Month: March 2014

När ens syskon plockar åt sig grejer efter ens föräldrar när de gått bort och man vet det men håller tyst eller när man har hjälpt grannen femton gånger med olika saker men inte får hjälp den enda gång man själv behöver hjälp eller… Ja, ni har alla varit med om sådana där saker. Världen är helt enkelt förbannat orättvis. Speciellt mot en själv.

Man kan bemöta det där på olika sätt. Ett smart sätt och ett osmart sätt. Såhär är det.

Man har en viss mängd energi i till sitt förfogande. Den energin kan man använda till att göra saker med. Jadå, sova också. Men framför allt är det ju smart att använda den där energin till vettigheter. Alltså precis som man stänger av en lampa i ett rum man inte är i slösar man inte energi på oväsentligheter i livet heller. Det är självklart eller hur?

Finns det nu någon i klassen som tror att hata någon, oja sig och tycka synd om sin egen höga person kostar energi? Ja just det. Såklart det gör. Massor. Så här gör någon något dåligt mot en och sen går man och slösar energi på det långt efteråt, energi som man istället kunde ha använt på ett bättre sätt, t.ex. till att dra mungiporna uppåt med istället. Dessutom så vinner ju liksom den där ogine personen två gånger. Först genom sin handling och sen genom att man går och retar upp sig på personen ifråga. Vem vill egentligen att kräken skall vinna!?

Så sättet att hantera det där är att låta det passera. Det där syskonet som snodde åt sig så mycket det gick kommer ändå alltid sakna en massa saker som han/hon inte har och ju gladare du är – fast du inte har alla de där sakerna – desto värre känns det för den där personen. Så le, vissla och dansa därifrån. Grannen kan du ju säga nej till nästa gång han/hon behöver hjälpt. Om du känner för det. Du har all rätt att göra det nämligen. Får grannen så får du. Man får säga nej. Att hjälpa någon kan man å andra sidan få ut mycket av utan att få något tillbaks. Hjälper man en person så brukar det jämna ut sig och någon annan ger en själv hjälp tillbaks. Det kanske man skall ha i baktanke så att man inte börjar säga nej för ofta. Men blir man irriterad, japp du har fattat, då vinner grannen liksom två gånger och man ödslar en massa energi på oväsentligheter. Energi som man kunde använda till att vissla en glad trudelutt med istället.

Så nästa gång det där myndighetsbeslutet kommer som är dig emot. Fundera en stund om det är värt fem års strid i olika instanser med papper, pärmar, advokater och utgifter. Eller om det helt enkelt kan få vara sådär fel men att du istället väljer att njuta av utsikten eller att krama om någon du älskar hårt och länge istället. Konstaterar helt enkelt att du helt enkelt blir vinnare ibland genom att inte alltid vinna.

Då är det vår. Vasaloppet är avklarat. Upp tio i åtta i morse, fram med frukost och sen vänta på starten och kämpa sig upp för den där första backen tillsammans med alla de andra fjortontusen startande. Väl där någonstans – alltså när man kommit upp för backen – brukar jag bli lite sömnig. Tekoppen är urdrucken, frukosten uppäten och lämpligt nog tog jag med mig täcket till soffan, så efter ett väl förättat värv är det bara att åka snett där ner i soffan och vila sig en stund. Traditionsenligt måste jag tillägga. Precis som det skall vara en Vasaloppssöndag. Man vilar så att man orkar med den där målgången och spurten och slitet där på slutet.

Och rafflande blir det ju såklart. Man får liksom ta i för kung och fosterland där precis efter att man återigen har vaknat och Mora är i sikte. Men i mål kommer vi och låt vara att Hälsingland kommer trea efter två pigga Norrmän, men det kan vi helt skylla på samma virusstam som lamslagit o-cool gubbe i stort gult hus på en kulle i Los under veckan. Det känns liksom som en ära ändå att få dela både feber och yrseln med mäster Brink.

Men man måste vänta en tjugo minuter till på våren. I jämlikhetens anda så måste också första kvinnan gå i mål innan man kan utropa att nu är det verkligen vår och så blir det då också till slut. Så nu gott folk. Det är vår. Vi har klarat svårtiderna. Faktiskt lyckats kämpa oss igenom januari och februari ända fram hit till hoppet och ljuset. Innan man vet ordet av så är det milda sommarbrisar, vackra flickor i tunna klänningar och blommor i håret, grönt så det gör ont i ögonen, blåa hav och kluckande vågor, himmel som tävlar med havet om vem som är blåast och o-coola gubbar ligger i hängmattor och i gräsmattor tuggandes på grässtrån och grillandes morötter och måendes så jävla bra som det går att må som o-cool gammal gubbe.

“Men alla bakslag då!?” säger du. “Snöar det t.ex. inte nu utanför fönstret?”. Småsaker svarar jag. Nu är det vår. Det kommer säkert en meter snö till innan det här är över men efter Vasaloppssöndagen är det vår och lätt att leva. Där är fåglarna – varenda en av dem – och jag överens. En och annan sur jävel håller såklart inte med. Men det gör dom aldrig, och så lär det förbli.