Month: January 2014

Börjar titta på en film och halvvägs – ja en tjugo minuter in om sanningen skall fram – kommer både fru och jag på att den här har vi nog sett förut. Hur det nu kan hända, för det händer allt oftare, alltför för ofta att vi har sett filmerna som går på TV. Med tanke på att vi tittar på TV i bästa fall fredag och lördag så är det något konstigt med det där. Det finns många filmer. Eller visst gör det? Men de visar bara de man sett förut. Man tröttnar liksom i alla fall. Borde kanske göra som sonen och kasta ut tv’n.

Det får bli boken istället och naturligtvis somnar jag efter en stunds läsande. En timme kanske jag snarkar där i soffan innan jag tappert fortsätter att läsa sida efter sida i en bok som är så tung att man får träningsverk i armarna av att hålla den uppe. Förbannad bra bok som jag skrivit om tidigare. En fröjd att läsa och skriven av en av min favoritförfattare. En sådan där som man skulle vilja kunna skriva själv.

Problemet med att skriva är att man behöver lugn och ro och tid. Mitt sinne har så många saker som drar i det så att det där utsträckta lugnet och tiden inte infinner sig. Det finns andra projekt att klara av, andra drömmar att realisera. Man skall tjäna uppehälle och leva. Men det är klart, hade man ett år och visste att man bara kunde sitta i lugn och ro och skriva det året så skulle jag nog tagit chansen. Skriva den där stora romanen om kärleken bara för att göra det. Berömmelse drömmer jag inte om längre. Jag är nöjd som o-cool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los. Skulle jag skriva den boken så var det bara för mitt egna nöjes skull. Lite som de här textsnuttarna jag skriver här alltså. Lästa av få men värdefulla för mig i en skrivprocess som inte har något slut så länge jag lever och pennan lyder mina tankar.

I år blir det tjugoåtta år sedan vi köpte huset här i Los. Det är den plats båda min fru och jag bott längst sammanhängande tid på. Ändå kommer vi aldrig att bli Losbor. I alla fall inte jag. Jag är en för udda fågel här. Men i ärlighetens namn skulle jag vara det också på varje annat ställe jag bosatt mig på. Jag har en ständig längtan bort till något annat. Staden drar i mig lika hårt som Hälsinglands berg håller mig kvar. Men det är klart att jag gjort bättre pengar i staden. Om det nu varit drivkraften. Men det har aldrig någonsin varit det för mig. Det har alltid varit projekten som drivit mig framåt, de utan vilka jag varit död för länge sedan. De har räddat mitt liv mer än en gång. Jag är i alla fall glad att jag lämnade Edsbyn den där gången och att jag aldrig kom tillbaks. Det hade vart för svårt. Här i Los är jag i alla fall skyddad från att förväntas vara den där jag var då. Musiken skulle aldrig kommit tillbaks till mig där som den gjort här och det är bara gravarna kvar där nere efter de gamla som man älskade. En ungdomsgård som är riven, en scen på folkets hem som man ägt men som inte betyder något idag. Hans Lidmans ställe uppe efter ån och vägen dit efter Voxnan. En älv som också är nära här. Den som skapade längtan till vatten, och kopplade mitt sinne med havet för att aldrig kopplas bort igen. Det är Edsbyn. En vän finns också kvar där. Han som aldrig gav upp.

Men jag kan inte sitta här och skriva i natten. Otrött men med bok att läsa kan jag använda de närmaste timmarna på ett gott sätt. En lycka i sig i ledig tid. Snart är det dags att jobba för fulla muggar igen. För pengar och frihet och för drömmar som är värda att förverkligas.

Har svårt att somna i natt. Det är varmt som fasiken och om jag hade någon självbevarelsedrift borde jag gå ner i källaren och shunta ner ordentligt. Men jag ligger där och vänder mig i för varma sängkläder istället. En bra bok gör det hela värt det och det är inte förrän framåt fyra, halvfem som jag till slut släcker lampan. För trött för att ens en varm sängkammare skall bekomma mig. Men det spelar såklart inte så stor roll det där nu i ledighetens tid. Man kan sova tills man vaknar och så får det bli. Vi kommer upp först sent bpde frun och jag och sätter oss i soffan istället, båda med bok och tekopp i famnen och där blir vi sittande.

Egentligen har jag massor att göra här nere på kontoret. Det finns alltid mängder av saker som inte bara sköter sig själv. Mail att svara på. Saker att ordna men jag kommer inte ner till kontoret förrän vid tretiden. Kan i alla fall jobba några timmar men är trött såklart och också här nere är det för varmt. Men vem är jag att klaga på värme under vintern. Speciellt på kontoret. Fyfan vad jag har frusit här under de svåra åren. Frusit så jag yr i huvudet har fått gå upp och ställa mig vid ett element en stund för att tröga leder skall bli rörliga igen och yrande huvud få igång cirkulationen. Men under de där åren skapade jag också fantastiska saker. Det vet jag ju. Men det är det ju såklart bara jag som vet. För mig räcker det. Gjorde det värt det. Kunde inte göra på annat sätt. Så är det bara.

Boken jag läser handla om kriget mot fascisterna. Alltså före andra världskriget. Spanien, Italien, Tyskland, ja och om kommunisterna i Ryssland också efter revolutionen. Vad var de annat än fascister med andra epitet. Ondskan, som samlingsnamn. Mänskor som anser sig vara bättre och mer värda än andra och därför kan göra som de vill. Som kejsare och adel före första världskriget som kungar och drottningar före det. De har alltid funnits där. Finns där idag också och man möter dem ibland och läser om den andra gånger. Som polisen som slår hårt när ingen annan ser i arrestlokalen. Som kronofogden som inte riktigt kan hålla tillbaks leendet när hon uträttar sitt värv. Den försäkringskasseanställde som lika väl kunde skickat någon till ett koncentrationsläger som att ge ett avslag på ett försäkringsärende. Regler skall följas, ansvaret ligger hos andra. Just där är kärnan i ondskan. Ansvaret ligger hos andra. Därför kan man köpa det billiga köttet utan att behöva bry sig om hur det blev ett billigt kött. Klä sig i kläder som har framställts av människor som lever i armod. Döda för nöjes skull eftersom man nu ändå är guds avbild och högst upp på näringskedjan. Inte behöva bry sig om någon annan än sig själv. Aldrig behöva ta ansvar eller stå till svars. Han/hon/det/gud bär ansvaret och om han/hon/det/gud inte finns tillgänglig hans/hons/dets företrädare på jorden. Ondskan.

Det finns nämligen runt omkring oss de där som bara ligger och lurpassar och väntar på att få sin chans att ge igen. De behöver inte vara rasister, de finns överallt, maktgalna socialdemokrater. världsfrånvända och empatibefriade moderater. Ibland kan de inte hålla igen på sin sadistiska läggning och den skiner igenom, blir för uppenbar Men oftare håller de sig på rätt sida tills det är dags. Tills de får makt och då flödar de över av illgärningar och ondska. Du har mött dem. Jag har mött dem. De flesta av oss möter dem varje dag och tänker inte närmare på det. Känner att vi har dem under kontroll. Inbillar oss att vi lärde oss något av de stora krigens slakt och missgärningar och att de aldrig, ALDRIG, igen skall få sticka fram sina trynen. Tills de står där framför oss. När de griper tag i makten och ingen säger ifrån. Det är det valen handlar om. Det är det 2014 handlar om. Det är det EU handlar om. Fredsprojektet. Vi är inte så olika. Vi måste försöka samarbeta, om inte annat för freden. För att tillsammans kan vi bemöta ondskan. Ensamma blir vi bara dess njutningsinstrument att göra vad den vill med och kasta bort när den är klar med oss.

Så länge människorna frågar sig hur vi tillsammans skall få det bättre finns det hopp för världen. När vi bara tänker på oss själva, vår familj, vår by, vår region, vårt land, det är då vi illa ute. Det är då alla larmklockor skall ringa för fullt för att varna oss för ondskan. et finns bara en väg framåt och det är den väg som innefattar oss alla. Därför att vi är alla lika och desamma om man bara orkar titta lite närmare och kliva av sina höga hästar.

Sitter med en whisky på kontoret och jobbar. Sippar såklart. Ett glas räcker någon timme. Nädå det är inte varje dag det sker, men en helgdag som denna tycker jag man kan unna sig det. Om koden blir bättre eller sämre kan diskuteras men kod blir det i alla fall. Borde ha en kanelbulle till. kanelbulle + whisky är grejen liksom. Men får nöja mig med några kakor även om det inte är samma sak.

Ute gråväder och plusgrader. Den snö som kom igår är på väg bort i rännilar utför berget precis som vid tidigare tillfällen under det här året. Men vintern kommer var så säker på det. Ingen tvekan där. Till slut dimper den ner den där metern som skall ner. Dimper ner som den alltid gör. Det är långt kvar till Vasaloppssöndag och vår ännu.

Snackar kontinuerligt med en Kines, en Belgare, en Amerikan och en Fransman idag. Upphör aldrig att förvånas över att världen har blivit så liten. Jag är övertygad om att det främjar freden precis som man trodde när telegrafen kom och två världskrig och många mindre krig fanns kvar att utkämpa. Men jag tror ändå att det är sant. Man krigar ogärna mot människor som blir ens vänner. Krigspropaganda och krigshat fungerar liksom inte på oss som skapar dess kontakter. Tyvärr finns det tillräckligt många som inte gör det. Som sitter där i sin lilla by och vet allt om världen utifrån i bästa fall årliga charterresa till Turkiets badstränder eller Thailands vita stränder.

Men jobba vidare måste man. Sånt är livet.

Såklart somnar jag ganska snabbt på soffan ikväll också. Dagen och en efter fredagsmiddag full mage suger kraften ur mig och får god hjälp av en förbannat dålig film. Fast just idag tror jag inte ens den bästa av filmer har hjälpt. Sömnen sökte mig.

Hudiksvall idag. Hämtat fönster till det som skall bli ett växthus till sommaren, eller om det är nästa sommar eller sommaren efter det. Det kan bli lite hur som helst med sådant där. Frugan längtat efter höns och växthus och det är såklart att hon skall få båda. Jodå, känner en längtan jag med. När vi hade båda var vi nyinflyttade här uppe. Att hämta ägg där på morgonen och sen hämta stora byttor fulla med tomater, gurkor och annat gott som man själv odlat fram är magiskt. Sen dess har räven tagit alla höns och stormen växthuset tre eller kanske är det till och ed fyra gånger så detta uppehåll på tio år må vara hänt. Man tappade liksom sugen.

Tolv kopplade fönster och tre dörrar. Inget släp bara vår Renault Megane. En omöjlig uppgift? Icke! Men det gick definitivt inte in någonting mer i bilen.

Näpp bok väntar. Fördelen med att somna en stund är att man orkar lösa en extra stund. Har tusen sidor framför mig. Har väl läst tjugo. Det är inget konstigt med det annat än att boken är jobbig att läsa därför att den är tung men det är fortsättningen på den förra boken som också hade ungefär det sidantalet. Att man orkar fortsätta betyder att den är bra att man överlever några veckor till med författarens språk, karaktärerna och historien. Ett gott betyg.

När man skall lägga sig är det alltid 10% kvar av den där uppdateringen. Så man går ner och fyller pellets, flyttar bilen eftersom det kommer pelletsleverans imorgon, staplar ett gäng pallar som pelletsleverantören skall ha med sig tillbaks, sopar av trappen, tömmer tvättmaskinen och går in igen och hänger tvätten så att den skall bli torr. Efter det redo att gå till sängs men en titt på datorn visar att det är nio procent kvar på den där förbaskade uppdateringen.

Så man sitter där och väntar och väntar. Får man bara in den där uppdateringen och kan starta om windowsburken, det man redan gjort tjugofyra gånger under dan eftersom man nyinstallerat, så kan man köra igång backupåterställningen så att allt är redo för riktigt arbete under morgondagen. Men efter twitterläsning, aftonbladetläsning och svarande på några mail är det fortfarande sex procent kvar. Klockan närmar sig tolv och man vet att man skall upp tidigt imorgon. Tiden går fortare när man blir frustrerad, däremot snabbar inte uppdateringar på i samma grad. De har ett omvänt proportionalitetsförhållande mot hur bråttom en användare har.

Så jag sitter här. Kan inte annat. Vill det sig väl så får jag i alla fall sova någon timme i natt. Säker kan man dock inte vara på den saken när man är en windowsanvändare igen. Ja, halvanvändare i alla fall.