Month: May 2014

I tidningen, som i mitt fall är Ljusdals Posten, ja, den jag inte vill ha men måste ha enligt tidningens marknadsavdelning, och som jag numera bara väntar ut prenumerationensavslutande på, frestas det med Loosvecka i sommar. Det är Lottabodens dag, Mackens dag, Gruvans dag och en hel massa andra dagar. Fyrahundra år sedan den förste fattige finnen flyttade hit firas med raketer och fyrverkeri och folkvandring, Loosbagarn har jubileum och öppet hus, idrottsföreningen blir hundra år. Jag gäspar och vänder blad. Längtar bort härifrån mer än någonsin när jag ser det där. Jo, operaföreställningen kanske man kan bevista. Finkultur till en enkel ocool gubbe som inte förändrar något och ändå inte kan mäta sig med koltrasten Pavarotti’s morgonföreställningar  i alla fall. Men resten… Vårt hus och vår trädgård är som en främmande ambassad i det här landet. Fanns inte det så fanns ingenting. Vad i helvete gör vi här!? Kan man längta bort mer?

Men jag skulle längta bort på varje annan plats också. Till och med i det där gamla fyrvaktarhuset vid den Skotska Atlantkusten där stormarna drar in en efter en och översköljer klipporna med ett vrålande och till synes argsint hav som hämtat kraft bortifrån Sydamerika någonstans. Det som har bevarat lite av det Sydamerikanska temperamentet när det dundrar in mot branta lodrätt stupande vassa  Skotska klippor, där långt nedanför huset jag sitter i och skriver min bok om kärleken. En brasa eldad med Sverigeimporterad björkved hjälper mig såklart, lugnar när vindarna ylar med full kraft och med en styrka som föder ödmjukhet hos den som ser och lyssnar, starkare eftersom det inte finns något som hindrar, ingenting, bara en öppen lättsårad famn möter dem. Vindar som vill slita loss det lilla skifferhuset från dess grund och återta klippan där vid stupet. Nils-Olof levererar den där veden där som här. En lastbil om året. Det är fler Skotska bybor som vill elda Hälsingsk björk. Den som värmer bättre än torv och kol i stormen. Men också där blir såklart det lilla skifferhuset bara en ambassad i främmande land. Min lott är att inte höra till. Ibland kan jag till och med vänja mig vid den tanken. Men bara ibland. Andra gånger öppnar den ett avgrundsdjup i min själ.

Men jag ler för mig själv också den här morgonen när jag kliver in på kontoret med tekoppen i hand.  I mitt “land” är jag ändå lycklig. Jobbar jag hårt så glömmer jag all den där längtan bort och känner inte utanförskapet. Det är förnekelse och fegt såklart. Som att gömma sig i ett hörn under en illaluktande och lortig filt. Att inte våga möta verkligheten som den är. Men kanske är det enda sättet att överleva för sådana som mig. Här i ett stort gult hus på en kulle i Lo(o)s likaväl som i ett litet skifferhus på en blåsig Skotsk klippa. Det är där inuti en de största demonerna finns, inte ute i världen. Det spelar ingen roll var man försöker gömma sig för de hittar en alltid. Ändå har vi en vapenvila jag och demonerna, den som farfar aldrig lyckades förhandla sig fram till. Men hans demoner finns såklart hos mig med precis som de finns inuti alla andra. Det gäller att våga möta dem öga mot öga då och då  i bister tvekamp och åstadkomma den där förhandlingen som ger frid i sinnet under uppmätt tid. Vågar man inte möta demonerna så äter de en bit för bit och spottar ut naglar och tänder och den där liktorn man har på vänster lilltå när de är klara. Man måste kämpa och våga. Varje minut och sekund och timme.

Jag borde gett ut min nya skiva vid det här laget. Också det är ju min lycka. Att skapa det där som är något fast det nästan inte finns i den riktiga världen. Hundra lyssnare är ingenting för Perssons Pack. Men en fin present för mig. Man skall veta sin plats. Alltså blir det ingen turné i år heller. PP gör sin sista. Igen. Reser sig snart ur askan och gör en till sista turné ännu en gång när längtan efter att finnas till pockar på igen och demonerna jagar medlemmar och Persson själv. Jag blir alltså åskådaren under årets turnésäsong igen. Men jag gråter i alla fall inte när jag står där framför scenerna numera. Men kanske tåras fortfarande ögonen, för det kunde ha varit jag. Om jag valde en annan väg den där försommaren när den vita älskade gitarren och Marshallstacken såldes till högstbjudande. De jag offrat en del av min själ för att få äga. Men det var rätt val såklart. Så fort jag lämnade Ovanåkers  kommungräns så började ett bättre liv.  Jag måste komma ihåg det när jag ser Persons Pack’s sista föreställning i Hudiksvall i höst. I alla fall om tårarna kommer.

Har haft en god vän, tillika kollega, från Skåne på besök i helgen. Redan efter första dan var jag hes av allt pratande, men vi lindrade det hela med mild och len whisky som min vän hade med hela vägen från Skåne och sen gick det alldeles utmärkt att prata några timmar till. Nu är kamraten hemskickad i egen bil till södra Sverige och jag själv sitter här och arbetar i min ensamhet som vanligt.  Men en god helg har det varit med andra ord.

“Kurt” jobbar på här på golvet. En robotdammsugare som väsnas och lever om, men som definitivt gör sitt jobb trotts ynka 299 kronor. “Han” har lite svårt med sladdar, men annars verkar jobbet bli gjort. “Maskinerna är våra vänner”. Men just det där sista är såklart inte alltid helt sant. Det finns alldeles för mycket skit där ute som är dåligt kodat och inte det minsta användarvänligt och därför definitivt INTE “är våra vänner”. Ta Spotify’s PC klient t.ex. Den är ju ett skämt. Nollorna som kallar sig “rockstjärnor” har väl kodat den kan man tänka. Spotiamp är ett under i jämförelse. Men den kan dom ju inte ta åt sig äran för fast de försöker såshuvudena.

Borde ställa ut på Embeddedmässan i Kista i höst, men ett bås kostar 35000. En bra bit ovanför mina resurser såklart. Så efter att ha sett priset så reflekterar jag inte vidare över det. Det är som det är och man kan leva med dylikt. Kanske kan man i alla fall åka och kolla in spektaklet. En ursäkt för en övernattning i Stockholm på firmans bekostnad liksom.

Det är dags att gå ner i vikt nu. Hundra kilo ungefär. Det här har spårat ur. Inga lchf, lfhc, 5:2 utan gammal hederlig äta mindre energi än man gör av med är det väl som gäller. Ja det går ju 5:2 ut på också. Inget konstigt med det. Men man måste ha lugn i huvudet för att klara det där. Har jag det? Kanske. Man får jobba på det. Det tog några år att sluta röka också. Man fick kämpa utav bara helvete. Och det handlar liksom inte om att banta utan om att man skall byta livsstil. Precis som en alkoholist måste man avstå helt från vissa grejer. Det fungerar inte att “helgsupa” i bemärkelsen vräka i sig choklad, godis,dricka, och tårtor på helgerna. Man får avstå. Det viktigaste är att man gör det där för sig själv och inte för att man skall bli någon sådan där “aftonbladetförändrad” och “superlycklig” person som i  ler där på bilden men i själva verket gråter när kameraljuset har slocknat och är lika tjock igen efter två år och aldrig någonsin fattade vad det var som hände,

Det finns så många som är stolta över sina kroppar, det finns så många som är så stolta över sina hjärnors kapacitet, men som inte gör ett skit med varesig vacker kropp eller smart hjärna i egentlig mening. De är liksom levande döda. Fotografier av frusen tid som vandrar omkring i världen som patetiska ickelevande varelser. Sen finns alla de andra som inte är nöjda med ditt eller datt på sina kroppar. Som tror att lycka sitter i att få bort eller förändra när sanningen är att den där lyckan bara finns inuti ens eget huvud. Att man faktiskt kan bestämma sig för att man är en lycklig person hur än man ser ut och vem man än är. Man blir lycklig av att förändra det där lilla. Trivs man inte får man gå i en annan riktning. Inga pengar i världen  kan ersätta det där att förändra. Men man förändrar bara för sig själv. Inte för att andra tycker att man skall det eller för att någon ledstång som ängsliga knyter sig fast vid med hängslen och livrem stipulerar att detta är normen som skall följas. Lyckan ligger utanför de där ledstängerna. Släpp taget och blir fri lille vän. Japp du gissar det. När jag bestämmer mig för att gå ner 100 kilo så sker det långt ifrån den där ledstången och jag gör det bara för mig själv.  inte för en enda en av de där jävla neurotiskt bekräftelsesökande som rusar oroligt framåt hårt hållande i de normerande ledstängerna. Jag behöver inte dem sen längre, så är det bara. Det stavas frihet.

Men “sova bör man annars dör man” som någon vis person sa. Och det är precis det en ocool gubbe från Lo(o)s tänker göra just nu. Sova några timmar efter att ha läst en bra skriven men oääääääändligt tråkig bok en halvtimme eller kanske, endast  för sakens skull, en hel timme. Jodå ni gissar rätt. Kulturetablissemanget  hyllar den här boken och dess författare. Ledstänger igen. Men jag suckar mest, men instämmer såklart i att den är bra skriven, men tekniken är bara teknik, det är historien som bär på känslorna. Så fuck tekniken om den samtidigt inte klarar av att bära historien. Det är bara som en lobotomerad hjärna, en nobelprislitteraturpristagarhjärna.

Natti natti.

Det behövs en Alvedon för att komma igång på riktigt idag. Helt onödigt kan man tycka när en vän från Skåne kommer på besök under helgen, men det är som det är. När de Skånska gemytet kommer in i lokalerna så skall det nog bli bra med det där också.

Jag är lite orolig att han skall vända på vägen och åka tillbaks igen. En tvekan som är starkare än den lätta varianten kan smyga sig på en när man passera Orsa och skogarna och “ingenting” tilltar. Har man sett “Den sista färden” börjar man omedvetet spana efter banjos, mer än udda människor, kanoter och floden när man har kommit upp för meteoritbackarna. Och de finns ju där såklart, alltihop, så det är kanske med rätta man låser dörrarna och gasar lite extra när man passerar skylten vid Rosentorp.

Nu hoppas jag inte att han vänder. Vi behöver prata lite och sitta och ta en kaffe vid en fors och på ett berg, Björn och en och annan varg är det väl nästan en självklarhet att man får se om man åker ända där nerifrån. Tyvärr är då inte vädret sådär som man skulle vilja att det var. Men det finns varma kläder och positiva ansatser. Det brukar räcka långt.

Petite jobbar med mig på kontoret hela morgonen. Det är bra. Hon är en go och bra katt. Det enda jag inte skulle förlåta henne är att hon kom insläppande med Pavarotti mellan käftarna. Där går gränsen. Men jag hoppas att hon förstår det där och att Pavarotti å sin sida håller sig högst upp i trädkronorna där han normalt brukar sitta och framföra sin underbara sång. Alltså, vad vore livet utan Pavarotti? Utan min Koltrast. Kan inte tänka tanken. Det skulle liksom inte bli sommar något mer efter det här på kullen med det stora gula huset. Men kanske lär han upp någon av sina ungar. Mästaren måste ju det. Överföra sin underbara förmåga till sin avkomma. Då blir det kanske Sven-Bertil Taube som sjunger här på kullen efter det. Aldrig lika bra som Pavarotti såklart, men man får ha lite överseende ändå nu när det finns dom där generna i den där lilla kroppen. Lite som man har överseende med alla musiker som står där på Sveriges alla scener och apar efter andra. Samma för lika. Ge folket vad de vill ha. Men Pavarotti får allt hänga med ett tag till. Så måste det helt enkelt bli.

Trevlig helg kamrater!