i natt också. Läste ut min bok iof. Och (“börja aldrig en mening med och”) jag är mätt. Mer än mätt. Trött på att vara “stuffed” hela tiden. Det här måste få ett slut. Men en dag till. Kan man överleva detta liv en dag till. Kunde koloniserande engelsmän göra det år ut och år in så skall väl jag kunna klara det en dag till. Dom hade iof inte ett gäng backar med julmust, uppblåsaren, i sin arsenal av dödliga ting att hälla i sig, men däremot puddingar, pajer och inälvsmat så det räckte och blev över. Varje dag. Året runt. Japp, det och boredom. Där är jag ännu inte. Sovsessionerna hjälper.

Elva sekundmeter på tisdag med tjugo i byarna. Man borde stannar inomhus. Definitivt inte ge sig ut på vägarna. Alltså bestämmer sig sonen för att det då är dags att åka hem till Uppsala då. Så ut på vägarna blir det.

Och visst är det skönt att slöa också. Men tre dagar räcker. Det skall bli skönt med vardag också. Men japp, överlever en dag till. Spelande sägs det bli imorgon. Traditionsenligt. Det och gott kaffe,

Jodå dåliga filmer tittar vi också på. Julfilmer såklart. Kvällens är inget undantag. FÖRSKRÄCKLIG!!! Vi borde titta ikapp på julkalendrarna, vi har missat de sista avsnitten, men det vill sig inte riktigt. Det där måste vi ta tag i. Vad hände egentligen? Hur slutade det? Får en vuxen (nåja) människa känna den nyfikenheten?

Somnade jag under Kalle Anka i år igen? Japp jag tror det. Är de alla fäders förbannelse. Snarkandet. Att inte få se det nya? Ja och det lär ju inte bli bättre med åren. Fast vem vet.

Ett glas god whisky. Glädjer gamla män en dag som denna. Mer behövs det inte.

Men begravning om någon vecka. Gör gamla män ledsna. Vill helst slippa. Såklart. Finns det någon som längtar till en begravning?

Jag tror att man påverkar sitt liv. Man har val. Man kan göra det lätt eller svårt för sig själv. Allt är inte andras fel. Javisst det kan te sig så. Att allt är andras fel. Japp och det är därför som ingen sitter i fängelse är skyldig eller någon som har ett företag som går i konkurs själv har orsakat det hela. Men man är en del i processerna. Har ett ansvar för vad som händer en själv. Man måste ta det ansvaret. Det tror jag. Men jag kan ha fel. Såklart. Jag har har ännu inte levt så länge att jag kan alla svar. Jag bara anar några stycken.

Fast han/hon/det/gud kan förlåta det mesta. I alla fall om man svär trohet till den katolska läran. Sen blir allt så mycket enklare.

Fast nu. Halv ett. Måndag. Oj redan. Boken väntar. Jag är sugen på att läsa ett tag. Känner mig tillräckligt pigg för det dessutom. Härligt helt enkelt. Eller hur?