Month: November 2014

Jag får tio euro av någon i Slovenien som jag inte känner. En donation för att fortsätta koda VSCP. Det händer ibland, inte så ofta, men ändå då och då. En hundring är såklart inte så mycket pengar. Det är en tiondel av timtaxan. Motsvarande tio minuter av professionellt jobb sisådär. Men det är inte storleken på beloppet det handlar om för mig. Det är snarare att någon som jag aldrig pratat med och aldrig träffat orkar skicka iväg de där pengarna som ett bevis på uppskattning. Jag blir glad, får kraft av det där, ja, får kraft och återfår tron på mänskligheten. Viktigt för en sådan som mig som tidvis saknar den där tron helt och hållet.

Jag har förstått att det är ganska vanligt i USA. Folk kan ibland leva på donationer om man fixar något som används av många. Europa har inte samma vana. Men där som här är såklart det vanligaste att folk hellre tar utan att bry sig. Vill dessutom ha mer helst också. Vill absolut inte ge något tillbaks. Orkar inte säga tack. Det går helt enkelt några tusen “väskryckare” på varje “tackare”. Det lever man med men blir verkligt glad när de där tacken kommer. Det är de som får en upp för de tyngsta backarna.

För bara några år sedan så skulle jag nog suttit här på kontoret och undrat

“Är det bara såhär…”

och sen misströstat mig ner i mörker nära helvetets portar. Men jag vet inte om det är för att man är äldre, kanske visare eller bara bitter, bitter, bitter. Jag bryr mig inte så mycket längre om folks reaktioner. Nej jag läser inte mina krönikor eller klipper ur dem ur tidningen och spar i album. Grannar som vet att jag inte gör det hivar ner den där tidningen i postlådan (“till barnen”, “till frun”, “till…”) och sen väl inplockad blir den till tände i öppna spisen. Det sista sannerligen en bristvara när man som vi läser sin tidning på en elektronisk platta. Ja det är detsamma med releaser av låtar och dataprogram också. Jag gör vad jag gör och sen får de tas emot som de blir. Oftast med den stora tystnaden.

I grunden handlar såklart det där om att ha kul när man gör saker. Eller kanske bara att besvikelsen redan har bottnat. Att man gett upp men ändå (av någon outgrundlig anledning) går framåt. För sanningen är att man för det mesta bara får höra mer skit, negativa kommentarer, “Mer, MER, M E R” av de som ständig vill ha mer, och så oändligt sällan den där lyftande kommentaren. Ändå vandrar jag ner för trapporna med ett gott sinne en sådan här dag också. Ler för mig själv när jag kliver in på kontoret. Är oändligt sugen på att jobba vidare. Hur är det möjligt!?

De som lyckas och blir framgångsrika i andras ögon kan ju alltid efterkonstruera det där när de sitter i sin framgångssaga och säga “Jag visste hela tiden att det här var rätt väg att gå”. Men det vanliga är såklart att man inte lyckas. Märk väl – i andras ögon. Att man hoppas och som en spelare satsar markerna på svart, på rött, på sjutton men alltid och ständigt förlorar dem till kasinots banks djupa och välfyllda valv. Att alla ser på dig som förloraren. Den bittre förloraren till och med.

Men när det är precis tvärtom. Att man är, eller i alla fall känner sig som, en vinnaren. Man gör ju det där man vill göra. Ja inte utan uppoffringar.  Man tror på att det är rätt, värt det. Man älskar nästan varje minut av den tid man ägnar åt det. Man är lycklig så länge som man håller på med det där. Man rent utav älskar det man gör passionerat. Vad gör det då om någon som går  till jobbet med tunga steg varje dag för att göra något hen hatar tycker att du är en misslyckad individ och en förlorare. Vad gör det då om en halvtaskig akademiker ser ner på dig. Vad handlar livet om egentligen? Inte fan lever man för att bli något i andras ögon. Det handlar bara om att till slut kunna acceptera sig själv för den man är. Livet är inte en popularitetstävling. Kommer aldrig bli det heller. Det är bara du själv som kan avgöra om du är nöjd med dina gärningar och ditt liv eller inte. Bara du – ingen annan.

Så jag fortsätter. Vandrar framåt med en dåres envishet. Jag har ingen annan väg att vandra. Jovisst finns det fler vägare att gå efter. De är oändliga till antalet. Men jag gillar den här. Den som får mig att le för mig själv när jag varje dag på nytt beträder den. Jag har ingen aning om var den till slut leder mig. Sannolikheten är mycket stor att den bra tar slut en dag vid en oforcerbar bergvägg eller ett djävulskt stup eller vid en fors som ingen kan ta sig över eller att den bara fortsätter längre och längre bort i fjärran och att mina ben en dag inte orkar följa den längre. Att jag trött måste sjunka ner där vid sidan av stigen och säga till mig själv att “nu får det vara nog”. Med tyngd i hjärtat avsluta en vandring som skänkt mig så mycket glädje, lägga mig ner och se upp mot en blå himmel och låta den förblekna och försvinna inför mina ögon. Bara ha drömmar kvar men ändå låta hoppet vandra vidare efter den där stigen oförmögen att följa efter.

Så nej, jag blir inte längre nedstämd av “ingen reaktion” när det gäller mina låtar, texter eller releaser. Det är en stor frihet och lycka att ha nått dit. Jag känner en stor tacksamhet för det och att jag får känna en glädje i att göra de där grejerna jag tror på. De som inte är till salu lika lite som jag är till salu och som också de alla är mina älskade barn var och en av dem eftersom de sprungit och fötts direkt ur mitt hjärta. Det krävs mod att släppa ut barn som föds från ens hjärta. Det är bara för det modet jag kräver respekt. Det andra får världen tycka vad den vill om.

Att vila är skönt. I alla fall om man har en god bok. Och det är helt klart en sådan jag har. Man vaknar, äter frukost, dricker te, plockar fram boken, åker ner i soffan, läser tills man slumrar in. Vaknar, sätter på kaffe, sjunker ner i soffan, läser tills man slumrar in. Rätt vad det är så blir det kvällsmat. Paus för att skyffla in allt det smakrika, nytt te, sen se på tv, tills man är trött igen och går och lägger sig två timmar tidigare än man gör en vardag. Läser tills man somnar igen och sen vaknar man till en ny dag och upprepar det hela.

Jo jag behöver det där nu. Behöver mycket av det där men vid femtiden idag så går det inte längre. Jag måste ner och jobba,. Klarar inte av det där längre, hur skönt det än är. Det är bara den totala utmattningen som får mig att stanna kvar. Det finns nämligen mer att göra, alltid mer att göra. Men väl här ner på kontoret känner jag såklart att tröttheten fortfarande håller mig i ett fast grepp. Jag svarar i alla fall på de mail som borde ha svarats på när jag låg där på soffan och jag förbereder lite för morgondagen. Lödning. JAAAA! 🙂

Snön har smält bort igen. Det är Stockholmsväder där ute. Men utan bra restauranger, biografer, teatrar och annan tröst då såklart. Här ute får man stå ut bara. Bita ihop och låtsas som om det inte är grått, grått, grått där ute det som vid fyratiden övergår i svart, svart, svart och hela tiden fukt som tränger igenom billiga skor och otäta hus.

Men jag gillar det här så oändligt mycket mer än snön och kylan. Den som tar kål på mig fullständigt. Den jag bara klarar fram till nyår och då bara därför att juletid ändå innebär ett gäng mysiga dagar med familjen. Men efter. Veckan efter nyår. Då är det bara semlor som kan trösta en av vintern inträngd i ett hörn själ som min. Då får jag kämpa mig framåt. Nej, nej jag har inga problem att komma upp på morgonen och kila ned till kontoret. Hade jag inte det så skulle jag bli riktigt galen. Arbetet är som vanligt räddningen. Flykten bort från det där isiga, vita vinterfängelsehelvetet. Ändå tycker jag såklart att det är vacker också vissa dagar. Till och med njutningsfullt. Men det är  bara genomslag im o  galenskapen. Jag känner snart igen de där ögonblicken och letar mig mot närmsta element och brasa och drömmer om sommar, koltrastar och vackra flickor med blomkransar i håret. Allt det där som det inte syns ett spår av nu. Världen är istället full med frost och snor i skägget människor som liksom Wassberg stånkande tar sig fram genom vinterlandskapet.

Jag längtar alltså bort så fort nyårsklockorna ringer in det nya året. Vill fara iväg långt, långt bort där ingen ens vet vad snö är och bränna upp täckjacka och mössa och vantar och tjocka skor på flygplatsen så fort jag klivit av planet. Hoppa på sotresterna i en slags segerdans över den egna segern över vintern och inte återvända förrän den första koltrasten helt säkert har rapporterats synlig på kullen där hemma. För då måste jag vara hemma. Då måste mina öron få höra den där den vackraste av all sång. Berusas av ljumma vindar, och den där sköna underbara sången som inget annat kan nå upp till i ljuvlighet.

Så att flytta permanent är alltså en omöjlighet. Vem, som någonsin upplevt Svensk sommar, kan leva ett liv utan den. Ingen, absolut ingen. Säger man att man kan det har man helt enkelt aldrig upplevt den. Och visst fungerar våren också, och hösten. Men Januari, Februari, Mars är de tre dödsmånaderna man kunde vara utan. Långsamt och segt drar de sig framåt. Som sirap som stått i ett för kallt skåp, Med semlor som enda ljuspunkt. Ja talgoxsång också. Hackspettssmatter där bort i Mars. Underbart det också. Glädje och förebådande om nytt liv. Men backslag mitt i det där. Misströstan. En vår som aldrig kommer. En sommar som är långt, långt, långt borta. Gud hjälpe oss för ännu en vinter.

Jag har och har alltid haft en unik förmåga att locka till mig idioterna. De flockas kring mig i högar. I bra stunder kan jag tror på att olika dras till varandra, men slutsatsen är såklart att lika barn leka bäst. Alla vet ju det. Men det är sorgligt det där. Att hela tiden befinna sig bland förlorarna och de förståndshandikappade. Alltså bli en själv. Vara en av de där idiotiska förlorarna. Man kan bara säja hej till världen som en konsekvens av det hela. Det finns inget annat man kan göra annat än att vara själv så mycket det går för att inte låta sig nedspys av idioternas ständiga  babblande om det oväsentliga.

Man flyr till Los men det är såklart inte bättre där. Ett assylium mitt i ett dårhus handlar det om. Inaveln har för länge sedan tömt skallarna på de boede här. De som äger markerna, sjöarna, forsarna, livet och allt de bestämmer sig för att äga. Så enkelt är det. Idioterna har det enklare helt enkelt. De behöver aldrig tvivla på något endaste ett. De har alltid bestämt sig och sen är det så för dem själva och för alla andra i alla evighet.

Man kan bara längta bort. Hoppas att man aldrig möter människor på sina vandringar i skogen utan kan få vara fri och ett med den och det som kallas livet åtminstone där. Man kan dra sig undan som en skadad och av flocken övergiven varg där i det stora huset på en kulle utom räckhåll för zombies och predikanter och deras efterföljare, alla med förmåga att tänka som ligger under ett grodyngels intellektuella kapacitet. Men var flyr man. Var löser man en enkel biljett för sina sista kronor när man behöver fly från sig själv. Var reser man då om man lovat att inte stoppa picka i munnen och trycka av. Om man vill vara med hela vägen. Lovat han/hon/det/gud att vara det. När den enkla lösningen inte står till buds.

Men kanske finns det en internetsite också för sådan som mig. Vi som drar till oss idioterna. Kanske kommer det ett tävlingsprogram på tv som passar också oss. Som vi kan delta i eller om vi inte bevärdigas med det ens, titta på med tom blick och tomt huvud. För en stund tror att vi inte är en och desamma som de där som dras till oss. Tro att vi står över dem. I alla fall för en liten stund. En kort stund. Lycka. Höga IQ test. Låtsas att det är så. Fast man aldrig skulle ens tänkas sig att ta ett av de där IQ testen för vad skulle det tjäna till? Man gör vad man gör. Man gör det så gott man kan. Ja visst andra bedömer en. “Idiot”. “Geni”. “Intelligent”. “Sinnesslö”. “Dum”. Men vad förändrar ett enda av de där epiteten som andra sätter på en. Inte ett skit. I alla fall inte om de som dras till en är de mindre begåvade, idioterna. De som tror att de är de smartaste. För visst är det just det som är det mest utmärkande för en idiot. Att tro att hen är smartare och bättre än alla andra. Se där. Till slut det avgörande beviset på att jag är en av de där jag föraktar. Äntligen…